Tredje julen i rad som jag är gravid. För tre år sedan hade Ivar precis flyttat in i magen och egentligen var det ju då som livet ändrades. Med det efterlängtade plusset började en lång och känslofylld resa. Jag har känt så mycket som jag inte trodde var möjligt att känna på den här tiden. Framförallt har jag verkligen insett hur viktigt det är för mig att bilda familj, jag hade aldrig utsatt mig för det jag gått igenom om det inte varit så viktigt för mig.

 

Idag går jag in i vecka 32 och varje dag känns som ett jättekliv mot att få känna hur det faktiskt är att vara förälder. Jag försöker tänka positivt och utgå från att Harry får stanna med oss, men jag vet att man aldrig ska ta något för givet. Även om han har goda chanser att klara sig bra om han föds nu så är vi ju inte skyddade från allt annat som kan hända. Sånt alla vet men som man tänker att det inte händer en själv. Jag trodde aldrig att det jag varit med om skulle hända mig, men med det i bagaget är jag nog extra ödmjuk för allt annat som faktiskt också kan hända. Men jag försöker hålla gott mod och tänka att Harry ska få stanna hos oss. 

 

Det är svårt att styra över känslorna. Jag brukar försöka tänka att jag är värd att känna lycka över att Harry lever i min mage. För jag är lycklig över hoppet han ger mig och jag vet att det också hjälper mig mycket i sorgearbetet. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara om vi inte vågat försöka igen, om jag inte hade något att glädjas åt utan bara sorgen efter mina fina pojkar. Men så får jag dåligt samvete. Jag tänker att det är orättvist att Harry tar tankarna från Ivar och Nils. Att han kan ge mig glädjen som dom inte kan längre. Att när jag tänker på mina änglar så får jag en klump i bröstet, får tårar i ögonen och känner en stor tomhet medans när jag får en buff av han där inne i magen så fylls jag av värme och lycka i hela kroppen. Det känns orättvist att jag inte kan få koppla den känslan till mina andra barn. Jag älskar dom alla tre lika mycket, men jag kommer inte ha möjligheten att älska dom på samma sätt om Harry får stanna med oss. Jag kommer alltid få älska mina änglar i deras frånvaro och det får mig att känna att min kärlek är orättvis även om jag inte valt att det skulle vara så. Jag hoppas att dom på något vis ändå vet att dom betyder lika mycket för mig och att jag tänker lika mycket på dom och älskar dom oavsett att dom inte är här hos mig. 

80 dagar kvar till bf, Harry har varit i min mage i 200 dagar ungefär, 28 veckor och 3 dagar. 71.4% av graviditeten avklarad. Inte för att jag räknar eller så ☺️ 

 

Idag valde jag att ringa till förlossningen. Mina läkare och min barnmorska påminner mig alltid om att det är bättre att söka en gång för mycket än en gång för lite om jag är orolig. Orolig har jag varit hela graviditeten så att jag inte bett om att få komma in extra innan är väl ett under.

 

Men hur som helst så har jag haft väldigt ont i ryggen idag. Det enda tecknet på att jag öppnat mig med Ivar och Nils. Då kände jag att det var dags att ringa in. Förra veckan var jag inne och mätte tappen och kollade cerclaget och för första gången sen operationen hade tappen förändrat sig. Den hade minskat med 12mm och jag hade börjat öppna mig inifrån. Med den vetskapen kändes det ändå självklart att ringa förlossningen för att få komma in. Det jag inte räknat med var att dom inte tyckte jag skulle komma in. Snopen la jag på luren, men efter lite eftertanke kände jag nej. Nej, jag tänker inte sitta hemma och hoppas att allt är i sin ordning. Tänk om något är fel och så sitter jag hemma och avvaktar. Så O fick komma och hämta mig och så åkte vi helt enkelt in och ringde först när vi närmade oss och sa bara att vi kommer nu. 

 

Väl inne blev vi väl bemötta och jag fick göra ctg och dom kollade på tappen. Den hade minskat några millimeter sen förra veckan och tappen var fortfarande öppen inifrån. Men cerclaget gör sitt jobb och håller stängt. 

 

Blir ju såklart uppstressad av situationen när man bara fått dåliga besked när vi åkt in akut förut. Men så skönt att få åka hem med Harry kvar i magen och lugnande att fått höra hans hjärta slå och veta att han mår bra där inne. Jag känner ändå att jag är så klar med att vara gravid, vill bara kunna släppa den oro jag känner och få ha honom här hos oss. Orolig för sitt barn kommer man väl alltid vara, men den konstanta oro jag känner i graviditeten vill jag ska ta slut. "Bara" 12 veckor kvar om han vill stanna till bf. Snälla låt det gå fort.