Igår blev då cerclage insättningen av. Var så nervös att jag bröt ihop på operationsbordet innan jag blev sövd. Somnade med en hand på magen för att hålla den lilla. Vaknade upp med hjärtklappning och ojämn andning, men med en lyckad operation bakom mig och med ett levande barn kvar i magen. 

 

Var helt övertygad om att jag skulle ha väldigt ont efter att fått förklarat för mig hur operationen skulle gå till. Igår kände jag ingenting av själva cerclaget, spydde och sov från det att jag vaknade på uppvaket vid elva på förmiddagen tills jag lyckades hamna i djupsömn någon gång efter två i natt. Imorse mådde jag inte alls illa längre och kunde äta lite av den torftiga sjukhusfrukosten. Sedan skulle vi bara vänta in läkaren som skulle komma innan tio för att gå igenom lite frågor, kolla så allt såg bra ut och sen få bli utskriven och åka hem. Dock skriver jag det här inlägget i min säng på sjukhuset då läkaren inte kommit än (klockan är nu 15). Något tröttsamt då ingen heller kan svara på när han kommer. 

 

Idag känner jag av mer efter operationen, har som mensvärk i magen och molvärk i ryggen. Blöder också, vilket ska vara normalt, men som jag inte tycker om. Vill bara åka hem nu och slippa lukten av sjukhus. 

 

Nu börjar jag bli riktigt nervös. På tisdag ska jag opereras. Har ju vetat att den här operationen skulle ske om jag blev gravid igen efter Nils, men snart är det dags och jag är fruktansvärt rädd att vakna upp och få höra att bebisen inte klarat sig av någon anledning. Jag får gråten i halsen och känner mig nästan panikslagen varje gång jag tänker på det. Jag har aldrig blivit sövd planerat och nu har jag ju inte bara mig själv att oroa mig för. Det är en rutinoperation för läkarna, men för mig är det inte rutin att sövas ner med ett barn i magen. Och sen ska läkaren dessutom in och peta nära fosterhinnan. Tänk om han kommer åt den och den spricker? Fy, mår illa när jag tänker på det. 

 

Chanserna är goda för att operationen ska gå bra och det ska vara en bra hjälp för att hålla tappen stängd... Men det finns ju aldrig garantier, så nu börjar nog den riktigt tuffa biten i graviditeten. Först ska operationen gå bra och sedan ska den också hjälpa om tappen börjar mogna för tidigt. 

 

Imorgon ska vi in och träffa narkosläkaren, har fortfarande en del frågor jag vill få svar på, så jag hoppas att jag åker från sjukhuset något lugnad imorgon. Bland annat funderar jag mycket på hur narkosen påverkar barnet, allt som går in i min kropp går ju även in till bebisen. Kommer h*n också vara sövd? Vad kan det medföra för risker? Kan det ge konsekvenser i barnets utveckling? Tar det längre tid för narkosen att lämna barnets kropp än min? Jag ska nog skriva ner alla frågor på en lapp så jag inte glömmer att fråga något...

Bebismagen växer otroligt fort nu. Grabbarna såg visst till att det gick fort att få mage den här gången. Men jag tycker faktiskt det är mysigt. Mysigt är det också att jag börjat känna lite rörelse i magen ibland. ❤️ Idag har varit en bra dag, jag har till och med köpt lite kläder till bebis. Det gjorde jag varken med Ivar eller Nils så för mig är det en stor sak att ha tagit mod till mig och handlat för framtiden. 

 

Idag har vi varit på det första rutinultraljudet och för första gången den här graviditeten har vi fått titta på det lilla livet på magen. Minns så väl wow känslan på första ul med Ivar. Händer det där inne i min mage?! Vi visste inte alls vad vi kunde förvänta oss att se, men direkt när kameran nuddade magen såg vid hur en liten varelse for runt i magen, han gjorde någon konstig rörelse där det såg ut dom att han spjärnade med hela kroppen och sedan hoppade till. Jag kände ingenting och så var det full cirkus i magen. Med Nils var det precis likadant, full fart, så det till och med var svårt att mäta honom för han inte ville vara still...

 

Idag när skärmen reagerade vid kamerans beröring var det helt stilla. Jag fick nästan panik innan jag fick se hjärtat som flimrade. Sovandes bebis som låg hopkurad på mage. Barnmorskan kunde mäta i lugn och ro. Jag ville ändå se att det faktiskt var så att det var stilla på grund av tupplur och inget annat, så vi väckte sjusovaren där inne. Jag dunsade upp och ner på britsen några gånger och sedan kollade vi igen; en nyvaken bebis vände sig på rygg och sträckte på sig. Då kom det lite tårar igen, både av glädje och av sorg. Jag vill så gärna få se en nyvaken bebis sträcka på sig utanför magen. Ledsen att jag inte fått uppleva det innan, men glad att du där inne i magen ger mig hoppet om att få se det om några månader. ❤️

 

Återigen något lugnad för stunden. Hjärtat slog fortfarande fint och det lilla livet växer som det ska. Hur lycklig jag än är så känner jag mig alltid nedstämd när vi varit på sjukhuset. Så var det med Nils också, man vågar nästan inte vara glad för man är så rädd. Nu vet vi ju ännu mer att det kan vända så otroligt fort, från goda nyheter till att allt går fel. Jag har inte varit på ett ultraljud utan att det trillat en tår längst kinden sen Ivar föddes. Jag vet inte om det kommer vara sista gången jag får se vårt barn och jag vill mer än något annat se mitt barn leva utanför magen. Hur häftigt det än är att se hur det sprattlar inne i magen så har jag varit med om två väldigt tysta och stilla förlossningar. Inga skrik och ingen sprattlande bebis på bröstet. 

 

Även om jag gått ut tidigt med att jag är gravid den här gången så blir jag ledsen och tycker livet är orättvist när andra skriker ut till hela världen att vi SKA få barn i februari tex. Så naiva, så glada och så orädda. Jag vill också få känna så. Jag vill precis som alla andra bara få njuta av att vara gravid, längta och planera framtiden. Jag vill ta för givet att allt kommer gå bra. Jag vill inte hela tiden tänka att OM det går bra så... Det känns verkligen som att jag blivit snuvad på att det är mysigt att vänta barn. 

Jag vill så gärna veta om du lever där inne. Två dagar kvar till läkarbesök och jag mår inte alls som jag gjort med Ivar eller Nils. Inget visar på att något skulle vara fel, men alla gravidsymtom jag haft innan har lyst med sin frånvaro. Jag vill bara veta att ditt hjärta fortfarande slår. Jag förstod att det skulle bli värre den här gången, med oro och så. Men att jag så här tidigt skulle vara psykiskt utmattad trodde jag inte. Vill inte ens veta hur jag kommer må när jag närmar mig veckorna pojkarna fötts i. Känns som jag väntat i flera år på att bli mamma, så snälla låt det bli februari snart och framförallt, snälla säg att bebis får vara kvar i magen resten av året åtminstone.