Idag insåg jag att jag fortfarande inte kan styra över mina känslor, efter ett antal bra dagar så bröt jag ihop, offentligt. Jag är glad att det inte var på jobbet och jag är glad att O var med när det hände men fy fan vad jag hatar mina bakslag. Ibland när jag tror jag är stark och redo att möta gravida och nyfödda så är det som att någon sparkar undan benen på mig och jag faller handlöst. Idag var det dock lite annorlunda för jag mötte inte bara  'person med gravidmage' utan även 'person jag vet vem det är med gravidmage'. 

 

När jag möter 'person med gravidmage' vet jag inget om vad den personen varit med om. Jag vet inte om hon varit med om samma sak som mig, om hon fått flera missfall eller om hon längtat och försökt bli gravid i flera år. Idag mötte jag 'person jag vet vem det är med gravidmage' en person som jag vet blev gravid oplanerat och som sagt att hon inte vill ha barn alls. Det är så orättvist att hon som 'råkade' bli gravid fast hon inte ville ska få barn i höst och jag som längtat efte ett barn står och tittar på. Jag vill inte möta personer som jag vet planerat skulle få barn efter oss gå runt med stora magar och veta att dom kommer få barn före mig, långt före mig och att dom får vara med om allt jag också skulle fått vara med om.

 

 

 

 

Jag har varit på utbildning idag. Utbildning på mitt nya jobb. På mitt nya jobb vet ingen vad som hänt. Ingen vet vem Ivar är. Idag har det pratats om att "ja, hon ska gå på mammaledighet snart..." och "den här tjejen är mammaledig så henne kommer du inte träffa nu i alla fall...". Jag kan inte låta bli att tänka att jag också skulle vara mammaledig nu. Jag säger självklart inte det. Det är ju inget man säger till sin nya chef. Men dom jag ska jobba med i butiken, dom kanske borde veta. Det kanske är bäst att dom får höra det från mig så dom slipper ställa "fel" frågor och säga "fel" saker till mig. Men hur säger man det då? "Jo föresten, om ni undrar så har jag en son som heter Ivar, men han är död..". Så kan man ju inte säga, men det är liksom svårt att komma på ett bra sätt att säga det på. 

 

Jag ska börja sälja smycken. Varje dag har jag på mig mitt armband med Ivars namn på, det kommer någon säkert märka i den här branchen. Om jag inte säger något först så kanske jag behöver vara med om den här konversationen;

- Vem är Ivar?

- Det är min son.

- Jaha! (varför har hon inte nämnt att hon har en son?) Hur gammal är han?

- Han lever inte.

Obekväm stämning.

 

 

Ha inte på dig smycket kanske ni tänker då, men jag vill alltid ha honom med mig eller vad man ska säga. Jag vill inte behöva lämna det hemma för att jag ska till jobbet. Jobbet jag ska gå till varje dag. Just nu är det här lite av en ångest för mig. Alla jag behöver umgås med regelbundet vet ju vad som hänt. Jag har inte direkt knytit några nya kontakter sedan vi förlorade Ivar. Det är något jag inte tänkt på innan, speciellt inte när det är nya kollegor. Hade jag träffat någon ny människa privat så hade det varit lite annorlunda att berätta tror jag.

 

 

 

Jag ska för första gången sova utan O vid min sida sen vi förlorade Ivar. Inte bara en natt utan fram till fredag för han är i Västerås och jobbar. Även om jag känner mig rätt stark nu så är jag så rädd att det ska bli jobbigt när jag ska lägga mig själv i sängen, själv med mina tankar och utan att kunna krypa upp i hans famn och dela allt med honom. 

 

Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom vid min sida. Han är min klippa i allt det här. Även om det lika mycket är hans sorg och hans förlust så är det han som fått plocka upp mig gång på gång och som alltid finns för mig dygnet runt. Han får lyssna på mitt ältande och ständiga frågor om varför, han får trösta mig när jag inte orkar och även om han ser det som en självklarhet så vet jag att alla inte skulle orka vara så fantastiska som han är mitt i all sorg. 

 

Jag tror att ett förhållande förändras mycket efter en sån här händelse. Jag tror att i många fall så glider man ifrån varandra och bara koncentrerar sig på sin egen sorg och inte orkar vara stark och strösta varandra men jag vet också att det kan bli helt tvärt om och att man istället kommer varandra mycket närmare. Så har det blivit för oss. Relationen har på något vis blivit djupare för sorgen är vår gemensama och något som vi delar och den är lika djup för oss båda. Ingen annan är så nära sorgen som vi eftersom det ju är vi och bara vi som är föräldrar till Ivar. Den gemenskapen har fört oss ännu närmare varandra. Jag är så glad att vi efter omständigheterna faktiskt kommit varandra så nära och att vårt förhållande inte fått sig en törn på grund av det här. Istället känner jag mig mer säker än någonsin på att det är O jag vill leva mitt liv med, som jag vill ska vara pappa även till Ivars blivande syskon.