Jag skulle bli mamma.
I flera år har jag längtat efter ett barn. Jag har känt mig redo att bli mamma länge. "Du behöver inte ha så bråttom, du är fortfarande ung..." Det vet jag väl att jag är, men jag har varit redo länge. I flera år har hoppats på att jag ska vara gravid, i flera år har jag blivit besviken, en gång varje månad har jag blivit besviken i flera år.I julas fick vi den bästa av alla julklappar, vi fick ett plus på stickan. Efter flera år så visade det äntligen ett plus. Jag var så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Så chokad att jag inte kunde ta in att det var sant. Vi skulle bli föräldrar.
Det var först när alla tecken började komma som jag sakta men säkert började ta in att det var sant. Att spy varje dag i 16 veckor var ett tecken på att jag skulle bli mamma. Jag mådde så dåligt, men jag visste att det var värt det för jag skulle bli mamma. När jag kom hem från jobbet orkade jag knapp hålla mig vaken när jag åt för jag var så trött, jag sov typ 15 timmar varje natt och kämpade för att orka åka till jobbet. Men det var det värt, för jag skulle bli mamma. Redan tidigt i graviditeten fick jag foglossning och kunde inte jobba ordentligt, men det var värt att ha så ont i ryggen för jag skulle bli mamma. Jag kunde inte ens ge hunden mat för jag var så känslig mot lukter, jag mådde illa av allt möjligt. Men allt det var värt det för jag skulle bli mamma. När jag fick se honom på ultraljudet visste jag att det var sant, jag skulle bli mamma.
På nyårsafton när vi skålade in det nya året visste jag att det skulle bli det bästa året i mitt liv, det året när jag skulle bli mamma. Det enda jag kan tänka nu är att det här är det värsta året i hela mitt liv. Jag har mått så dåligt hela det här året för att jag skulle bli mamma, jag tyckte att det var värt att må så dåligt för jag visste ju att vi äntligen skulle få vårt barn. När jag fick veta att jag inte längre skulle ha ett jobb att gå till från och med juni så kändes det jobbigt. Men egentligen gjorde det ingenting för jag skulle bli mamma. Då skulle jag gå på mammaledighet och vara hemma med mitt barn så det gjorde ingenting. Tydligen så räckte inte det, utan mitt barn togs ifrån mig också. Imorgon är sista dagen på min anställning. Jag gick från att ha allt jag önskat till att stå utan något, utan jobb och utan barn.
Samtidigt som vi går igenom det här så föds det barn hela tiden. Barn som inte är efterlängtade, barn till föräldrar som inte vill ha barn. Av olika anledningar föds det barn på vår jord som inte är önskade. I länder där föräldrar inte har sjukvård till att skydda sig från att bli gravida föds det oönskade barn. I länder där religioner säger att man inte får göra abort föds barn som inte är önskade. Barn som blivit till under en våldtäkt föds oönskade. Jag vet personer som fått oönskade barn av olika anledningar. Jag vet personer som ska få barn fast som säger att dom inte önskar barn. Varför föds alla dessa barn som inte önskas när vi inte gjorde något annat en att önska ett barn. Varför fick inte Ivar komma till oss, dit han var efterlängtad och skulle blivit älskad in i döden?
En olycka kommer sällan ensam.
Idag är jag arg på livet. Arg på att det är så fruktansvärt orättvist, inte bara mot mig. Idag går mina tankar extra mycket till min gudfar och hans familj som också går igenom en väldigt jobbig tid. Det sägs att en olycka sällan kommer ensam, men det måste väl finnas någon måtta...?
Jag har också ont idag, fysiskt alltså. Ont i ryggen som foglossning, eller som mensvärk. Den smärtan upplevs för mig likadan, när jag hade foglossning beskrev jag den som "mensvärkssmärta". Jag antar att det är ytterligare påminnelse om att det vi hade inte längre finns. Att det är dags att återuppta den tråkiga traditionen av att blöda en gång i månaden. Förhoppningsvis blir det en kortlivad tradition som kan bytas mot glädje snart igen. Men det kan inte jag styra, ingen kan styra det. Frustrerande att tänka på att man är så maktlös i den här önskan. Det spelar ingen roll hur gärna vi vill bli föräldrar, vi är maktlösa.
Mitt svarta hål.
Vissa dagar, som igår, känns livet ändå okej, till och med bra ibland. Men det är som att verkligheten kommer ifatt mig. Som att jag bara förträngt sanningen för en stund och jag kastas tillbaka i mitt svarta hål. Tillbaka på botten. Jag kan klättra, vissa dagar ganska högt, vissa dagar bara en liten bit innan det gör för ont att hålla sig kvar. Sen faller jag igen. Tillbaka till botten och till verkligheten. Det är inte konstigt, första gången vi träffade kuratorn så sa hon att det kommer vara så. Som en bergochdalbana som hela tiden går upp och ner. Men ändå fattar jag inte när jag är på botten av mitt svarta hål att jag, för bara kanske en timme sen, hade klättrat ganska högt, att jag höll mig stadigt fast och hade bra fäste. Jag borde veta att det är för brant för att hålla sig fast. Att jag inte kommer orka klättra. Att jag kommer tappa fästet och trilla tillbaka till botten.
Det är en försvarsmekanism som gör att jag ibland kan klättra har jag fått veta. Kroppen orkar inte vara på botten hela tiden. Även om jag har långt kvar upp ur mitt svarta hål som måste jag fortsätta klättra, om och om igen. En dag kommer jag nå en platå så jag inte fallar hela vägen till botten nästa gång. Sen får jag klättra därifrån. Jag kommer falla många gånger men jag har bestämt mig för, och jag vet, att jag en dag kommer komma upp ur mitt svarta hål.
Idag är jag på botten. Just nu är jag på botten, det behöver inte betyda att jag är på botten ikväll.
Mors dag för mig med?
Igår var det mors dag. Rent krasst min första, eller..? Vi firade såklart inte i alla fall. Hur som helst så var det en jobbig påminnelse om allt och jag kände mig allmänt nedstämd.
Idag har jag haft en ganska bra dag rent psykiskt men jag hatar att det alltid är något som ska krångla. Idag fick jag ett samtal från försäkringskassan. Dom saknar tydligen fortfarande mitt läkarintyg från sjukhuset som jag redan fått ringa sjukhuset och påminna om för över en vecka sen. Fick ringa igen till sjukhuset och påminna. Tro mig, det var inte första gången jag fått krångla med sjukhus, vårdcentral, jobb och försäkringskassan. Som att det inte är nog jobbigt att vara i den situation man är så måste man hålla på och styra med allt sånt här. Jag måste dra historian för alla om och om igen. Måste försöka övertyga vårdcentralen om att jag mår dåligt över det här fast att dom tycker att det är "en normal situation..." så länge jag inte försöker ta livet av mig. Måste man behöva vilja ta sitt liv för att må dåligt? Talesättet att man måste vara frisk för att orka vara sjuk stämmer tyvärr bra in.
Livet är jävligt gött.
Ville bara passa på att skriva när jag känner som jag gör nu. Livet är jävligt gött. Just nu sitter jag på min soliga balkong med min älskade sambo, vi har ätit bulle och dricker kaffe. Jag lyssnar på härlig sommarmusik och ser fram emot kvällen när jag ska ut och fira min fina vän. Just nu känns livet bra. Allting är inte svart och meningslöst hela tiden. Min sambo, familj och vänner gör att livet inte känns svart hela tiden. Alla fina ord, kort, blommor och omtanke jag får från min omgivning gör att livet känns lite lättare. I alla fall mellan varven.
Provsvar.
Jaha, nu har vi varit på sjukhuset. 24 maj hade vi väntat på för att kunna få ett avslut. På ett sätt fick vi väl det men jag är ändå inte nöjd. Provsvaren visade på att det inte var något fel på mig. Skönt. Gynundersökningen visade att kroppen gått tillbaka som den skulle. Skönt. Urinprovet visade att graviditeten gått ur systemet. Skönt. Enligt önskemål har fostret inte undersökts. Va!?!? På vems önskemål? Vi ville ju veta! Nu kommer vi aldrig få veta på grund av ett missförstånd. Läkaren trodde att dom missuppfattat när vi sagt att vi inte ville se honom, att dom tolkat det som att dom inte skulle kolla honom. Sånna missförstånd får inte hända! Jag ska skriva till landstinget och föreslå att man måste skriftligt intyga om man inte vill att dom gör en obduktion.
Nu kommer vi aldrig få veta. I nio fall av tio hittar dom ingen orsak. Men då har dom i alla fall kollat. Men nu får vi välja att tro vad vi vill för att kunna få ett avslut. Vi väljer att inte tro att det var något fel på honom. I nio fall av tio är det inte något fel. Ingenting indikerar på att det skulle varit något fel. Dom sa att han var fin när han kom ut, inte några tydliga tecken på att något var fel så därför tänker vi inte tro det.
För mig och O var han perfekt. Han var något vi skapat tillsammans. Något som var bara vårt och därför är han perfekt för mig.
Sjukhuset.
Imorgon är det dags att åka till sjukhuset. Kanske får vi svar på något, kanske får vi inte det. Tankarna kring vad vi kommer få veta pendlar högt och lågt. Allt ifrån "du är gravid..." till "du kommer aldrig kunna bli gravid igen..." snurrar i huvudet. Det ska bli skönt att få veta. Att leva i ovisshet är fruktansvärt frustrerande. Jag vet ingenting. Vi vet ingenting, ingeting om vad som kommer att hända och heller inget om varför det som hänt hände. Imorgon hoppas jag att få svar på åtminstone vissa frågor. Få lite avslut. Det känns som att det kommer bli lättare att bearbeta om jag får veta vad dom fått för svar på proverna och på obduktionen. Ser med skräckblandad förtjusning fram emot morgondagens besök.
I all evighet.
Idag gjorde jag en liten tatuering i Ivars ära. In aeternum betyder i all evighet. I all evighet kommer Ivar finnas i mitt hjärta, i all evighet kommer han nu att vara en del av mig.
Det syns inte utanpå.
Jag undrar hur många jag mött som varit med som samma, eller liknande, sak som jag. Jag har sökt så mycket på allt möjligt, plötslig spädbarnsdöd, änglamammor, sent missfall, dödfött barn och allt som kan relateras till det här för att jag vill läsa mer om det, om andras historier, om orsaker osv. Man kan ju lätt konstatera att vi inte är ensamma om att ha varit med om något så här hemskt. Så då undrar jag hur många människor jag mött som förlorat sitt barn. Det syns inte utanpå. Jag har träffat så många som inte har en aning om att jag skulle bli mamma i augusti. Speciellt på jobbet är det många som frågar om jag fått nytt jobb än (mitt jobb läggs ner första juni till råga på allt). Jag tänker ju bara "nej det har jag inte för jag skulle gå på mammaledighet nu så jag har ju inte ens haft en tanke på att söka nytt..." men det säger man ju inte. "jag söker för fullt, men det finns ju inte så mycket jobb nu tyvärr..." får jag säga istället fast att jag egentligen knappt orkat söka några jobb. Men dom kan ju inte veta. Dom kan inte veta att det gör ont i mig bara dom ställer en sån "vanlig" fråga. Jag undrar om jag frågat någon något som gjort att dom känt samma sak som jag för att dom också förlorat sitt barn. Det kommer jag ju aldrig veta, man kan ju aldrig veta för det syns inte utanpå.
Det syns inte om man inte tittar riktigt noga. Nej antagligen syns det inte ens då. Kanske kan man se det på ögonen. Ibland när jag ser mig själv i spegeln så ser jag det inte själv, men ofta kan jag se att min blick inte är lika vaken, inte lika pigg, lite död. Precis som jag känner, jag känner att en liten bit av mig dog tillsammans med Ivar.
Många tankar att sätta ord på.
Just nu känner jag verkligen att jag behöver skriva. Jag har så många tankar som behöver bli till ord, som behöver formuleras och skrivas ner...
Ibland tänker jag att det nog var bäst så här. Att om Ivar ändå skulle tas ifrån oss så kanske det var bäst att det var nu och inte senare. Innan jag hann hålla honom i min famn, innan jag fick känna hans små händer gripa efter min hand, innan jag fick pussa honom på kinden, innan jag fick stryka honom över håret, innan jag fick känna hur det är att vara mamma på riktigt med ett levande barn.
Men samtidigt så undrar jag ju självklart varför han skulle tas ifrån oss över huvud taget. Allt visade ju att han mådde bra. Han växte som han skulle, på ultraljudet såg allt bra ut, han rörde sig massor och sparkade nästan hela tiden. Det hade nog blivit en livlig liten kille om han fått komma till världen.
Så varför är ju en återkommande fråga som vi ännu inte fått svar på. Varför blev det såhär? Ibland önskar jag att jag aldrig ens blivit gravid bara för att fått slippa gå från överväldigande lycka och längtan till att kastas ner i ett svart hål där allt känns meningslöst. Då hade det varit bättre om livet bara hade fortsatt. Men egentligen känner jag nog inte så. I alla fall inte hela tiden. Jag känner mig lyckligt lottad att fått möjligheten att bära ett barn, att få känna hur han växte i mig och den kärlek som man tydligen kan känna till någon man aldrig träffat. Den känslan förstod jag aldrig helt innan jag väntande Ivar. Den känslan hoppas jag få känna igen, att få älska fler barn, att Ivar ska få levande syskon som kommer växa upp och leva långt efter att jag och O försvunnit. Även om Ivar aldrig fick se dagens ljus så var han ändå mitt barn och jag kommer älska honom in i döden.
Nya glasögon.
Jag vet och jag förstår att det inte är konstigt att jag lägger märke till varenda barnvagn, varenda gravidmage, varenda bebis, men det är så jävla påfrestande. Jag missunnar verkligen inte alla andra som har barn. Tvärtom! Men att veta att jag själv skulle haft det där gör att det känns som att någon slår mig jävligt hårt i magen varje gång jag utsätts för något av ovanstående.
Jag vet att jag inte kan utesluta det ur mitt liv heller. Det går inte, barn är en för stor del i livet. Det skulle inte spela någon roll om jag dolde alla jag kände som har eller väntar barn på facebook. Jag kommer ändå se nyfödda små liv och gravidmagar när jag går in där. Jag behöver inte gå in på facebook mer, men det spelar heller ingen roll. Imorse när jag satte på tvn var det första jag såg en stor gravidmage. Jag bytte kanal och möttes istället av frågan om föräldrar måste leka med sina barn. Då blev jag förbannad istället, vilken förälder vill inte leka och spendera tid med sina barn? Jag bytte kanal igen och fick då precis höra "mina två bästa kompisar är gravida och nu har jag ingen att gå ut på krogen med..." då stängde jag av tvn. Men det spelar heller ingen roll. När jag gick ut med hunden mötte jag en pappa som kom gående med sin bebis i en vagn. Jag kan inte välja att inte gå utanför dörren. I lördags när jag jobbade var jag tvungen att prata med två gravida tjejer som inte har en aning om vad som hänt mig. Jag kan inte välja att inte prata med dom, det är mitt jobb. I eftermiddag ska vi till kuratorn, då vet jag att jag med största sannorlikhet kommer möta både gravida och nyfödda. Jag måste möta barn och gravidmagar för barn är en så stor del av livet. Men jag önskar att jag slapp känslan av att någon tog all min luft varje gång jag möter en sådan situation. Jag önskar att jag inte kände som om att jag ville falla ihop i en liten hög varje gång jag ser en blivande mamma.
Jag har nya glasögon på och ser allt som har med barn att göra. För innan det här hände hade jag inte tänkt på allt jag skrivit om på det sättet för det är en naturlig del, en stor naturlig del av livet.
Minnen.
