Jag vill inte "gå vidare". Jag kommer aldrig glömma, jag kan inte, vill inte att dom ska hamna i glömska. Hur skulle det ens vara möjligt? Att jag väljer att sluta blogga betyder absolut inte att jag inte längre tänker på och sörjer mina söner. 

Bilden på den treåriga Aylan som hittades uppspolad på en strand i Turkiet har etsats fast på min näthinna. Så fruktansvärt att det är svårt att förstå att det är verklighet för så många människor att på riktigt förlora allt. Att tvingas fly för sina liv, lämna sitt hem, sin familj och sina vänner. Att behöva sätta sitt barn i en båt och hoppas på att kunna få en bättre tillvaro om man lyckas ta sig levande i land. Att ute på Medelhavet förlora det lilla barn man satt i båten i hopp om att kunna ge honom ett bättre liv. Det går inte att fatta. Det går inte att ta in vad dessa personer tvingas genomlida. Det går inte att lämnas oberörd. Jag känner mig så lyckligt lottad i jämförelse med alla som är på flykt. Jag känner mig maktlös. Men helt maktlös är jag inte, för jag kan välja att bidra. En liten summa som förhoppningsvis kan göra stor skillnad för någon. Ett litet sms som är så enkelt att skicka iväg kan ge en person ett drägligare liv. Många bäckar små som man brukar säga. Du kan välja att se på eller bidra. För mig är det knappt ett val. För mig är det en självklarhet att ge vad man kan till någon som förlorat allt. Precis allt. 

 

 

Jag har sett en kortfilm som träffar rakt i hjärtat. Så mycket jag känner igen i det som uppspelas, samma tankar och känslor som jag själv tänker och tänkt sedan den 18 april 2013. Om man har 9 minuter över så tycker jag att man ska se den här filmen. Även om man inte förlorat ett barn så kanske det är lite lättare att förstå lite av vad man tvingas gå igenom. 

LÄNK http://www.svtplay.se/video/2557318/still-born/article2557318.svt

 

Igår var det fest för vår Harry! Dop stod på agendan och jag är så lycklig över vilken bra dag det blev och över vilka fina människor Harry har i sin omgivning och får växa upp med. En av dessa fina människor är Emelie som vi är så tacksama över att hon vill ta på sig rollen som gudmor till Harry.

 

Vi fick en fin dopgudtjänst i Ljung kyrka och efter det blev det trädgårdsfest med sol som strålade så härligt på oss hela eftermiddagen. Är så glad för alla som kom och firade att Harry fick sina namn. Är också glad över prästen som höll i gudstjänsten, han var verkligen toppen. Han pratade bland annat så fint om Ivar och Nils, om hur även dom alltid är en del av vår familj och att deras minne alltid ska leva vidare. Jag tror knappt ett öga var torrt i kyrkan då. Idag är vi lite extra trötta, men vad gör det med gårdagen i minnet ❤️

 

 

 

Jag förstod att livet inte skulle bli rosenrött och att alla bekymmer i livet skulle försvinna bara för att vi fick behålla Harry. Jag har aldrig känt en sån enorm lycka som jag gör när jag ser på honom och förstår att han är här, han är min och han är här med mig. Men, och det här är ett stort men, jag hade inte räknat med att sorgen efter storebröderna skulle blomma upp och göra sig så smärtsamt påmind nu. Jag var inte förberedd på hur mycket jag skulle tänka på allt jag får med Harry som jag gått miste om med Ivar och Nils. Små och stora saker. Allt ifrån att dom aldrig fick räcka ut sina små tungor åt mig till att jag aldrig fick känna deras värme och hjärtslag. Flera gånger varje dag får jag pressa tillbaka tårarna och flera gånger låter jag dom komma. Jag hade inte gråtit på länge innan Harry föddes, sorgen hade liksom gått över i en annan fas, en mer stilla sorg. Nu känns sorgen som ett öppet sår igen, det blöder och blöder och jag kan inte göra annat än att acceptera att det är så nu. Känslorna krockar, den enorma glädje jag känner när Harry möter min blick och ger mig ett leende som får mitt hjärta att smälta möter samtidigt den plågsamma insikten att jag har två barn som jag aldrig fick uppleva detta med. Snacka om ytterligheter. 

 

 

Äntligen är han här, vår lilla Harry! Torsdagen den 19/2 klockan 16.34 fick jag upp en skrikande liten bebis på bröstet. 49 cm lång och 3020 gram tung kom han med så mycket kärlek att jag inte kan förklara med ord. ❤️❤️❤️

 

För ett år sedan kunde jag inte föreställa mig att jag idag skulle ligga här med en sovande liten knodd på bröstet. För ett år sedan fick vi för andra gången åka hem från förlossningen utan bebis. Ett helt år har gått sen Nils föddes och hela jag känner mig som en känslostorm idag. Så mycket tacksamhet och kärlek för att vi äntligen fått behålla en liten kille. Samtidigt så mycket sorg och förtvivlan som sliter i mig när jag förstår på riktigt vad jag gått miste om när jag mist mina första små.

 

Här kommer lite bilder på Harrys första dagar i livet;

 

Det känns nästan ironiskt att jag fortfarande går här med min mage. Så orolig jag varit i flera månader för att det skulle starta för tidigt och nu vill det inte sätta igång. Jag hade kanske inte räknat med att det skulle dra igång samma dag som cerclaget klipptes, men var ändå inställd på att det skulle starta ett par- tre dagar efter. Tänkte att bara jag börjar röra på mig nu så kommer det nog dra igång, men icke! Har gått långpromenader varje dag, provat flera olika huskurer som sägs ska hjälpa, jag har fått hinnsvepning två gånger hos barnmorskan, men det är en envis bebis där inne som inte verkar ha planer på att komma ut... 

 

Är ändå glad att jag blivit lovad igångsättning på bf+1 om det inte satt igång innan dess. Har väldigt förstående läkare som sa att jag inte skulle behöva frustrationen att gå över tiden efter en så jobbig graviditet, så jag har ändå ett slutdatum. Kommer inte bebis innan så blir vet jag att vi kommer ligga på förlossningen om 11 dagar. Men 11 dagar känns väldans långt idag så jag håller tummarna för att det blir tidigare! 

 

 

Nu är äntligen cerclaget borta. Det gick så smidigt igår, tog bara ett par minuter att få bort det när jag var bedövad. Är glad att jag fick ryggbedövning och slapp bli sövd med tanke på att jag spydde i typ 14 timmar efter narkosen när cerclaget sattes in. Känner redan nu att jag kommer be om ryggbedövning i framtiden om det skulle kunna vara alternativ till att bli sövd... Tänker alltså redan på syskon och en framtida graviditet med cerclage innan ens den här bumlingen kommit ut, man är väl inte helt frisk kanske 😁

 

Men för nu så är jag mer än färdig med att vara gravid och längtar efter att få tillbaka min kropp och slippa oroa mig för att det jag gör ska påverka det lilla livet i magen. Så nu hoppas jag att vi inte behöver vänta länge på att det drar igång!

Det är väl klart att saker och ting inte bara går enligt planen när det gäller mig...

 

Läkaren hade räknat med att det skulle ta ungefär tio minuter att plocka bort cerclaget idag, men riktigt så blev det inte. Efter tre timmar (!) i gynstolen fick han och hans inkallade kollega ge upp och inse att dom inte klarar att få bort det. Jag tycker själv att jag var tapper och försökte slappna av och underlätta för dom i arbetet, men när vi fick åka hem med cerclaget kvar efter så lång tid, så många försök och med hur mycket olika instrument och metoder som helst så var jag på bristningsgränsen. Nu ska jag istället in på tisdag och operera bort det. Hoppas verkligen att dom får bort det då och att förlossningen sätter igång utan massa komplikationer och krångel sen så jag äntligen får mitt barn i famnen. 

Imorgon är det dags för snipp-klipp och jag kan bocka av mitt sista delmål! Der ska bli spännande att se hur fort det sätter igång sen, tänk, jag kanske blir trebarnsmamma innan veckan är slut. Men jag försöker ställa in mig på att det kan ta tid. Hur färdig jag än är med att vara gravid så kan jag ju inte bestämma själv när det är dags, så det är väl bara att gilla läget och ta en dag i taget. 

 

 

Fortsätter att räkna ner dagarna och har fortfarande lika svårt att förstå vad vi står inför. Som vi längtat och kämpat för det här och snart har vi vårt mirakel i våra armar. Jag bara upprepar för mig själv att inget får hända nu, allt måste gå bra nu, det måste vara värt det. 40 dagar kvar till beräknad födsel och 14 dagar kvar till cerclaget klipps bort. Det är så kort tid i förhållande till hur länge vi väntat, men tiden vill verkligen inte skynda nu märker jag... 

Det har hänt lite under dom här månaderna 😊 Undra hur mycket större jag hinner bli innan han eller hon bestämmer sig för att komma ut? Känner mig inte så otymplig än, mest bara att det känns att det börjar bli trångt där inne! På måndag får jag veta tid för klipp av cerclaget, det närmar sig med stormsteg nu! ❤️

Tredje julen i rad som jag är gravid. För tre år sedan hade Ivar precis flyttat in i magen och egentligen var det ju då som livet ändrades. Med det efterlängtade plusset började en lång och känslofylld resa. Jag har känt så mycket som jag inte trodde var möjligt att känna på den här tiden. Framförallt har jag verkligen insett hur viktigt det är för mig att bilda familj, jag hade aldrig utsatt mig för det jag gått igenom om det inte varit så viktigt för mig.

 

Idag går jag in i vecka 32 och varje dag känns som ett jättekliv mot att få känna hur det faktiskt är att vara förälder. Jag försöker tänka positivt och utgå från att Harry får stanna med oss, men jag vet att man aldrig ska ta något för givet. Även om han har goda chanser att klara sig bra om han föds nu så är vi ju inte skyddade från allt annat som kan hända. Sånt alla vet men som man tänker att det inte händer en själv. Jag trodde aldrig att det jag varit med om skulle hända mig, men med det i bagaget är jag nog extra ödmjuk för allt annat som faktiskt också kan hända. Men jag försöker hålla gott mod och tänka att Harry ska få stanna hos oss. 

 

Det är svårt att styra över känslorna. Jag brukar försöka tänka att jag är värd att känna lycka över att Harry lever i min mage. För jag är lycklig över hoppet han ger mig och jag vet att det också hjälper mig mycket i sorgearbetet. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara om vi inte vågat försöka igen, om jag inte hade något att glädjas åt utan bara sorgen efter mina fina pojkar. Men så får jag dåligt samvete. Jag tänker att det är orättvist att Harry tar tankarna från Ivar och Nils. Att han kan ge mig glädjen som dom inte kan längre. Att när jag tänker på mina änglar så får jag en klump i bröstet, får tårar i ögonen och känner en stor tomhet medans när jag får en buff av han där inne i magen så fylls jag av värme och lycka i hela kroppen. Det känns orättvist att jag inte kan få koppla den känslan till mina andra barn. Jag älskar dom alla tre lika mycket, men jag kommer inte ha möjligheten att älska dom på samma sätt om Harry får stanna med oss. Jag kommer alltid få älska mina änglar i deras frånvaro och det får mig att känna att min kärlek är orättvis även om jag inte valt att det skulle vara så. Jag hoppas att dom på något vis ändå vet att dom betyder lika mycket för mig och att jag tänker lika mycket på dom och älskar dom oavsett att dom inte är här hos mig. 

80 dagar kvar till bf, Harry har varit i min mage i 200 dagar ungefär, 28 veckor och 3 dagar. 71.4% av graviditeten avklarad. Inte för att jag räknar eller så ☺️ 

 

Nedräkningen till beräknad födsel är nu nere på tvåsiffrigt. Känns lite overkligt att vi kommit så långt, på något vis så har jag inte vågat tro att det skulle hända. Men självklart är jag jätteglad och när min gravidapp plingade till imorse för att informera om v 27 så blev jag varm i hjärtat när jag läste detta: 

 

En återkommande känsla som jag verkligen önskade att jag kunde vifta bort är den där avundsjukan. Avundsjukan mot andra som blir gravida, som längtar, räknar ner tiden, tar allt för givet och nio månader senare står där med sitt barn i famnen. Ovetandes om vilken jävla tur dom egentligen haft. Ovetandes om hur det känns att förlora allt man längtat efter. Jag försöker låtsas om att jag inte känner såhär, för såhär får man ju inte känna. Men jag kan inte. Jag kan inte ignorera att jag är fruktansvärt avundsjuk på att jag inte är en av dom som inte vet hur det känns. 

 

Jag trodde det skulle kännas bättre nu när jag är gravid igen och kommit en bit på vägen, men det gör det inte. Avundsjukan och rädslan är lika stor. Jag kan inte släppa tanken att 'tänk om det inte går vägen för oss den här gången heller'. Jag har gått sida vid sida med vänner och bekanta som jag skulle haft jämngamla barn med som idag är dryga året, på väg att bli inskolande på dagis, små knoddar som tagit sina första steg, vänner och bekanta som kanske börjat fundera på småsyskon, som börjar återvända till arbetslivet efter sin föräldraledighet. Jag har också gått sida vid sida med vänner och bekanta som har små spädbarn hemma nu, som inte får sin sömn, som fått se sitt barn le för första gången, som inte har tid att varken duscha eller äta lunch. Nu går jag sida vid sida med vänner och bekanta som njuter att att deras lilla mirakel växer i magen, som längtar till våren, som planerar och tar för givet att allt kommer gå bra med glada tillrop från omgivningen "ni kommer bli världens bästa förädrar...', 'ni har en underbar tid framför er...', 'hurra, ingen kommer vara en lika fantastisk mamma som du..."

 

Jag har också fått dessa glada tillrop, när jag väntade Ivar. Men nu är det tyst. Ingen vågar säga något sånt till någon som förlorat sina barn. Jag förstår att folk inte säger så till mig nu, för när det gäller mig så vet alla att det inte är säkert att jag har en fantastisk tid framför mig. Men varje gång det dyker upp en ultraljudsbild eller en mage i nyhetsflödet på sociala medier så haglar kommentarerna om hur fantastiskt allt kommer bli, för när det gäller dom här blivande föräldrarna så kommer ju allt gå bra och allt kommer bli så fantastiskt som alla påstår. Jag menar inte att folk inte ska skicka uppmuntrande kommentarer till sina gravida vänner. Ingen vill höra att det kan hända saker som gör att den här fantastiska tiden man har framför sig kanske inte blir så fantastisk. Alla andra som blir gravida verkar vara odödliga, då är det ingen som 'inte vågar' skriva självkarheter om att allt kommer gå bra. Jag önskar att jag inte var den man tassade på tå runt och inte vågade prata om framtiden med. Jag önskar att jag själv kunde känna att det är självklart att jag kommer gå på föräldraledighet i februari och att jag kommer få åka hem från sjukhuset med mitt barn och att allt kommer vara frid och fröjd. 

Just nu jämför jag hela tiden hur graviditeten känns och är jämfört med när jag väntade Ivar, men snart har jag inte längre något att jämföra med. Det känns konstigt och väldigt, väldigt skönt. När jag var i samma vecka och dag med Ivar som jag är i idag så gick jag och la mig precis som vanligt och hade inte en aning om att det skulle bli sista kvällen i mitt liv när allt bara var som vanligt. För kvällen efter fick vi åka till förlossningen och inget skulle någonsin bli "som vanligt" igen. Jag analyserar ALLT som känns i kroppen nu, önskar att hjärnan gick att stänga av. Men jag fattar ju också varför jag går och väntar på att något ska hända, det är den enda erfarenhet jag har. Att nu tar det slut. Inga mer planer för framtiden, inga inköp till bebisen, inga sparkar i magen. Bara tomt. Och ofattbart. Och ensamt. Men den här gången ska vi gå hela vägen tillsammans och vi ska få åka hem från sjukhuset tillsammans och leva tillsammans. Så ska det bli nu.

Idag har halva graviditeten passerat, 140 av 280 dagar. Önskar inget annat än att dom nästkommande 140 dagarna ska gå fort och utan några dramatiska händelser. Om min önskan slår in så sitter jag förhoppningsvis här med lillebror då. Jag tror nämligen inte han kommer stanna i 140 dagar till, men kanske i 100? 

 

Det känns skönt att ha passerat dagen Nils föddes i, nu känns det mest som att jag laddar inför dagarna när vi fick åka in med Ivar. Om exakt en vecka är jag lika långt gången som jag var när han föddes. Nu gör jag om möjligt ännu mindre om dagarna och försöker vila mig förbi dom här dagarna för att inte utsätta tappen för onödigt tryck, segt som tusan, men det får det helt enkelt vara nu. Idag har Nils namnsdag så vi ska i alla fall ut en sväng och tända ljus i minneslunden. 

 

 

 

Tydligen kan jag inte lita på min magkänsla. Jag var nämligen övertygad om att det var en tjej som bökade runt i magen, men det visade sig idag att det är en till liten grabb vi väntar! Självklart är jag precis lika glad oavsett kön, men det var snopet när det visade sig att jag (och nästan alla jag känner) trott att det varit en flicka! Nu får jag helt enkelt ställa om hjärnan och börja fundera på pojknamn! 

 

I övrigt såg allt bra ut på ultraljudet och enligt läkaren satt cerclaget precis som han ville. Det var samma läkare som opererade mig som gjorde undersökningen idag så är han nöjd så är jag nöjd!