Tredje julen i rad som jag är gravid. För tre år sedan hade Ivar precis flyttat in i magen och egentligen var det ju då som livet ändrades. Med det efterlängtade plusset började en lång och känslofylld resa. Jag har känt så mycket som jag inte trodde var möjligt att känna på den här tiden. Framförallt har jag verkligen insett hur viktigt det är för mig att bilda familj, jag hade aldrig utsatt mig för det jag gått igenom om det inte varit så viktigt för mig.

 

Idag går jag in i vecka 32 och varje dag känns som ett jättekliv mot att få känna hur det faktiskt är att vara förälder. Jag försöker tänka positivt och utgå från att Harry får stanna med oss, men jag vet att man aldrig ska ta något för givet. Även om han har goda chanser att klara sig bra om han föds nu så är vi ju inte skyddade från allt annat som kan hända. Sånt alla vet men som man tänker att det inte händer en själv. Jag trodde aldrig att det jag varit med om skulle hända mig, men med det i bagaget är jag nog extra ödmjuk för allt annat som faktiskt också kan hända. Men jag försöker hålla gott mod och tänka att Harry ska få stanna hos oss.