Det är väl klart att saker och ting inte bara går enligt planen när det gäller mig...

 

Läkaren hade räknat med att det skulle ta ungefär tio minuter att plocka bort cerclaget idag, men riktigt så blev det inte. Efter tre timmar (!) i gynstolen fick han och hans inkallade kollega ge upp och inse att dom inte klarar att få bort det. Jag tycker själv att jag var tapper och försökte slappna av och underlätta för dom i arbetet, men när vi fick åka hem med cerclaget kvar efter så lång tid, så många försök och med hur mycket olika instrument och metoder som helst så var jag på bristningsgränsen. Nu ska jag istället in på tisdag och operera bort det. Hoppas verkligen att dom får bort det då och att förlossningen sätter igång utan massa komplikationer och krångel sen så jag äntligen får mitt barn i famnen. 

Imorgon är det dags för snipp-klipp och jag kan bocka av mitt sista delmål! Der ska bli spännande att se hur fort det sätter igång sen, tänk, jag kanske blir trebarnsmamma innan veckan är slut. Men jag försöker ställa in mig på att det kan ta tid. Hur färdig jag än är med att vara gravid så kan jag ju inte bestämma själv när det är dags, så det är väl bara att gilla läget och ta en dag i taget. 

 

 

Fortsätter att räkna ner dagarna och har fortfarande lika svårt att förstå vad vi står inför. Som vi längtat och kämpat för det här och snart har vi vårt mirakel i våra armar. Jag bara upprepar för mig själv att inget får hända nu, allt måste gå bra nu, det måste vara värt det. 40 dagar kvar till beräknad födsel och 14 dagar kvar till cerclaget klipps bort. Det är så kort tid i förhållande till hur länge vi väntat, men tiden vill verkligen inte skynda nu märker jag... 

Det har hänt lite under dom här månaderna 😊 Undra hur mycket större jag hinner bli innan han eller hon bestämmer sig för att komma ut? Känner mig inte så otymplig än, mest bara att det känns att det börjar bli trångt där inne! På måndag får jag veta tid för klipp av cerclaget, det närmar sig med stormsteg nu! ❤️

Jösses, trodde inte när jag skrev den här listan med delmål att jag skulle komma så långt som jag gjort nu. Bara ett endaste delmål kvar nu!

• gå till v 37 (då klipps cerclaget bort och barnet räknas inte längre som prematurt)

 

Nu är vi alltså inne i 2015, det börjar dra ihop sig på riktigt nu. Jag har försökt hålla mig positiv men jag inser mer och mer nu att jag inte riktigt vågat ta till mig att vi snart kan ha ett barn hemma. Först nu så börjar det sakta sjunka in att det faktiskt är stor chans att allt går bra nu! Det är ju helt sjukt, efter så lång väntan så kanske det faktiskt är så att det snart är vår tur på riktigt?! 

 

I måndags styrde jag bilen till sjukhuset för att träffa min läkare och mäta tappen. Tyvärr var hon sjuk så jag fick träffa en annan läkare, jag ser ju gärna att det är samma person som mäter tappen då sannorlikheten är större att hon mäter likadant från gång till gång. Fördelen med att få träffa en annan läkare var dock att han tyckte att vi ändå kunde passa på att göra ett tillväxtsultraljud när jag ändå var där. Det är ju alltid kul att titta på bebis också och inte bara på tappen. Allting såg fortfande ut att vara precis i sin ordning och vikten var då uppe i 1800g vilket var precis enligt kurvan. Tappen verkar också hålla sig stabil än så jag vågar röra mer och mer på mig nu. 

 

Jag fick också en stor överraskning på ultraljudet. Jag frågade bara av en ren slump om barnet låg så man kunde se kön. Jag sa också att vi egentligen fått veta men att jag ändå tyckte att det vore kul om han som aldrig träffat mig innan ville kolla. Han bad mig att hålla hemligt vad vi fått veta och började kolla, efter en stunds undersökning tittar han upp på mig och säger "ja, men det måste vara en tjej...". När jag då lite chockad svarar att vi fått veta att det är en kille så kollade han länge och väl och efter ca 10 minuter så började vår tid ta slut så jag fick lämna sjukhuset med en ny ovisshet. Jag tycker det är spännande att se vad det nu är för kön på bebisen när den kommer ut, men känner mig också lite nollställd. Jag var ju helt säker på att det var en tjej tills vi fick veta att det var en liten kille, sen dess har jag ju ställt in hjärnan helt på att det är en Harry som vi väntar på. Men kanske stämmer min magkänsla ändå att det är en flicka? Tur ändå att vi inte köpt så mycket än och att det vi köpt är ganska neutralt. Nu är jag mer än nyfiken på vem det är som bökar runt där inne!