Jag har svårt att greppa att han är här nu, fast att jag är med honom i princip dygnet runt. Det vi kämpat för i flera år har vi nu i våra händer. När jag tittar på honom kan jag inte förstå att det är han som legat i min mage. Det känns konstigt att inte vara gravid längre. Magen är borta (eller åtminstone gravidkulan) och även om jag var så färdig med att vara gravid så saknar jag den ändå. Det känns på något konstigt vis som jag förlorat något igen trots att han är i min famn. Tror att jag förknippar det med en förlust, magen är borta, alltså måste jag ju förlorat något? Jag kan inte sätta fingret på det hela. Jag har aldrig känt mig så hel som jag gör nu när jag har Harry här och jag försöker få min hjärna att förstå att jag faktiskt inte har förlorat något utan faktiskt fått något. Hur som helst så är jag lycklig, trött, men väldigt lycklig, även om jag nog inte fattat det här än... 

 

Sista bilden på magen, dagen innan han föddes.

 

 Första bilden på han som bott där inne ❤️