Bilden på den treåriga Aylan som hittades uppspolad på en strand i Turkiet har etsats fast på min näthinna. Så fruktansvärt att det är svårt att förstå att det är verklighet för så många människor att på riktigt förlora allt. Att tvingas fly för sina liv, lämna sitt hem, sin familj och sina vänner. Att behöva sätta sitt barn i en båt och hoppas på att kunna få en bättre tillvaro om man lyckas ta sig levande i land. Att ute på Medelhavet förlora det lilla barn man satt i båten i hopp om att kunna ge honom ett bättre liv. Det går inte att fatta. Det går inte att ta in vad dessa personer tvingas genomlida. Det går inte att lämnas oberörd. Jag känner mig så lyckligt lottad i jämförelse med alla som är på flykt. Jag känner mig maktlös. Men helt maktlös är jag inte, för jag kan välja att bidra. En liten summa som förhoppningsvis kan göra stor skillnad för någon. Ett litet sms som är så enkelt att skicka iväg kan ge en person ett drägligare liv. Många bäckar små som man brukar säga. Du kan välja att se på eller bidra. För mig är det knappt ett val. För mig är det en självklarhet att ge vad man kan till någon som förlorat allt. Precis allt.