I fredags åkte jag och O på en spaweekend i Tranås. Det var min 25 års present och egentligen var det tänkt att vi skulle åka första helgen i mars, men med tanke på allt som hänt så fick vi boka om. När jag fick presenten hade han inte bara bokat datum utan också en behandling för blivande mammor och bokat av alkohol så det kändes lite i hjärtat när man fick boka om behandlingar och lägga på alkoholen igen. Är ändå glad att vi kom iväg trots att det inte riktigt blev som det var tänkt från början. 

 

Vi hade det helt perfekt mef fint väder, sköna behandlingar, himmelsk mat, vedeldad tunna, bastu och en fin liten svit. Det blir ett minne för livet. Tror det var bra för oss att bara komma iväg från allt och bara vara med varandra en stund. Nu är vi dock tillbaka i vardagen och jag försöker distrahera mitt trasiga hjärta och överfulla hjärna med att bygga kök... Är trött på att inte kunna laga mat. 

 

Bubbel och handgjorda praliner mötte oss i vår svit. 

Ja, en månad har redan passerat sen du kom och gick älskade lilla Nils. Livet känns på något vis som vanligt, men jag har fått förstå hur dåligt jag egentligen mått det senaste året nu när jag känner att livet är som vanligt trots att jag förlorat ännu ett barn. 

 

Jag trodde väl att jag börjat må bättre efter förlusten av Ivar men snarare är det väl så att jag vant mig vid att må dåligt. Nu har det blivit vardag att ha en gnagande känsla i bröstet och en hemsk längtan efter något jag aldrig kommer få. Jag kommer aldrig få tillbaka mina barn och det är en tanke som jag lever med hela tiden. En tanke som jag lärt mig att leva med. 

 

Jag vet att det inte är normalt att förlora sitt barn och det är inte normalt att tänka att det är så det är att vänta barn. Man är lycklig och förväntansfull, man målar upp en bild av resten av ens liv. Man glädjs åt att känna ett liv som växer inom en och man räknar veckor och dagar... sedan är allt borta på bara ett ögonblick. Hela ens framtid rycks undan och all längtan och glädje blir istället ett stort hål. Ett hål som inte går att fylla. Man lär sig leva med det och livet börjar kännas normalt. Men ärligt talat så minns jag inte hur det var att leva för ett år sedan, jag minns inte hur det känns att må bra. Det skrämmer mig.

 

I denna stund önskar jag att jag inte längtar efter barn, att jag vore en av dom som inte vill skaffa barn. För det jag fått uppleva får mig att önska att jag istället valt att resa jorden runt, satsat på en karriär eller haft något annat som känns viktigare än att skaffa familj. Men jag har alltid velat skaffa familj, jag har längtar efter att bli mamma så länge jag kan minnas. Jag har inte tänkt "när jag blir stor vill jag bli civilingenjör..." Eller "jag vill upptäcka hela världen..." Jag har tänkt "jag vill ha en stor familj, jag vill bli mamma..." 

 

Äntligen kan jag skriva igen, jag har längtat efter att orden ska komma till mig. Även om det må vara lite svamliga denna lördagskväll efter att ha druckit vin för första gången sen i oktober, så det är nog lika bra att jag sätter punkt här för ikväll. 

 

Två veckor utan dina sparkar i magen. Två veckor utan glädje. Två veckor utan längtan efter framtiden. 

 

Jag vill skriva men jag kan inte längre. Det verkar som att mina ord tagit slut. Men är det så konstigt? Der finns inget att säga. Det finns inga ord som kan ändra på mitt liv. Det finns inget någon kan säga eller göra för att jag ska få hålla mina barn i min famn. 

 

Solen skiner idag men jag drar mig för att gå ut. Jag vet att det kommer vara fullt med barnvagnar och lyckliga föräldrar ute. Jag orkar inte le fånigt mot alla man möter som om allt vore toppen. Livet blir inte toppen bara för att solen skiner. Jag vill bara ha mina barn hos mig. Jag vill vara med dom, pussa på dom och hålla dom nära. Min finaste pojkar. 

Jag vet att det egentligen inte är mitt fel, jag ville ju absolut inte att det skulle hända. Men jag blir ändå besviken, arg och ledsen på mig själv. Det var på grund av mig som varken Ivar eller Nils fick en chans till livet. Dom var ju båda friska med små tickande hjärtan som slog fint fram tills min kropp stötte bort dom. Hade bara min kropp inte fått för sig att det var dags för förlossning så hade dom inte behövt somna in innan dom fick chansen att leva. Jag skulle göra vad som helst för att dom skulle få en chans. Det finns så mycket jag ville berätta för dom, så mycket jag ville uppleva med dom. Jag ville inget annat än att få se dom växa upp och älska dom i deras närvaro. 

 

Jag undrar hur fort det gick för dom innan dom somnade in. Jag undrar om dom led. Jag vet att dom var så välutvecklade att dom både kunde reagera på smärta. Jag är så rädd att dom kunde känna min panik och rädsla. Att mina känslor kunde påverka hur dom mådde sista tiden i magen. 

 

Jag känner mig totalt värdelös idag. Det finns väl en uppgift kvinnokroppen har, att bära och föda barn. Min kropp klarar inte det. Jag kan bli gravid men klarar inte att bära barnen så länge som krävs för att de ska få ett liv. Jag är så rädd att det kommer hända igen, att jag aldrig kommer få veta hur det är att vara mamma till ett levande barn.

 

Jag vet att vi inte kommer ge upp, så fort min kropp är redo kommer vi försöka skaffa syskon till våra änglar. Men det skrämmer mig på ett sätt som jag aldrig kände efter Ivar. Då fick vi ju bara höra att det var otur och att risken för att det skulle hända igen var så liten att vi knappt behövde oroa oss. Nu vet jag att jag har all rätt att vara orolig och om inte alla åtgärder som kan tas för att hjälpa min kropp att hålla kvar barnet i magen så är risken att förlora ännu ett barn stor.

 

Jag hoppas att sjukhuset tar mig på allvar nästa graviditet och min önskan är att få ta lutinus (tabletter jag tog hela graviditeten med Nils för att hålla livmodertappen stark), att dom

sätter ett cerclage i v12 (en operation där man sätter en snodd runt tappen för att den ska hålla sig stängd) samt att jag vill bli inlagd och tippad dom kritiska veckorna (typ v.18-30). Ska prata med läkaren om detta när vi ska på återkontroll om två veckor. Vill veta redan ni vad dom kan erbjuda mig. Jag tänker inte ta några risker nästa gång.