Att förlora sitt barn måste vara det värsta som kan hända. Alla reagerar olika i sorg. Vissa vill som jag; skriva och prata om det. Andra vill sörja tyst, med sin närmsta familj. Jag förstår att det är svårt för omgivningen att veta hur man ska möta någon i sorg. Därför kommer jag nu skriva lite om hur jag gärna blir bemött i min sorg.

 

Först och främst: Jag tänker på Ivar hela tiden. Första tanken på morgonen är att han fattas mig och det sista jag tänker på innan jag somnar är att jag förlorat min förstfödde son. Så om ni undrar om det är olägligt att ta upp ämnet så är svaret nej. Fråga gärna och prata gärna om honom och det som hänt. Det finns inget passande eller opassande läge för mig eftersom han som sagt finns i mina tankar hela tiden. Jag gör andra "vanliga" saker som gör att det inte syns att jag tänker på honom för jag bryter inte ihop så fort jag tänker på vad som hänt. OCH om ni tar upp ämnet och jag bryter ihop så är det för att jag behöver det. Jag tycker det är skönt när någon annan tar upp ämnet ibland istället för att inte låtsas om den där stora rosa elefanten som kommer in i rummet med mig. Det är skönt när det inte är jag som "förstör" stämningen med att börja prata om min sorg.

 

Lyssna. Jag håller inte allt för mig själv som ni märker här i bloggen. Tvärt om så känner jag behov av att få ur mig känslor och tankar och jag vill skapa en förståelse hos mina medmänniskor om hur det är att gå igenom det här. Så träffar du mig och inte vet vad du ska säga, lyssna istället. Jag går med mina tankar hela dagarna och ventilerar gärna. Ältar också för den delen. Men vill du visa att du bryr dig men som sagt inte vet vad du ska säga så hjälper det mycket att bara ha någon som lyssnar.

 

Det handlar inte om hur ung jag är. Jag vet att ni menar väl, alla ni som säger att det är tur att vi är unga. Sorgen över att ha förlorat mitt barn blir inte mindre för att jag kommer vara fertil i många år till. Jag har förlorat mitt barn och det är ingen tröst att jag kan "skaffa ett nytt". Så snälla, var hellre tyst än säg så.

 

Det var inget missfall för mig. Jag vet att jag själv sa att vi fått ett "sent missfall" när vi förlorade Ivar. Det gjorde jag för enligt sjukhuset räknas det som sent missfall (hade jag fött honom en dag senare hade det istället hetat att han var dödfödd) och därför uttryckte jag mig så. Idag anser jag att jag har förlorat min son. När man föder ut sitt barn så tycker jag inte det är ett missfall. Ett missfall har inte armar, ben, hår på huvudet eller tio fingrar och tio tår med små naglar. Så säg inte "22 veckor, då var du ju inte långt gången..." elller något i stil med det. För på dom 22 veckorna hann jag planera och fantisera om en helt ny framtid med vårt barn.

 

Det var väl vad jag kunde komma på nu. Kanske kommer uppdateringar i ämnet när jag stöter på nya situationer. 

 

 

Ibland är den så stark att det brinner i hela mig. Jag skäms att jag känner som jag gör. Den fjädre dödssynden; avund. Jag kan inte hjälpa att jag känner sådan fruktansvärd avund mot alla som får sina barn. Jag blir arg att folk tar det för givet (precis som jag gjorde innan han tog ifrån oss). Man tar för givet att när man blivit gravid så kommer man få ett barn. För mig har det alltid varit självklart att när jag väl blir gravid så kommer jag få ett barn. Ett levande barn. Jag är så avundsjuk på att det för de allra flesta är så och att det är så självklart.

 

Ibland undrar jag om folk som har barn förstår hur lyckligt lottade dom är. Jag tror inte det. Jag tror inte att föräldrar till barn som blev till helt oplanerat och som fick sina barn utan att behöva kämpa för det förstår att dom är så lyckligt lottade. Jag menar inte att dom inte skulle vara lyckliga och bra föräldrar som älskar sina barn, men om dom aldrig behövt kämpa för att få ett barn tror jag inte att man kan förstå hur lyckligt lottad man är att man fått den gåvan. Jag skulle nog inte förstå hur lyckligt lottad jag var om Ivar kommit till oss även om vi fick kämpa för att bli gravida. Att förlora ett barn sätter allt i perspektiv. Jag vet att den dagen jag kommer få upp ett levande barn på bröstet kommer jag vara den lyckligaste i hela världen. Om man aldrig åkt hem från förlossningen utan sitt barn så tror jag inte att man kan vara lika lycklig den dagen man får ta med sig sitt levande barn hem. 

 

Idag är det exakt två månader sedan vi fick åka hem från sjukhuset utan Ivar. Idag är det två månader sedan jag födde vårt efterlängtade barn. Tanken hade aldrig slagit mig att jag skulle behöva åka hem från förlossningen utan mitt barn, att han skulle vara död när han kom ut och att jag aldrig skulle få ha honom hos mig. För man tar för givet att när man blir gravid så kommer man få ett levande barn. 

 

 

♥

 

 

 

Att skriva en hälsning undertecknad med "mamma" var så mycket svårare än jag trodde det skulle vara. Det blev på något vis så verkligt att jag faktiskt är mamma även om jag inte har mitt barn hos mig. Även om jag aldrig fick hålla honom i min famn så har jag ändå ett barn. Jag är faktiskt mamma till Ivar. 

 

 

Idag tänder jag ett ljus för min son för det är det enda jag kan göra. Jag tillåter mig själv att gråta. Jag lyssnar på musik som gör att tårarna rinner. Jag beställer prematurbandet och en bok om att förlora sitt barn. Mycket mer än så kan jag inte göra. För det spelar ingen roll, jag kommer aldrig få honom tillbaka. Jag måste lära mig att leva med att jag har ett dött barn. Jag måste acceptera det som är så svårt att förstå.

 

 

 

 

Känslostormar har kantat den senaste veckan. Efter återbesöket på sjukhuset har inget varit sig likt. Läkaren vi träffade då sa nämligen att min mens skulle komma närmsta dagarna efter vad hon kunde se när hon undersökte mig. Hon la även till att det är möjligt att jag redan är gravid igen i ett så tidigt skede att man inte kan se något och att jag skulle göra ett test om mensen uteblev. Varje toalettbesök efter dom orden gjorde att hoppet om att vara gravid steg, en vecka utan mens... Tolv dagar. Då gjorde jag ett test. Testet visade ett svagt plus, jag vågade varken tro det ena eller det andra. Köpte ett nytt test, ett digitalt för att få svart på vitt. "Gravid" lyste det i displayen och känslorna rusade genom kroppen.

 

O och jag blev såklart jätteglada och oroliga och nervösa. Men mest glada. Kroppen är ju extra mottaglig för att bli gravid när man precis varit gravid. 7 veckor tog det från att vi förlorat Ivar till att vi fick veta att vi var gravida igen. Vi gick in i det här med gott mod för det finns inget som tyder på att det inte skulle gå bra den här gången. Vi skulle få bebis i februari istället för i augusti. Det var inte rätt, men det var det bästa som kunde hända under omständigheterna. 

 

I onsdags började jag blöda. Jag ringde 1177, barnmorskan och gyn. Jag skulle inte vara orolig för det är vanligt att få lite mellanblödningar och det behöver inte betyda någonting. Jag tjatade i alla fall till mig en tid på sjukhuset och på eftermiddagen fick vi veta det vi hoppades få slippa höra. Det blir ingen bebis nu heller. 

 

Jag vill hålla gott mod, men det är svårt. Det är svårt även om vi fått höra att det inte har några fysiska påverkningar för framtiden. Jag vill kunna säga att eftersom det var så kort tid och ett så tidigt missfall så är det inte så jobbigt. I jämförelse med att förlora Ivar så är det här ingenting, vi hade inte hunnit knyta an till den här graviditeten. Men det räckte med att veta. Att tro i en endaste vecka att vi väntade barn räckte för att det skulle bli en sorg. Som ytterligare ett spadtag ner i mitt svarta hål. Den platå jag trodde jag nått rasade och jag är tillbaka på botten. 

Idag är en sån dag när jag går med gråten i halsen. Jag försöker skjuta mina känskor åt sidan för att kunna koncentrera mig, men det går inte. Så fort jag blinkar ser jag honom framför mig. Jag ser precis vad jag såg när vi var på det andra ultaljudet. En livlig kille som vägrade ligga still. Vi såg hans ansikte så tydligt och det är det som sitter på näthinnan idag. Hur han böjde upp huvudet så vi tydligt kunde se honom, om och om igen. Vi skrattade åt att det såg så dråpligt ut och aldrig kunde jag tro att jag aldrig mer skulle få se honom. Jag ville inget annat än att han skulle få komma till oss. 

 

När vi var på sjukhuset på återkontroll gjorde dom ett ultaljud och både jag och O kom på oss själva med att titta för att se om vi kunde se honom där inne, fast vi visste att han inte finns kvar. Sist vi var på ett ultaljud så var vi dom lyckligaste i världen och nu var allt borta. Det vi längtat efter, det som skulle vara den lyckligaste tiden i livet vände och blev en mardröm.

Just nu känns livet lite lättare. Den senaste veckan har jag klättrat ganska högt, men jag är hela tiden rädd att fall igen. Jag försöker njuta av att livet känns ljust för stunden. Det underbara sommarvädret vi fått i kombination av fantastiska vänner och familj gör att jag orkar hålla mig fast just nu. Jag önskar att jag inte behöver falla mer även om jag vet att jag kommer göra det. Kanske kommer jag inte falla hela vägen ner till botten igen? Sorgarbetet kanske har gått över till en mer stillsam känsla och kanske kan jag fortsätta glädjas av de små sakerna i livet som återkommit sista tiden. Till exempel har jag börjat rida lite igen. Igår var jag ute i skogen en timma och bara njöt av lugnet, den värmande solen i ryggen och att känna hästen under mig när hon bar mig fram genom den lummiga skogen. Terapi. Så vill jag kalla det när jag kan släppa allt annat och bara vara i stunden. 

 

Jag vill inte falla tillbaka till botten av mitt svarta hål, så snälla säg att jag tagit mig till en platå.