Sommaren börjar närma sig ordentligt nu. Förra sommaren var ett stort svart hål, men jag försökte trösta mig med att den här sommaren skulle bli så mycket bättre. Jag försökte se inre bilder på mig själv med barnvagn och att det säkert skulle kännas så mycket bättre sommaren 2014. För då skulle det blivit min tur. Så kom hösten och ett positivt gravtest. Min inre bild blev tydligare och jag började såklart tänka mer på hur den här sommaren skulle bli då vi äntligen skulle få komma hem med ett barn från sjukhuset...

 

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag inte tänker så längre. Jag vill vara positiv och tänka att "nästa sommar, DÅ....". Men jag vill inte att ännu en önskan och en inre bild ska gå i kras så jag sitter här nästa år igen och skriver ett liknande inlägg. Jag vågar inte tro, men jag hoppas. Jag hoppas att jag nästa sommar får vara mammaledig med en liten skrutt. Helt ärligt vet jag inte hur jag ska orka om det inte får bli så. 

 

 

Idag har jag åkt lite i min egna bergochdalbana av känslor, en lång nedförsbacke hela dagen. Precis när vi träffade kuratorn efter Ivar föddes så sa hon att det kommer bli en känslomässig bergochdalbana att bearbeta sorgen. Det har hon verkligen haft rätt i. Jag har bra dagar, jag har dagar när det gnager i hjärtat, jag har dagar när jag gråter över minsta lilla, jag har dagar när jag bara är arg och jag har dagar när jag inte förstår hur jag ska orka ta ett andetag till. Idag är jag nere på botten och orkar inte med mina egna tankar. Önskar att jag kunde stänga av min hjärna och gå på autopilot dagar som dessa. Vill ha mina pojkar här mer än något annat.