Jag förstod att livet inte skulle bli rosenrött och att alla bekymmer i livet skulle försvinna bara för att vi fick behålla Harry. Jag har aldrig känt en sån enorm lycka som jag gör när jag ser på honom och förstår att han är här, han är min och han är här med mig. Men, och det här är ett stort men, jag hade inte räknat med att sorgen efter storebröderna skulle blomma upp och göra sig så smärtsamt påmind nu. Jag var inte förberedd på hur mycket jag skulle tänka på allt jag får med Harry som jag gått miste om med Ivar och Nils. Små och stora saker. Allt ifrån att dom aldrig fick räcka ut sina små tungor åt mig till att jag aldrig fick känna deras värme och hjärtslag. Flera gånger varje dag får jag pressa tillbaka tårarna och flera gånger låter jag dom komma. Jag hade inte gråtit på länge innan Harry föddes, sorgen hade liksom gått över i en annan fas, en mer stilla sorg. Nu känns sorgen som ett öppet sår igen, det blöder och blöder och jag kan inte göra annat än att acceptera att det är så nu. Känslorna krockar, den enorma glädje jag känner när Harry möter min blick och ger mig ett leende som får mitt hjärta att smälta möter samtidigt den plågsamma insikten att jag har två barn som jag aldrig fick uppleva detta med. Snacka om ytterligheter.