Tydligen kan jag inte lita på min magkänsla. Jag var nämligen övertygad om att det var en tjej som bökade runt i magen, men det visade sig idag att det är en till liten grabb vi väntar! Självklart är jag precis lika glad oavsett kön, men det var snopet när det visade sig att jag (och nästan alla jag känner) trott att det varit en flicka! Nu får jag helt enkelt ställa om hjärnan och börja fundera på pojknamn! 

 

I övrigt såg allt bra ut på ultraljudet och enligt läkaren satt cerclaget precis som han ville. Det var samma läkare som opererade mig som gjorde undersökningen idag så är han nöjd så är jag nöjd! 

Snart är det dags för rutinultraljudet, bara två dagar kvar faktiskt. Egentligen är jag inte så nervös för att det inte ska se bra ut. Det jag är mest rädd för är att jag varit på det här ultraljudet med två andra bebisar i magen då allt sett bra ut och ändå finns dom inte här hos mig.

 

Det känns som ett inre krig, samtidigt som jag längtar efter att få se bebis och förhoppningsvis få se vad det är för kön så kan jag inte släppa att när vi var inne med Nils så skrev läkaren UA (utan anmärkning) på alla punkter dom tittar på, bland annat rörelse, mängd fostervatten och att alla organ sitter där dom ska. Dom mätte tappen som inte heller visade på någon förändring. Vi åkte hem med en bubblande lycka i kroppen och jag skrev här i bloggen att "jag är jätteglad, det känns som att det är menat att jag ska få bli mamma till en levande pojke.." Dagen efter åkte vi in på förlossningen och även Nils föddes stilla. 

 

Ni anar inte hur mycket jag önskade att jag bara kunde se fram emot det här och inte bli påmind om mina tidigare erfarenheter varje gång jag för någon sekund bara längtar efter att få se det lilla livet. Men klart jag är glad, som jag skrev för ett tag sen så känner jag tacksamhet för att allt är precis som det ska vara. För jag vet inte hur det kommer vara imorgon. 

 

För avsluta lite mer lättsamt så tänkte jag fråga er vad ni tror det är för kön på bebis? Tror du det är en till pojke eller tror du att det är en lillasyster som sparkar där inne? Jag själv tror mig veta till 100% så det ska bli intressant att se om min magkänsla stämmer på tisdag ❤️

 

Jag får behandla min kropp som om den vore 90 år gammal nu för tiden. Man tänker verkligen inte på alla rörelser man i vanliga fall gör av bara farten som jag måste hejda. Ännu svårare är det eftersom jag inte direkt har ont. Det är en ansträngning för min kropp (eller snarare min livmodertapp) att resa sig ur soffan, plocka ur diskmaskinen, gå i trappan och till och med att nysa. Jag har blivit så medveten om allt jag gör. Jag brukar gilla att ha "to do listor" och vad jag egentligen skulle gjort utan problem på en ledig dag får jag nu sprida ut på en vecka. Jag får ifrågasätta vad som är rimligt att göra på en dag.   Är det rimligt att klara att gå till affären som ligger knappt 100 meter bort idag när jag redan lagat lunch och plockat undan i köket? Kan jag gå i trappan en gång till idag så jag kan gå ut till bilen och åka bort till mamma och pappa? Min dos av aktivitet är verkligen löjligt låg. Det jag ansåg var en kort promenad förut är för långt att gå idag. 

 

Men det måste vara värt det. Hur långtråkigt det än är att ligga hemma i soffan hela dagarna så vet jag att jag inte kommer ångra en sekund om vi får behålla det här lilla livet. "Bara" ungefär fyra månader kvar innan cerclaget ska klippas bort och h*n är välkommen att komma! ❤️

Idag vaknade jag, fortfarande med ett litet liv i magen. Det är lätt att glömma att vara tacksam varje dag för att allt är som det ska. Men imorse slog det mig att om jag får vakna upp om två veckor och fortfarande är gravid så har jag fått vakna en dag mer med det här barnet i magen än vad jag fick göra med Nils.

 

Man ska verkligen inte glömma att vara tacksam för det man har, man vet aldrig hur morgondagen ser ut. Kanske vaknar du upp och har förlorat det största och viktigaste i ditt liv. Eller så vaknar du upp och allt är som vanligt. Var tacksam då även om det bara är en trött, ruggig vardagsmorgon... Det ska jag bli bättre på. Jag tar inget för givet längre, men det är lätt att glömma att vara tacksam för att allt är precis som vanligt. 

Idag är en sån där dag då jag bara tycker att livet är så orättvist. Tusen tankar kring graviditeten, katastrof-tankar som snurrar och gör mig livrädd och illamående. Dessutom jag saknar mina pojkar så det knyter sig i bröstet, det känns som att det ännu inte sjunkit in helt att jag faktiskt aldrig kommer få träffa dom, hålla dom och se dom växa upp. Tänk om jag inte får behålla livet i magen heller. Tre graviditeter och inga levande barn. Det kanske är sista gången jag får bära på ett barn. Går det inte vägen nu så kommer vi nog inte försöka igen. Det finns liksom en gräns för hur mycket man klarar rent psykiskt. 

 

Jag skulle vilja tänka att varje dag som går är en dag närmre ett levande barn, men än så länge är det så långt borta. Det är så långt kvar innan det här barnet skulle ha en chans att klara sig utanför magen. Än så länge tänker jag bara att det är en dag närmare dagen Nils föddes i, om/när jag kommer förbi den dagen blir nästa mål att komma förbi den dagen Ivar föddes i. Sen finns ett antal delmål kvar innan man förhoppningsvis är i mål. Några är redan avcheckade, men som sagt många kvar... 

 

Avklarade delmål:

• se ett hjärta slå (risken för missfall minskar markant)

• gå förbi tolfte veckan (risken för missfall sjunker ytterligare)

• göra kub (för att se att fostret verkar friskt)

• sätta cerclaget (ska hjälpa tappen att hålla sig stängd)

 

Kommande delmål:

• rutinultraljud (man ser närmare på alla organ)

• gå förbi 19+1 (Nils födelsedag) 

• gå förbi 20+6 (Ivars födelsedag) 

• gå till v 25 (barnet lungor är så utvecklade att de kan andas luft) 

• gå till v 28 (risken för skador sjunker drastiskt om förlossningen skulle starta) 

• gå in i 2015 (är då i v 33 och riskerna för komplikationer sjunker självklart ju längre barnet får vara kvar i magen) 

• gå till v 37 (då klipps cerclaget bort och barnet räknas inte längre som prematurt)

 

Sen får förlossningen sätta igång när den vill. Lång väg kvar, men jag kan inte göra annat än att ta en dag i taget.