Det är svårt att styra över känslorna. Jag brukar försöka tänka att jag är värd att känna lycka över att Harry lever i min mage. För jag är lycklig över hoppet han ger mig och jag vet att det också hjälper mig mycket i sorgearbetet. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara om vi inte vågat försöka igen, om jag inte hade något att glädjas åt utan bara sorgen efter mina fina pojkar. Men så får jag dåligt samvete. Jag tänker att det är orättvist att Harry tar tankarna från Ivar och Nils. Att han kan ge mig glädjen som dom inte kan längre. Att när jag tänker på mina änglar så får jag en klump i bröstet, får tårar i ögonen och känner en stor tomhet medans när jag får en buff av han där inne i magen så fylls jag av värme och lycka i hela kroppen. Det känns orättvist att jag inte kan få koppla den känslan till mina andra barn. Jag älskar dom alla tre lika mycket, men jag kommer inte ha möjligheten att älska dom på samma sätt om Harry får stanna med oss. Jag kommer alltid få älska mina änglar i deras frånvaro och det får mig att känna att min kärlek är orättvis även om jag inte valt att det skulle vara så. Jag hoppas att dom på något vis ändå vet att dom betyder lika mycket för mig och att jag tänker lika mycket på dom och älskar dom oavsett att dom inte är här hos mig.