Snart är det dags för rutinultraljudet, bara två dagar kvar faktiskt. Egentligen är jag inte så nervös för att det inte ska se bra ut. Det jag är mest rädd för är att jag varit på det här ultraljudet med två andra bebisar i magen då allt sett bra ut och ändå finns dom inte här hos mig.

 

Det känns som ett inre krig, samtidigt som jag längtar efter att få se bebis och förhoppningsvis få se vad det är för kön så kan jag inte släppa att när vi var inne med Nils så skrev läkaren UA (utan anmärkning) på alla punkter dom tittar på, bland annat rörelse, mängd fostervatten och att alla organ sitter där dom ska. Dom mätte tappen som inte heller visade på någon förändring. Vi åkte hem med en bubblande lycka i kroppen och jag skrev här i bloggen att "jag är jätteglad, det känns som att det är menat att jag ska få bli mamma till en levande pojke.." Dagen efter åkte vi in på förlossningen och även Nils föddes stilla. 

 

Ni anar inte hur mycket jag önskade att jag bara kunde se fram emot det här och inte bli påmind om mina tidigare erfarenheter varje gång jag för någon sekund bara längtar efter att få se det lilla livet. Men klart jag är glad, som jag skrev för ett tag sen så känner jag tacksamhet för att allt är precis som det ska vara. För jag vet inte hur det kommer vara imorgon. 

 

För avsluta lite mer lättsamt så tänkte jag fråga er vad ni tror det är för kön på bebis? Tror du det är en till pojke eller tror du att det är en lillasyster som sparkar där inne? Jag själv tror mig veta till 100% så det ska bli intressant att se om min magkänsla stämmer på tisdag ❤️

 

Jag får behandla min kropp som om den vore 90 år gammal nu för tiden. Man tänker verkligen inte på alla rörelser man i vanliga fall gör av bara farten som jag måste hejda. Ännu svårare är det eftersom jag inte direkt har ont. Det är en ansträngning för min kropp (eller snarare min livmodertapp) att resa sig ur soffan, plocka ur diskmaskinen, gå i trappan och till och med att nysa. Jag har blivit så medveten om allt jag gör. Jag brukar gilla att ha "to do listor" och vad jag egentligen skulle gjort utan problem på en ledig dag får jag nu sprida ut på en vecka. Jag får ifrågasätta vad som är rimligt att göra på en dag.   Är det rimligt att klara att gå till affären som ligger knappt 100 meter bort idag när jag redan lagat lunch och plockat undan i köket? Kan jag gå i trappan en gång till idag så jag kan gå ut till bilen och åka bort till mamma och pappa? Min dos av aktivitet är verkligen löjligt låg. Det jag ansåg var en kort promenad förut är för långt att gå idag. 

 

Men det måste vara värt det. Hur långtråkigt det än är att ligga hemma i soffan hela dagarna så vet jag att jag inte kommer ångra en sekund om vi får behålla det här lilla livet. "Bara" ungefär fyra månader kvar innan cerclaget ska klippas bort och h*n är välkommen att komma! ❤️

Idag vaknade jag, fortfarande med ett litet liv i magen. Det är lätt att glömma att vara tacksam varje dag för att allt är som det ska. Men imorse slog det mig att om jag får vakna upp om två veckor och fortfarande är gravid så har jag fått vakna en dag mer med det här barnet i magen än vad jag fick göra med Nils.

 

Man ska verkligen inte glömma att vara tacksam för det man har, man vet aldrig hur morgondagen ser ut. Kanske vaknar du upp och har förlorat det största och viktigaste i ditt liv. Eller så vaknar du upp och allt är som vanligt. Var tacksam då även om det bara är en trött, ruggig vardagsmorgon... Det ska jag bli bättre på. Jag tar inget för givet längre, men det är lätt att glömma att vara tacksam för att allt är precis som vanligt. 

Idag är en sån där dag då jag bara tycker att livet är så orättvist. Tusen tankar kring graviditeten, katastrof-tankar som snurrar och gör mig livrädd och illamående. Dessutom jag saknar mina pojkar så det knyter sig i bröstet, det känns som att det ännu inte sjunkit in helt att jag faktiskt aldrig kommer få träffa dom, hålla dom och se dom växa upp. Tänk om jag inte får behålla livet i magen heller. Tre graviditeter och inga levande barn. Det kanske är sista gången jag får bära på ett barn. Går det inte vägen nu så kommer vi nog inte försöka igen. Det finns liksom en gräns för hur mycket man klarar rent psykiskt. 

 

Jag skulle vilja tänka att varje dag som går är en dag närmre ett levande barn, men än så länge är det så långt borta. Det är så långt kvar innan det här barnet skulle ha en chans att klara sig utanför magen. Än så länge tänker jag bara att det är en dag närmare dagen Nils föddes i, om/när jag kommer förbi den dagen blir nästa mål att komma förbi den dagen Ivar föddes i. Sen finns ett antal delmål kvar innan man förhoppningsvis är i mål. Några är redan avcheckade, men som sagt många kvar... 

 

Avklarade delmål:

• se ett hjärta slå (risken för missfall minskar markant)

• gå förbi tolfte veckan (risken för missfall sjunker ytterligare)

• göra kub (för att se att fostret verkar friskt)

• sätta cerclaget (ska hjälpa tappen att hålla sig stängd)

 

Kommande delmål:

• rutinultraljud (man ser närmare på alla organ)

• gå förbi 19+1 (Nils födelsedag) 

• gå förbi 20+6 (Ivars födelsedag) 

• gå till v 25 (barnet lungor är så utvecklade att de kan andas luft) 

• gå till v 28 (risken för skador sjunker drastiskt om förlossningen skulle starta) 

• gå in i 2015 (är då i v 33 och riskerna för komplikationer sjunker självklart ju längre barnet får vara kvar i magen) 

• gå till v 37 (då klipps cerclaget bort och barnet räknas inte längre som prematurt)

 

Sen får förlossningen sätta igång när den vill. Lång väg kvar, men jag kan inte göra annat än att ta en dag i taget. 

 

 

Igår blev då cerclage insättningen av. Var så nervös att jag bröt ihop på operationsbordet innan jag blev sövd. Somnade med en hand på magen för att hålla den lilla. Vaknade upp med hjärtklappning och ojämn andning, men med en lyckad operation bakom mig och med ett levande barn kvar i magen. 

 

Var helt övertygad om att jag skulle ha väldigt ont efter att fått förklarat för mig hur operationen skulle gå till. Igår kände jag ingenting av själva cerclaget, spydde och sov från det att jag vaknade på uppvaket vid elva på förmiddagen tills jag lyckades hamna i djupsömn någon gång efter två i natt. Imorse mådde jag inte alls illa längre och kunde äta lite av den torftiga sjukhusfrukosten. Sedan skulle vi bara vänta in läkaren som skulle komma innan tio för att gå igenom lite frågor, kolla så allt såg bra ut och sen få bli utskriven och åka hem. Dock skriver jag det här inlägget i min säng på sjukhuset då läkaren inte kommit än (klockan är nu 15). Något tröttsamt då ingen heller kan svara på när han kommer. 

 

Idag känner jag av mer efter operationen, har som mensvärk i magen och molvärk i ryggen. Blöder också, vilket ska vara normalt, men som jag inte tycker om. Vill bara åka hem nu och slippa lukten av sjukhus. 

 

Nu börjar jag bli riktigt nervös. På tisdag ska jag opereras. Har ju vetat att den här operationen skulle ske om jag blev gravid igen efter Nils, men snart är det dags och jag är fruktansvärt rädd att vakna upp och få höra att bebisen inte klarat sig av någon anledning. Jag får gråten i halsen och känner mig nästan panikslagen varje gång jag tänker på det. Jag har aldrig blivit sövd planerat och nu har jag ju inte bara mig själv att oroa mig för. Det är en rutinoperation för läkarna, men för mig är det inte rutin att sövas ner med ett barn i magen. Och sen ska läkaren dessutom in och peta nära fosterhinnan. Tänk om han kommer åt den och den spricker? Fy, mår illa när jag tänker på det. 

 

Chanserna är goda för att operationen ska gå bra och det ska vara en bra hjälp för att hålla tappen stängd... Men det finns ju aldrig garantier, så nu börjar nog den riktigt tuffa biten i graviditeten. Först ska operationen gå bra och sedan ska den också hjälpa om tappen börjar mogna för tidigt. 

 

Imorgon ska vi in och träffa narkosläkaren, har fortfarande en del frågor jag vill få svar på, så jag hoppas att jag åker från sjukhuset något lugnad imorgon. Bland annat funderar jag mycket på hur narkosen påverkar barnet, allt som går in i min kropp går ju även in till bebisen. Kommer h*n också vara sövd? Vad kan det medföra för risker? Kan det ge konsekvenser i barnets utveckling? Tar det längre tid för narkosen att lämna barnets kropp än min? Jag ska nog skriva ner alla frågor på en lapp så jag inte glömmer att fråga något...

Bebismagen växer otroligt fort nu. Grabbarna såg visst till att det gick fort att få mage den här gången. Men jag tycker faktiskt det är mysigt. Mysigt är det också att jag börjat känna lite rörelse i magen ibland. ❤️ Idag har varit en bra dag, jag har till och med köpt lite kläder till bebis. Det gjorde jag varken med Ivar eller Nils så för mig är det en stor sak att ha tagit mod till mig och handlat för framtiden. 

 

Idag har vi varit på det första rutinultraljudet och för första gången den här graviditeten har vi fått titta på det lilla livet på magen. Minns så väl wow känslan på första ul med Ivar. Händer det där inne i min mage?! Vi visste inte alls vad vi kunde förvänta oss att se, men direkt när kameran nuddade magen såg vid hur en liten varelse for runt i magen, han gjorde någon konstig rörelse där det såg ut dom att han spjärnade med hela kroppen och sedan hoppade till. Jag kände ingenting och så var det full cirkus i magen. Med Nils var det precis likadant, full fart, så det till och med var svårt att mäta honom för han inte ville vara still...

 

Idag när skärmen reagerade vid kamerans beröring var det helt stilla. Jag fick nästan panik innan jag fick se hjärtat som flimrade. Sovandes bebis som låg hopkurad på mage. Barnmorskan kunde mäta i lugn och ro. Jag ville ändå se att det faktiskt var så att det var stilla på grund av tupplur och inget annat, så vi väckte sjusovaren där inne. Jag dunsade upp och ner på britsen några gånger och sedan kollade vi igen; en nyvaken bebis vände sig på rygg och sträckte på sig. Då kom det lite tårar igen, både av glädje och av sorg. Jag vill så gärna få se en nyvaken bebis sträcka på sig utanför magen. Ledsen att jag inte fått uppleva det innan, men glad att du där inne i magen ger mig hoppet om att få se det om några månader. ❤️

 

Återigen något lugnad för stunden. Hjärtat slog fortfarande fint och det lilla livet växer som det ska. Hur lycklig jag än är så känner jag mig alltid nedstämd när vi varit på sjukhuset. Så var det med Nils också, man vågar nästan inte vara glad för man är så rädd. Nu vet vi ju ännu mer att det kan vända så otroligt fort, från goda nyheter till att allt går fel. Jag har inte varit på ett ultraljud utan att det trillat en tår längst kinden sen Ivar föddes. Jag vet inte om det kommer vara sista gången jag får se vårt barn och jag vill mer än något annat se mitt barn leva utanför magen. Hur häftigt det än är att se hur det sprattlar inne i magen så har jag varit med om två väldigt tysta och stilla förlossningar. Inga skrik och ingen sprattlande bebis på bröstet. 

 

Även om jag gått ut tidigt med att jag är gravid den här gången så blir jag ledsen och tycker livet är orättvist när andra skriker ut till hela världen att vi SKA få barn i februari tex. Så naiva, så glada och så orädda. Jag vill också få känna så. Jag vill precis som alla andra bara få njuta av att vara gravid, längta och planera framtiden. Jag vill ta för givet att allt kommer gå bra. Jag vill inte hela tiden tänka att OM det går bra så... Det känns verkligen som att jag blivit snuvad på att det är mysigt att vänta barn. 

Jag vill så gärna veta om du lever där inne. Två dagar kvar till läkarbesök och jag mår inte alls som jag gjort med Ivar eller Nils. Inget visar på att något skulle vara fel, men alla gravidsymtom jag haft innan har lyst med sin frånvaro. Jag vill bara veta att ditt hjärta fortfarande slår. Jag förstod att det skulle bli värre den här gången, med oro och så. Men att jag så här tidigt skulle vara psykiskt utmattad trodde jag inte. Vill inte ens veta hur jag kommer må när jag närmar mig veckorna pojkarna fötts i. Känns som jag väntat i flera år på att bli mamma, så snälla låt det bli februari snart och framförallt, snälla säg att bebis får vara kvar i magen resten av året åtminstone. 

Idag var det beräknat att Nils skulle komma till världen. Men hans hjärta slutade slå för nästan fem månader sedan. Han är i himlen med sin bror nu. Vi har varit i minneslunden idag och bestämt för typ fyrahundrade gången att vi inte vill ha fler anledningar att åka dit, med andra ord: inga fler av våra barns aska ska behöva spridas där, så länge vi lever i alla fall. 

 

Idag har vi också varit på sjukhuset. Inte på bb som vi trott tidigare i år, men ändå ett glädjande besök. Hade inte Nils hjärta slutat slå hade vi inte fått se ett nytt hjärta som börjat slå idag. Ett nytt liv, en ny resa som jag tänker dela med er. Liv och död går nämligen hand i hand.

 

Det har varit fruktansvärt oroliga veckor fram till idag, fram tills man kan se att ett hjärta börjat ticka. Varje toabesök, varje litet hugg i magen har fått paniken komma krypande och rädslan för ett missfall har kletat sig fast på mig. Inte hjälpte det att jag småblödde lite första veckan heller... Oron ger sig såklart inte för att vi sett ett flimrande hjärta på en ultraljudsmaskin, men den dämpas tillfälligt då vi fått veta att risken för ett såkallat vanligt, tidigt missfall minskar med närmare 90% om hjärtat väl börjat slå. Sedan kommer en mycket värre oro den här gången, en oro som gnager "nu eller aldrig". Men just idag tänker jag bara vara glad över att ett litet nytt hjärta börjat slå ❤️

 

 

 

Nu börjar sommaren ge sig till känna ordentigt med flera dagar av härligt väder. Dom som känner mig vet att jag är en riktig soldyrkare, jag älskar att vara på standen och sola och bada. Jag har däremot aldrig trivts med min kropp. Oavsett om jag vägt 60 kilo eller 80 kilo till mina 176cm så har jag aldrig känt mig bekväm med min egen hydda. Nu har jag fött två barn och magen är väl lite slappare än vanligt och jag har kvar några gravidkilon. Jag har verkligen inte orkat ta tag i att gå ner dom här kilona som jag tror jag skulle kännare mig finare utan nu, utan mår istället bara dåligt av att dom är där. 

 

Man brukar säga att man ska måla upp en inre bild av hur man vill se ut så är det lättare att hitta motivationen till att räkna kalorier och ge sig ut i spåret eller vadman nu gör för att nå dit. Men när jag ser min inre målbild så ser inte jag en platt mage, tvärt om så är min målbild en kula på magen just nu. Jag vill ju trivas i min kropp men målet nu är inte att vara så smal och vältränad som möjligt utan att bli gravid och få ett levande barn. Och jag tror att när jag får det och knuffar en barnvagn framför mig så kommer jag inte skämmas över en putig eller slapp mage. Dessutom tror jag att jag kommer vara mer motiverad till att komma i form när jag inte försöker bli gravid. Eftersom ingen idag kan se att jag fött barn för knappt fyra månader sedan (och för 14 månader sedan) så känns det inte som att jag har en "ursäkt" till att min kropp ser ut som den gör. 

Sommaren börjar närma sig ordentligt nu. Förra sommaren var ett stort svart hål, men jag försökte trösta mig med att den här sommaren skulle bli så mycket bättre. Jag försökte se inre bilder på mig själv med barnvagn och att det säkert skulle kännas så mycket bättre sommaren 2014. För då skulle det blivit min tur. Så kom hösten och ett positivt gravtest. Min inre bild blev tydligare och jag började såklart tänka mer på hur den här sommaren skulle bli då vi äntligen skulle få komma hem med ett barn från sjukhuset...

 

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag inte tänker så längre. Jag vill vara positiv och tänka att "nästa sommar, DÅ....". Men jag vill inte att ännu en önskan och en inre bild ska gå i kras så jag sitter här nästa år igen och skriver ett liknande inlägg. Jag vågar inte tro, men jag hoppas. Jag hoppas att jag nästa sommar får vara mammaledig med en liten skrutt. Helt ärligt vet jag inte hur jag ska orka om det inte får bli så. 

 

 

Idag har jag åkt lite i min egna bergochdalbana av känslor, en lång nedförsbacke hela dagen. Precis när vi träffade kuratorn efter Ivar föddes så sa hon att det kommer bli en känslomässig bergochdalbana att bearbeta sorgen. Det har hon verkligen haft rätt i. Jag har bra dagar, jag har dagar när det gnager i hjärtat, jag har dagar när jag gråter över minsta lilla, jag har dagar när jag bara är arg och jag har dagar när jag inte förstår hur jag ska orka ta ett andetag till. Idag är jag nere på botten och orkar inte med mina egna tankar. Önskar att jag kunde stänga av min hjärna och gå på autopilot dagar som dessa. Vill ha mina pojkar här mer än något annat.

Grattis på födelsedagen min älskling. Konstigt att säga grattis, men man kan inte frångå att det faktiskt är födelsedag idag, om än en väldigt tung och jobbig sådan. Vi har i alla fall varit i Lilla Aska där både Ivar och Nils aska är spridd. Vackert väder var det och väldigt rofyllt att sitta i gräset och vara så nära man kan vara barnen. 

 

För ett år sedan visste vi inget om vad livet stod inför för vänding. För ett år sedan satt jag i vårt gamla kök och pratade om framtiden med en vän som om vi visste något om den. Ivar sparkade vilt i magen och jag var lycklig enda in i själen av att känna honom inne i mig. Jag var lyckligt ovetande om att det bara skulle dröja ett par timmar innan all glädje, lycka och allt hopp skulle tas ifrån mig. För ett år sedan fick vi åka akut till förlossningen och inget skulle aldrig mer igen vara som vanligt. 

 

Tänk vad konstigt det är med tiden. Ett år, det är ändå en lång tid. Det har hänt så mycket det senaste året, Ivar vände upp och ner på vår värld när han kom flera månader för tidigt och vände i samma stund som han mötte världen. Efter det fick vi skapa ett nytt liv. Efter tre veckors sjukskrivning hade jag inget val än att gå tillbaka till mitt jobb, mitt jobb som skulle lägga ner första juni. Juni kom och jag blev arbetslös och gravid igen. Man fick ett nytt hopp om framtiden. Lyckan varade bara i en vecka innan jag blödde ut det som börjat gro i mig. Det fanns inget att välja på än att försöka kravla sig upp igen. Nytt jobb väntade i juli och försöken att bli gravid igen slutade i besvikelse hela sommaren.

 

I oktober vände livet igen när vi fick ett efterlängtat plus på graviditetstestet. En plan las upp för graviditeten med täta kontroller och jag blev rådd att sluta mitt jobb. I slutet på november sa jag upp min anställning. I december köpte vi en lägenhet där vi kunde börja om med vårt lilla liv som växte i min mage. Ut och in på sjukhus hela vintern för att mäta min livmodertapp och vi fick hopp om att allt skulle gå bra när den inte visade några förändringar. Sedan kom den 20 februari då vi fick veta att det var en lillebror i magen som var fullt frisk, precis som sin bror. Då kände jag att jag för första gången verkligen vågade tro att allt skulle gå bra. I en dag fick jag känna så.

 

Fredag den 21 februari, sen eftermiddag, gick vi ut med hunden och en plötslig smärta i ryggen gjorde mig påmind om att jag borde ta det lugnt. Jag hann inte hem innan ryggsmärtan blivit så stark att jag knappt kunde gå. Jag kände igen smärtan från när Ivar var på väg. In på toaletten för att se att jag inte blödde. Skönt. Jag la mig på soffan och hann inte ligga mer än ett par minuter innan jag plötsligt kände mig jätte kissnödig igen. In på toaletten och i panik ser jag hur vattnet färgas rött. På med skor och in i bilen. Från bilen fick vi ringa förlossningen som guidade oss vidare in till akuten. Väntetid på akuten i cirka 1 timma innan vi blev mottagna och skickade till gyn. Uppe på gyn var det jour i vanlig ordning en fredagkväll och den enda läkaren i tjänst var upptagen. Paniken stiger, jag känner hur jag blödder men vågar inte resa mig från bristen jag ligger på. Smärtan ökar och jag får smärtstillande av en sköterska. Och lite mer smärtstillande. Sedan kommer läkaren och jag får sätta mig i gynstolen, beredd på att höra samma sak som jag fick höra för knappt 10 månader sedan. Men jag får inte veta något, telefonen ringer och läkaren är tvungen att gå igen. Smärtstillandet hjälper inte och jag får mer. Läkaren kommer tillbaka...

 

Din tapp är utplånad, du är öppen och förlossningen är i full gång. Det finns inget att göra. Samma ord som etsat sig fast sedan förra gången vi var här. Samma sak igen. Jag är helt utmattad, men kroppen tror att den gör sitt jobb och förlossningsarbetet fortsätter att pågå. Jag ber om att få bli tippad för jag lever på hoppet om att det ska hjälpa. Nu har jag fått så mycket smärtstillande att jag nästan ligger i dvala. Jag vet inte hur länge, men på bara några sekunder känner jag hur smärtstillandet går ur min kropp som kämpar för fullt med att föda ut en liten pojke. Jag ber om mer smärtstillande och känner den bekanta känslan av ett starkt tryck neråt och min kropp vill krysta. Vi får snabbt ta oss ner till förlossningen så jag kan få lustgas då dom inte vill trycka i mig mer sprutor. Nere på förlossningen går allt så snabbt och innan jag ens känner något av lustgasen har Nils kommit ut. Vi är tillbaka på ruta ett igen.

 

Inte konstigt att det känns som att det är längre sedan Ivar föddes. Ett så händelserikt år har jag inte varit med om tidigare. Har allt det här verkligen hänt på den här korta tiden?! Två vackra pojkar har växt i mig, bringat hopp om lycka och ett liv som småbarnsförälder. Två gånger har vi blivit snuvade på lyckan av att få se sitt barn växa upp. 

Den här bilden togs för sju år sedan när jag och min älskling precis blivit ett par. Tänk vad mycket vi hunnit med på dessa år. Bara det senaste året har vi fått två vackra pojkar. Tack för allt du ger mig ❤️ Jag vill ge dig resten av mitt liv och fler fina barn (som vi får se växa upp). 

Jag har fått höra att jag är stark. Att jag är stark som klarar det här. Jag förstår vad folk menar men samtidigt känner jag att jag inte har något att välja på. Jag har inget val, att vara stark är inte ett alternativ, det är något man blir när man måste. Hade jag fått välja hade jag inte behövt vara stark, jag hade inte behövt gå runt och känna att jag är ett tomt skal som bara måste orka det här. Hade jag fått välja hade jag haft en 8 måndaders liten Ivar som höll mig sysselsatt dygnet runt. Jag hade valt att vara en lycklig mamma med levande barn, alternativt gravid i sjunde månaden med en växande mage med en levande Nils som sparkade inuti. Jag hade inte valt att vara sjukskriven och sitta på golvet i sovrummet och skriva det här och sakna mina älskade barn så det gör ont i varenda liten del av kroppen. Jag önskar att jag inte behövde veta hur stark jag är. 

 

Du är modig. Det får jag också höra ibland. Det kan jag hålla med om samtidigt som jag inte heller ser det som ett val. Jag vill inget annat än att få åka hem från sjukhuset med ett levande barn. Då är det inget alternativ att sluta försöka bli gravid. Om vi ger upp så kommer jag aldrig få vara med om det. Att ge upp är inget alternativ. Jag tänker göra allt i min makt för att få uppleva hur det är att ha levande barn och känna att förlossningen är förknippad med lycka och att den resulterat i en ny familjemedlem som får följa med hem och som kommer skänka oss kärlek och lycka i resten av våra liv. Jag vill inte i resten av mitt liv bara ha erfarenheten att en förlossning medför en stor sorg och att livet vänder åt helt fel håll. Jag vill inte behöva fira årsdagar i minneslunden med gravljus, jag vill ha barnkalas hemma med tårta och balonger. Jag vill ha det dom flesta tar förgivet. 

 

Jag kommer aldrig ifrån att jag i resten av mitt liv kommer ha mina två pojkar i himlen. Men det räcker nu.... Nu har jag väl fått min beskärda del av olycka?

 

I fredags åkte jag och O på en spaweekend i Tranås. Det var min 25 års present och egentligen var det tänkt att vi skulle åka första helgen i mars, men med tanke på allt som hänt så fick vi boka om. När jag fick presenten hade han inte bara bokat datum utan också en behandling för blivande mammor och bokat av alkohol så det kändes lite i hjärtat när man fick boka om behandlingar och lägga på alkoholen igen. Är ändå glad att vi kom iväg trots att det inte riktigt blev som det var tänkt från början. 

 

Vi hade det helt perfekt mef fint väder, sköna behandlingar, himmelsk mat, vedeldad tunna, bastu och en fin liten svit. Det blir ett minne för livet. Tror det var bra för oss att bara komma iväg från allt och bara vara med varandra en stund. Nu är vi dock tillbaka i vardagen och jag försöker distrahera mitt trasiga hjärta och överfulla hjärna med att bygga kök... Är trött på att inte kunna laga mat. 

 

Bubbel och handgjorda praliner mötte oss i vår svit.