Här kommer nu, nästan 7 månader efter vi förlorat Ivar, ett inlägg som jag tänkt skriva sen dess men som jag inte haft styrkan att skriva förens nu. 

 

Jag har ju från sjukhuset fått veta att Ivar var ett missfall. Något jag tycker är helt sjukt att man kan kalla det. Men okej, kallar dom det missfall på sjukhuset så gör dom, jag vet att det var ett barn. Något jag däremot inte kan acceptera är den information jag fick på en lapp med mig bara ett par timmar efter att jag fött Ivar. Vi hade träffat en överläkare som pratat med oss om vad som hänt osv. Jag hade fått så mycket lugnande och var allt annat än mottagbar för information i det läget. Jag vet att pappa frågade om vad som gäller nu när jag skulle åka hem. Rent kroppsligt så orkar man ju inte med vad som helst efter en förlossning. Överläkaren berättade då att vi skulle få med oss en lapp hem med information om vad jag fick och inte fick göra, vad jag skulle tänka på osv. Jag kommer nu att kopiera exakt vad som stod på pappret jag fick. 

 

Ungefär en av sex gravida kvinnor får missfall. Oftast beror det på att naturen gjort fel när ägget och spermien smälte samman och då kan inte graviditeten växa på rätt sätt. Istället för sig kroppen av med det - man får missfall. Det finns inget man kan göra för att förhindra ett missfall. 

 

När du var hos läkaren fick du antingen veta att...

Du håller på att få missfall eller att du haft ett missfall och att det mesta kommit ut. 

 

Om du håller på att få missfall kommer din kropp att sköta det hela på egen hand. Det som finns i livmodern stöts ut i form av en måttlig-kraftig blödning. I enstaka fall kan man behöva göra en s.k. skrapning av livmodern.

 

Om du har haft ett missfall har det mesta av graviditeten redan kommit ut. Blödningen brukar dock fortsätta i 1-2 veckor. Undvik bad, samlag och tamponger så länge du blöder. 

 

Missfall börjar vanligtvis med en blödning och kramper över livmodern (menssmärtor). Blödningen är rikligare än vid en vanlig menstruation och kramperna kan bli kraftiga. Blödningen innehåller ibland stora mörkröda klumpar och du kan även se graviditetsrester som är rosa eller gråaktiga. När vävnaden kommit ut försvinner kramperna och du mår bättre. Det hela tar från några timmar upp till ett dygn. Därefter minskar blödningen, ungefär som till en vanlig menstruation och håller på i 1-2 veckor. Nästa mens kan vara lite sen.

 

Att ta en varm dusch eller att klä sig varmt kan kännas bra. Vid behov kan du ta ipren/ibumetin eller alvedon/panodil.

 

För det flesta kvinnor är risken för att få ett nytt missfall mycket liten.

 

 

När jag läste lappen antog jag att jag fått fel lapp och kontaktade sjukhuset. Svaret jag fick var att det var rätt lapp, du har ju fått ett missfall och det här är den information vi delar ut till kvinnor som fått missfall. 1 av 6 gravida kvinnor får ju faktiskt missfall så det är väl inget jag ska hetsa upp mig över... Tycker att det är helt sjukt att det får gå till såhär. Som att det inte är jobbigt nog att gå igenom vad man går igenom. Man ska få information som är helt jävla oväsentlig. Det hade ju varit bättre om jag inte fått med mig något hem. Hur svårt kan det vara för sjukhuset att skriva en lapp om vad som faktiskt gäller om man får ett s.k. SENT missfall och tvingas föda fram ett barn? Det är ju inte direkt bara en måttlig blödning som kommer när man får ett s.k. missfall i v.22

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ni kanske tycker att jag ältar, att jag borde lägga detta bakom mig. Att "det är sånt som händer". Men jag tror inte att ni helt förstår vad det här betyder för mig. Så länge som jag längtat efter att få bli mamma. Så många år som vi försökt bli gravida. Den överväldiga känslan när vi efter så lång tid äntligen fick ett plus på stickan. Hur överlycklig jag var över att det äntligen var vår tur. Att sedan gå mer än halva graviditeten, räkna ner hur lång tid det var kvar tills vi skulle få vårt barn. Att det sedan på bara en dag, på bara några minuter togs ifrån oss. Vi skulle inte få träffa det barn vi längtat så oerhört mycket efter. Vi var tillbaka på ruta ett. 

 

Varje månad tänds ett nytt hopp om att nu, nu kanske det är vår tur igen. Än så länge så har det inte blivit vår tur igen. Det spelar ingen roll att tiden går, och att tiden ska läka alla sår. Såret rivs upp varje månad och saknaden och längtan efter ett barn blir inte mindre. Titta gärna på videon jag lagt upp så kanske ni kan förstå lite mer hur det faktiskt är. Jag tänker inte mindre på Ivar, jag sörjer inte honom mindre även fast jag inte gråter varje dag längre. Jag kan skratta och jag kan njuta av livet, men inte fullt ut. För inne i mig sitter ett hjärta som slår för min son och som hela tiden gnager och påminner mig om vad jag inte har.