97

Nedräkningen till beräknad födsel är nu nere på tvåsiffrigt. Känns lite overkligt att vi kommit så långt, på något vis så har jag inte vågat tro att det skulle hända. Men självklart är jag jätteglad och när min gravidapp plingade till imorse för att informera om v 27 så blev jag varm i hjärtat när jag läste detta: 

 

Nästa delmål är att gå in i 2015, nu är det två månader kvar till cerclaget klipps bort och sen är det fritt fram för vår lilla Harry att komma ❤️ 

 

Tiden är verkligen konstig, det är nästan 2 år sedan vi plussade med Ivar så mentalt har jag varit gravid helt sinnessjukt länge utan att få veta hur det är att vara mamma. Två år av väntan, då är inte två månader särskilt lång tid, men samtidigt så är jag så trött på att vänta, kan vi inte bara snabbspola sista tiden så vi äntligen kan få komma hem med vår lilla bebis?! 

Heja Harry! ♥ Så fint namn!
Ja visst är tiden så konstig?

Kære Maja.
Når jeg tænker på hvor nervøs jeg var da Johanne var gravid, og som du ved har hun nu født, har jeg stor forståelse for at det må være meget svært for dig, som allerede har mistet. Jeg håber at det lykkes for dig denne gang. Mange kærlige tanker fra Doris. Hils din familie som selvfølgelig tænker meget på dig også.

Tårarna bara forsar på mig nu... Jag längtar så otroligt mycket till att få möta Harry ❤️ Planeringen med flytten känns inte alls lika jobbig när jag tänker på allt det fina där hemma. Ni är fantastiska!!!

Harry är ett fint namn på en stark och fin kille! Heja er!

Hej! Hittade precis din blogg här när jag googlade runt. Är en tjej på 31 år. Lever i ett förhållande sen 6 år. Vi avbröt vår graviditet i v 21+6 i mars i år. Bebisen hade allvarliga skador och det var inte rätt att fortsätta. Tiden efter har varit svår som du förstår. Det var vårt första barn. Du kanske har skrivit om detta i nåt inlägg, men jag undrar hur du/ni hittat motivationen och modet att försöka igen? Jag var väldigt entusiastisk när jag blev gravid, men nu när alla som är gravida och får barn omkring en tycker jag bara det är stressande. Det känns motigt. Ska man våga igen, är det verkligen värt det. Man vet ju inte hur det är att ha ett eget barn. Jag vill hitta tillbaka till den där nyfikna, positiva känslan igen, och undrar hur dina/era känslor och tankar gått under den här tiden. Om du vill får du gärna dela med dig. Vänliga hälsningar Maria

Tack för ditt svar! Det är många som säger samma sak faktiskt...att oron inte minskar för att man väntar länge.. Kanske låter flummigt, men jag tror att just nu är rädslan försöker skydda mig från att det ska gå fel igen. Ur den kommer tankar som "det kanske inte är så speciellt att få barn ändå, jag blir nog ingen bra mamma ändå, jag kommer inte klara det" och liknande.

Det som gjort allt värre var att sjukhuset strulade till det och tappade bort obduktionspapper, vi fick tvinga till oss ett återbesök 5 månader senare i juli (för papperna var ju borta.), bemötandet i återbesöket ("vi var inte prioriterade att få komma" sa de - obduktionspappret återfanns och obduktionen hade gjorts i april) De hade även glömt meddela oss fr begravningsbyrån när han blivit gravsatt och det gjordes i maj. Jag visste liksom inte var vårt barn var, trodde de tappat bort honom. Mitt förtroende för hela "karusellen"var noll och det gjorde att jag föll ner i ett hål av ångest och depp.

Så det är inte konstigt att man blivit helt matt på det hela.. Det enda positiva jag minns, är att när jag höll honom i in famn och tårarna rulla ner så kände jag kärlek. Ville ta med mitt barn hem. Och veckan som kom kände jag att det här måste jag försöka göra igen, jag vill verkligen ha ett barn, ett som lever. Trots all smärta kände jag så..

Vi, jag o min sambo, har precis varit hos en psykolog som jag börjat gå hos. Kändes väldigt bra för oss båda! Vi är på olika stadier i vår bearbetning men jag hoppas vi kan mötas igen och se fram emot en ny graviditet. Allt behöver få ta sin tid. För rädslan kan verkligen sätta skräck i en, men jag vill inte låta den vinna. Jo jag har precis varit med i en fb-grupp om avbruten graviditet, men nu är det så många som blivit gravida igen och fokus känns som det flyttats dit. Jag är ju inte riktigt där än...att läsa om vänner och andra som är gravida och fått barn känns fortfarande laddat för mig. Men med tiden så hoppas jag att jag kan se framåt med tillit och nyfikenhet. :-) tack så himla mycket för dina svar!