Idag var det beräknat att Nils skulle komma till världen. Men hans hjärta slutade slå för nästan fem månader sedan. Han är i himlen med sin bror nu. Vi har varit i minneslunden idag och bestämt för typ fyrahundrade gången att vi inte vill ha fler anledningar att åka dit, med andra ord: inga fler av våra barns aska ska behöva spridas där, så länge vi lever i alla fall. 

 

Idag har vi också varit på sjukhuset. Inte på bb som vi trott tidigare i år, men ändå ett glädjande besök. Hade inte Nils hjärta slutat slå hade vi inte fått se ett nytt hjärta som börjat slå idag. Ett nytt liv, en ny resa som jag tänker dela med er. Liv och död går nämligen hand i hand.

 

Det har varit fruktansvärt oroliga veckor fram till idag, fram tills man kan se att ett hjärta börjat ticka. Varje toabesök, varje litet hugg i magen har fått paniken komma krypande och rädslan för ett missfall har kletat sig fast på mig. Inte hjälpte det att jag småblödde lite första veckan heller... Oron ger sig såklart inte för att vi sett ett flimrande hjärta på en ultraljudsmaskin, men den dämpas tillfälligt då vi fått veta att risken för ett såkallat vanligt, tidigt missfall minskar med närmare 90% om hjärtat väl börjat slå. Sedan kommer en mycket värre oro den här gången, en oro som gnager "nu eller aldrig". Men just idag tänker jag bara vara glad över att ett litet nytt hjärta börjat slå ❤️