Jag vill inte "gå vidare". Jag kommer aldrig glömma, jag kan inte, vill inte att dom ska hamna i glömska. Hur skulle det ens vara möjligt? Att jag väljer att sluta blogga betyder absolut inte att jag inte längre tänker på och sörjer mina söner. 

 

 

Jag har sett en kortfilm som träffar rakt i hjärtat. Så mycket jag känner igen i det som uppspelas, samma tankar och känslor som jag själv tänker och tänkt sedan den 18 april 2013. Om man har 9 minuter över så tycker jag att man ska se den här filmen. Även om man inte förlorat ett barn så kanske det är lite lättare att förstå lite av vad man tvingas gå igenom. 

LÄNK http://www.svtplay.se/video/2557318/still-born/article2557318.svt

 

Tänkte att jag skulle skriva ner hur det gick till när Harry kom till världen innan jag själv hunnit glömma allt...

 

Onsdagen den 18 februari gick jag och la mig, hoppades att jag skulle få vakna av att värkarna startat eller att vattnet gått. Vaknade ungefär kvart över fem på morgonen, besviken över att natten gått utan att någon bebis bestämt sig för att komma ut. Men hade jag inte lite ont i ryggen? Jo, ont i ryggen har jag. Det måste ju vara bra eftersom det startat så med brorsorna. Dricker min sjuttioelfte kopp hallonbladste och studsar återigen på pilatesbollen. Lite sammandragningar har jag, eller värkar kanske. Inget som går att klocka för det är så oregelbundet. Känner mig ganska säker på att något ändå är på gång. Väcker Olof och säger att han kanske ska stanna hemma från jobbet för jag tror att det kanske kommer ett barn idag. Nu är klockan 7. 

 

Försöker klocka värkarna, men dom är väldigt oregelbundna. Vi går morgonpromenad med hunden och hej å hå, nu drar värkarna igång med lite mer kraft. När vi kommer in ringer jag förlossningen - men, tänka sig att dom visste att det skulle dröja! Oj, nej men har inte vattnet ens gått? Det här kommer nog ta dagar lät det som fast att jag förklarade att det gått så snabbt tidigare. Har i alla fall en bokad tid hos barnmorskan vid 11 så vi får väl åka dit och se vad hon säger. Värkarna har avtagit efter promenaden så hon på förlossningen kanske hade rätt...? 

 

Vi packade ändå in bb-väskan i bilen när vi styrde mot barnmorskan. Väldigt sporadiska värkar i bilen, men bättre än inget tänkte jag. Barnmorskan skrattar åt mig och undrar när bebisen, som vi varit så oroliga över att den skulle komma tidigt, egentligen skulle komma. Hon undersöker mig. Du åker inte hem Maja, jag ringer förlossningen. Du är 6 cm öppen. 

 

Fullt på förlossningen, kan ni vänta? Inte vet jag! Men okej, hellre vänta i cafeterian än att behöva åka till Norrköping. Vid 12 hugget kom vi till sjukhuset och försökte ta en macka i kafeterian mellan värkarna som börjat komma tillbaka igen. Sen gick vi upp till förlossningen. Väldigt odramatiskt. Där inne står en kort, söt liten tjej som möter mig och säger - minns du mig? Jag bryter ihop direkt. Där står Madicken som förlöste Ivar. Madicken som var världens gulligaste mot oss i allt det hemska. Som höll min hand och sa att vi skulle ses igen och att allt skulle gå bra då. Och just då, den 18 februari, vid lunchtid hade hon sin praktik på förlossningen. Ödet? 

 

Hur som helst, när vi samlat oss fick vi komma in i en sal där dom kopplade upp ctg på mig och sen fick vi vänta. Madicken kom in och pratade med oss innan hon skulle gå hem. Värkarna ökade inte i styrka och jag tänkte stt det här nog kommer dra ut på tiden. Vi dansade, studsade på pilatesboll, vankade lite i korridoren och sen säger Olof något så jag skrattar till. Då går vattnet. Klockan är nu 14.30. Efter det börjar jag få ganska mycket kraftigare värkar och vi ringer in personal för att jag vill börja med lustgas. Barnmorskan undersöker mig och jag är 8 cm öppen. Hon visar lustgasen och säger att jag ska andas i den när nästa värk kommer. Mer tajmat än så kunde vi inte fått fram den, nästa värk var min första krystvärk. Då var klockan 15.50. Sen följde ca 45 minuter med krystvärkar innan jag äntligen fick upp Harry på bröstet 16.34. Olof klippte navelsträngen och konstaterade att vi fått en grabb.  

 

Nu är det över tänkte jag. Men min livmoder ville inte dra ihop sig och därmed förlorade jag mycket blod. Samtidigt som jag försökte fatta att jag hade ett levande barn hos mig så kom barnmorskan in var femtonde minut för att trycka på min mage för att se hur mycket jag blödde. Det gjorde fruktansvärt ont! Inget fick jag äta eller dricka heller ifall jag skulle behöva opereras. Vatten hade annars suttit fint efter en förlossning. Jag fick tabletter och dropp som skulle hjälpa livmodern att dra ihop sig men det hjälpte inte helt, men till sist gjorde dom bedömningen att jag inte behövde operation. Jag förlorade 1,5 liter blod. Först vid 21 tiden fick vi veta längd och vikt på den lille för det var många barn som ville ut just den här dagen och barnmorskorna hade fullt upp. 23.30 fick jag äntligen dricka igen och en torr ostmacka att tugga på. BB var överfullt, även spec-BB dit jag skulle var fullt, gyn var fullt så när jag och Harry blev upprullade till vår sal vi skulle dela med en främling fick Olof sätta sig i bilen och åka hem mitt i natten. Det var väldigt tråkigt, jag ville ha honom vid min sida. 

 

Morgonen efter kom Olof tillbaka. Harry fick göra en läkarundersökning och mig kollade dom hb- värdet på. Allt såg bra ut för Harry och mitt hb låg på 135, vilket är väldigt högt med tanke på hur mycket blod jag förlorade. Med de svaren fick vi klartecken på hemgång. Innan vi åkte kom både vår kurator, som följt oss sen samma dag Ivar föddes, och Madicken kom också upp för att hälsa på Harry. Sen helt plötsligt fick vi alltså ta det här lilla, lilla livet med oss hem och äntligen få uppleva hur det är att vara föräldrar ❤️

 

Jag har svårt att greppa att han är här nu, fast att jag är med honom i princip dygnet runt. Det vi kämpat för i flera år har vi nu i våra händer. När jag tittar på honom kan jag inte förstå att det är han som legat i min mage. Det känns konstigt att inte vara gravid längre. Magen är borta (eller åtminstone gravidkulan) och även om jag var så färdig med att vara gravid så saknar jag den ändå. Det känns på något konstigt vis som jag förlorat något igen trots att han är i min famn. Tror att jag förknippar det med en förlust, magen är borta, alltså måste jag ju förlorat något? Jag kan inte sätta fingret på det hela. Jag har aldrig känt mig så hel som jag gör nu när jag har Harry här och jag försöker få min hjärna att förstå att jag faktiskt inte har förlorat något utan faktiskt fått något. Hur som helst så är jag lycklig, trött, men väldigt lycklig, även om jag nog inte fattat det här än... 

 

Sista bilden på magen, dagen innan han föddes.

 

 Första bilden på han som bott där inne ❤️

 

Jösses, trodde inte när jag skrev den här listan med delmål att jag skulle komma så långt som jag gjort nu. Bara ett endaste delmål kvar nu!

• gå till v 37 (då klipps cerclaget bort och barnet räknas inte längre som prematurt)

 

Nu är vi alltså inne i 2015, det börjar dra ihop sig på riktigt nu. Jag har försökt hålla mig positiv men jag inser mer och mer nu att jag inte riktigt vågat ta till mig att vi snart kan ha ett barn hemma. Först nu så börjar det sakta sjunka in att det faktiskt är stor chans att allt går bra nu! Det är ju helt sjukt, efter så lång väntan så kanske det faktiskt är så att det snart är vår tur på riktigt?! 

 

I måndags styrde jag bilen till sjukhuset för att träffa min läkare och mäta tappen. Tyvärr var hon sjuk så jag fick träffa en annan läkare, jag ser ju gärna att det är samma person som mäter tappen då sannorlikheten är större att hon mäter likadant från gång till gång. Fördelen med att få träffa en annan läkare var dock att han tyckte att vi ändå kunde passa på att göra ett tillväxtsultraljud när jag ändå var där. Det är ju alltid kul att titta på bebis också och inte bara på tappen. Allting såg fortfande ut att vara precis i sin ordning och vikten var då uppe i 1800g vilket var precis enligt kurvan. Tappen verkar också hålla sig stabil än så jag vågar röra mer och mer på mig nu. 

 

Jag fick också en stor överraskning på ultraljudet. Jag frågade bara av en ren slump om barnet låg så man kunde se kön. Jag sa också att vi egentligen fått veta men att jag ändå tyckte att det vore kul om han som aldrig träffat mig innan ville kolla. Han bad mig att hålla hemligt vad vi fått veta och började kolla, efter en stunds undersökning tittar han upp på mig och säger "ja, men det måste vara en tjej...". När jag då lite chockad svarar att vi fått veta att det är en kille så kollade han länge och väl och efter ca 10 minuter så började vår tid ta slut så jag fick lämna sjukhuset med en ny ovisshet. Jag tycker det är spännande att se vad det nu är för kön på bebisen när den kommer ut, men känner mig också lite nollställd. Jag var ju helt säker på att det var en tjej tills vi fick veta att det var en liten kille, sen dess har jag ju ställt in hjärnan helt på att det är en Harry som vi väntar på. Men kanske stämmer min magkänsla ändå att det är en flicka? Tur ändå att vi inte köpt så mycket än och att det vi köpt är ganska neutralt. Nu är jag mer än nyfiken på vem det är som bökar runt där inne!

 

Det är svårt att styra över känslorna. Jag brukar försöka tänka att jag är värd att känna lycka över att Harry lever i min mage. För jag är lycklig över hoppet han ger mig och jag vet att det också hjälper mig mycket i sorgearbetet. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara om vi inte vågat försöka igen, om jag inte hade något att glädjas åt utan bara sorgen efter mina fina pojkar. Men så får jag dåligt samvete. Jag tänker att det är orättvist att Harry tar tankarna från Ivar och Nils. Att han kan ge mig glädjen som dom inte kan längre. Att när jag tänker på mina änglar så får jag en klump i bröstet, får tårar i ögonen och känner en stor tomhet medans när jag får en buff av han där inne i magen så fylls jag av värme och lycka i hela kroppen. Det känns orättvist att jag inte kan få koppla den känslan till mina andra barn. Jag älskar dom alla tre lika mycket, men jag kommer inte ha möjligheten att älska dom på samma sätt om Harry får stanna med oss. Jag kommer alltid få älska mina änglar i deras frånvaro och det får mig att känna att min kärlek är orättvis även om jag inte valt att det skulle vara så. Jag hoppas att dom på något vis ändå vet att dom betyder lika mycket för mig och att jag tänker lika mycket på dom och älskar dom oavsett att dom inte är här hos mig. 

Idag valde jag att ringa till förlossningen. Mina läkare och min barnmorska påminner mig alltid om att det är bättre att söka en gång för mycket än en gång för lite om jag är orolig. Orolig har jag varit hela graviditeten så att jag inte bett om att få komma in extra innan är väl ett under.

 

Men hur som helst så har jag haft väldigt ont i ryggen idag. Det enda tecknet på att jag öppnat mig med Ivar och Nils. Då kände jag att det var dags att ringa in. Förra veckan var jag inne och mätte tappen och kollade cerclaget och för första gången sen operationen hade tappen förändrat sig. Den hade minskat med 12mm och jag hade börjat öppna mig inifrån. Med den vetskapen kändes det ändå självklart att ringa förlossningen för att få komma in. Det jag inte räknat med var att dom inte tyckte jag skulle komma in. Snopen la jag på luren, men efter lite eftertanke kände jag nej. Nej, jag tänker inte sitta hemma och hoppas att allt är i sin ordning. Tänk om något är fel och så sitter jag hemma och avvaktar. Så O fick komma och hämta mig och så åkte vi helt enkelt in och ringde först när vi närmade oss och sa bara att vi kommer nu. 

 

Väl inne blev vi väl bemötta och jag fick göra ctg och dom kollade på tappen. Den hade minskat några millimeter sen förra veckan och tappen var fortfarande öppen inifrån. Men cerclaget gör sitt jobb och håller stängt. 

 

Blir ju såklart uppstressad av situationen när man bara fått dåliga besked när vi åkt in akut förut. Men så skönt att få åka hem med Harry kvar i magen och lugnande att fått höra hans hjärta slå och veta att han mår bra där inne. Jag känner ändå att jag är så klar med att vara gravid, vill bara kunna släppa den oro jag känner och få ha honom här hos oss. Orolig för sitt barn kommer man väl alltid vara, men den konstanta oro jag känner i graviditeten vill jag ska ta slut. "Bara" 12 veckor kvar om han vill stanna till bf. Snälla låt det gå fort. 

Äntligen känns det som att jag vågar njuta lite av graviditeten, även om det är långt kvar så känns varje dag som en liten seger när han är kvar i magen. Vetskapen att hans chanser att klara sig utanför magen blir bättre för varje dag gör att oron minskar lite, lite varje dag. 

 

Idag har jag, som varje vecka efter operationen, varit på sjukhuset och kollat hur tappen håller sig. När operationen gjordes hade tappen börjat bli mjuk och jag hade börjat öppna mig lite, vilket är ett tecken på att kroppen börjar förbereda sig på förlossning. Hade jag inte fått cerclaget hade jag alltså med största sannorlikhet inte varit gravid idag. Men nu så har tappen "återhämtat" sig och är både hård och så lång som den ska.

 

Tänkte att jag skulle förklara lite mer vad det är för operation jag gjort och hur den ska hjälpa mig att orka bära graviditeten. Cerclaget är ett band som är ca 15mm brett och är av ett stumt plastmaterial. När man sätter dit det vill man att det ska sitta så högt det går, vilket blir ungefär på mitten av tappen. När man ska operera in det så sitter det en trubbig nål i varje ände av bandet. Man skär sedan upp ett litet snitt på tappen och går in med den trubbiga nålen innanför slemhinnan på tappen. Man går sen ett halvt varv med bandet, sen går man in med den andra änden och går ett halvt varv åt andra hållet. Där bandet möts knyter man ihop ändarna så bandet hållet tappen stängd. 

 

Med hjälp av bandet så kan tappen alltså inte öppna sig och med extra hjälp av hormontabletter som jag tar varje dag så håller sig tappen sig också hårdare. Man vill alltså att tappen ska vara hård och lång fram tills bebisen är välkommen ut. I januari så kommer vi klippa bort bandet och sedan är det fritt fram för honom att komma ut till oss! ❤️

 

Nu låter det som att det inte kan gå på något annat vis än att allt garanterat går bra, men det finns ju såklart fall då operationen inte hjälper och just därför har jag varit inne och kollat en dag i veckan att tappen inte börjar förändra sig. Eftersom bandet sitter på mitten av tappen så kan förändringar ske från båda håll, alltså jag kan öppna mig inifrån fram till cerclaget, eller utifrån fram till cerclaget. Om det skulle hända skulle jag antagligen behöva bli inlagd och tippad för att hjälpa till så att kroppen inte försöker dra igång en förlossning med värkar osv. vilket annars är risken. Men nu när jag gått så långt så har han också blivit så stor att han flyttat upp sig högre upp i magen och ligger inte med samma tryck på tappen, vilket också gör att chanserna för att tappen ska orka hålla emot blir bättre. I och med detta får jag också så smått börja röra mig mer och mer. Bara det är ju helt underbart! 😃 

Just nu jämför jag hela tiden hur graviditeten känns och är jämfört med när jag väntade Ivar, men snart har jag inte längre något att jämföra med. Det känns konstigt och väldigt, väldigt skönt. När jag var i samma vecka och dag med Ivar som jag är i idag så gick jag och la mig precis som vanligt och hade inte en aning om att det skulle bli sista kvällen i mitt liv när allt bara var som vanligt. För kvällen efter fick vi åka till förlossningen och inget skulle någonsin bli "som vanligt" igen. Jag analyserar ALLT som känns i kroppen nu, önskar att hjärnan gick att stänga av. Men jag fattar ju också varför jag går och väntar på att något ska hända, det är den enda erfarenhet jag har. Att nu tar det slut. Inga mer planer för framtiden, inga inköp till bebisen, inga sparkar i magen. Bara tomt. Och ofattbart. Och ensamt. Men den här gången ska vi gå hela vägen tillsammans och vi ska få åka hem från sjukhuset tillsammans och leva tillsammans. Så ska det bli nu.