Grattis på födelsedagen min älskling. Konstigt att säga grattis, men man kan inte frångå att det faktiskt är födelsedag idag, om än en väldigt tung och jobbig sådan. Vi har i alla fall varit i Lilla Aska där både Ivar och Nils aska är spridd. Vackert väder var det och väldigt rofyllt att sitta i gräset och vara så nära man kan vara barnen. 

 

För ett år sedan visste vi inget om vad livet stod inför för vänding. För ett år sedan satt jag i vårt gamla kök och pratade om framtiden med en vän som om vi visste något om den. Ivar sparkade vilt i magen och jag var lycklig enda in i själen av att känna honom inne i mig. Jag var lyckligt ovetande om att det bara skulle dröja ett par timmar innan all glädje, lycka och allt hopp skulle tas ifrån mig. För ett år sedan fick vi åka akut till förlossningen och inget skulle aldrig mer igen vara som vanligt. 

 

Tänk vad konstigt det är med tiden. Ett år, det är ändå en lång tid. Det har hänt så mycket det senaste året, Ivar vände upp och ner på vår värld när han kom flera månader för tidigt och vände i samma stund som han mötte världen. Efter det fick vi skapa ett nytt liv. Efter tre veckors sjukskrivning hade jag inget val än att gå tillbaka till mitt jobb, mitt jobb som skulle lägga ner första juni. Juni kom och jag blev arbetslös och gravid igen. Man fick ett nytt hopp om framtiden. Lyckan varade bara i en vecka innan jag blödde ut det som börjat gro i mig. Det fanns inget att välja på än att försöka kravla sig upp igen. Nytt jobb väntade i juli och försöken att bli gravid igen slutade i besvikelse hela sommaren.

 

I oktober vände livet igen när vi fick ett efterlängtat plus på graviditetstestet. En plan las upp för graviditeten med täta kontroller och jag blev rådd att sluta mitt jobb. I slutet på november sa jag upp min anställning. I december köpte vi en lägenhet där vi kunde börja om med vårt lilla liv som växte i min mage. Ut och in på sjukhus hela vintern för att mäta min livmodertapp och vi fick hopp om att allt skulle gå bra när den inte visade några förändringar. Sedan kom den 20 februari då vi fick veta att det var en lillebror i magen som var fullt frisk, precis som sin bror. Då kände jag att jag för första gången verkligen vågade tro att allt skulle gå bra. I en dag fick jag känna så.

 

Fredag den 21 februari, sen eftermiddag, gick vi ut med hunden och en plötslig smärta i ryggen gjorde mig påmind om att jag borde ta det lugnt. Jag hann inte hem innan ryggsmärtan blivit så stark att jag knappt kunde gå. Jag kände igen smärtan från när Ivar var på väg. In på toaletten för att se att jag inte blödde. Skönt. Jag la mig på soffan och hann inte ligga mer än ett par minuter innan jag plötsligt kände mig jätte kissnödig igen. In på toaletten och i panik ser jag hur vattnet färgas rött. På med skor och in i bilen. Från bilen fick vi ringa förlossningen som guidade oss vidare in till akuten. Väntetid på akuten i cirka 1 timma innan vi blev mottagna och skickade till gyn. Uppe på gyn var det jour i vanlig ordning en fredagkväll och den enda läkaren i tjänst var upptagen. Paniken stiger, jag känner hur jag blödder men vågar inte resa mig från bristen jag ligger på. Smärtan ökar och jag får smärtstillande av en sköterska. Och lite mer smärtstillande. Sedan kommer läkaren och jag får sätta mig i gynstolen, beredd på att höra samma sak som jag fick höra för knappt 10 månader sedan. Men jag får inte veta något, telefonen ringer och läkaren är tvungen att gå igen. Smärtstillandet hjälper inte och jag får mer. Läkaren kommer tillbaka...

 

Din tapp är utplånad, du är öppen och förlossningen är i full gång. Det finns inget att göra. Samma ord som etsat sig fast sedan förra gången vi var här. Samma sak igen. Jag är helt utmattad, men kroppen tror att den gör sitt jobb och förlossningsarbetet fortsätter att pågå. Jag ber om att få bli tippad för jag lever på hoppet om att det ska hjälpa. Nu har jag fått så mycket smärtstillande att jag nästan ligger i dvala. Jag vet inte hur länge, men på bara några sekunder känner jag hur smärtstillandet går ur min kropp som kämpar för fullt med att föda ut en liten pojke. Jag ber om mer smärtstillande och känner den bekanta känslan av ett starkt tryck neråt och min kropp vill krysta. Vi får snabbt ta oss ner till förlossningen så jag kan få lustgas då dom inte vill trycka i mig mer sprutor. Nere på förlossningen går allt så snabbt och innan jag ens känner något av lustgasen har Nils kommit ut. Vi är tillbaka på ruta ett igen.

 

Inte konstigt att det känns som att det är längre sedan Ivar föddes. Ett så händelserikt år har jag inte varit med om tidigare. Har allt det här verkligen hänt på den här korta tiden?! Två vackra pojkar har växt i mig, bringat hopp om lycka och ett liv som småbarnsförälder. Två gånger har vi blivit snuvade på lyckan av att få se sitt barn växa upp. 

Den här bilden togs för sju år sedan när jag och min älskling precis blivit ett par. Tänk vad mycket vi hunnit med på dessa år. Bara det senaste året har vi fått två vackra pojkar. Tack för allt du ger mig ❤️ Jag vill ge dig resten av mitt liv och fler fina barn (som vi får se växa upp). 

Jag har fått höra att jag är stark. Att jag är stark som klarar det här. Jag förstår vad folk menar men samtidigt känner jag att jag inte har något att välja på. Jag har inget val, att vara stark är inte ett alternativ, det är något man blir när man måste. Hade jag fått välja hade jag inte behövt vara stark, jag hade inte behövt gå runt och känna att jag är ett tomt skal som bara måste orka det här. Hade jag fått välja hade jag haft en 8 måndaders liten Ivar som höll mig sysselsatt dygnet runt. Jag hade valt att vara en lycklig mamma med levande barn, alternativt gravid i sjunde månaden med en växande mage med en levande Nils som sparkade inuti. Jag hade inte valt att vara sjukskriven och sitta på golvet i sovrummet och skriva det här och sakna mina älskade barn så det gör ont i varenda liten del av kroppen. Jag önskar att jag inte behövde veta hur stark jag är. 

 

Du är modig. Det får jag också höra ibland. Det kan jag hålla med om samtidigt som jag inte heller ser det som ett val. Jag vill inget annat än att få åka hem från sjukhuset med ett levande barn. Då är det inget alternativ att sluta försöka bli gravid. Om vi ger upp så kommer jag aldrig få vara med om det. Att ge upp är inget alternativ. Jag tänker göra allt i min makt för att få uppleva hur det är att ha levande barn och känna att förlossningen är förknippad med lycka och att den resulterat i en ny familjemedlem som får följa med hem och som kommer skänka oss kärlek och lycka i resten av våra liv. Jag vill inte i resten av mitt liv bara ha erfarenheten att en förlossning medför en stor sorg och att livet vänder åt helt fel håll. Jag vill inte behöva fira årsdagar i minneslunden med gravljus, jag vill ha barnkalas hemma med tårta och balonger. Jag vill ha det dom flesta tar förgivet. 

 

Jag kommer aldrig ifrån att jag i resten av mitt liv kommer ha mina två pojkar i himlen. Men det räcker nu.... Nu har jag väl fått min beskärda del av olycka?