Tänkte att jag skulle skriva ner hur det gick till när Harry kom till världen innan jag själv hunnit glömma allt...

 

Onsdagen den 18 februari gick jag och la mig, hoppades att jag skulle få vakna av att värkarna startat eller att vattnet gått. Vaknade ungefär kvart över fem på morgonen, besviken över att natten gått utan att någon bebis bestämt sig för att komma ut. Men hade jag inte lite ont i ryggen? Jo, ont i ryggen har jag. Det måste ju vara bra eftersom det startat så med brorsorna. Dricker min sjuttioelfte kopp hallonbladste och studsar återigen på pilatesbollen. Lite sammandragningar har jag, eller värkar kanske. Inget som går att klocka för det är så oregelbundet. Känner mig ganska säker på att något ändå är på gång. Väcker Olof och säger att han kanske ska stanna hemma från jobbet för jag tror att det kanske kommer ett barn idag. Nu är klockan 7. 

 

Försöker klocka värkarna, men dom är väldigt oregelbundna. Vi går morgonpromenad med hunden och hej å hå, nu drar värkarna igång med lite mer kraft. När vi kommer in ringer jag förlossningen - men, tänka sig att dom visste att det skulle dröja! Oj, nej men har inte vattnet ens gått? Det här kommer nog ta dagar lät det som fast att jag förklarade att det gått så snabbt tidigare. Har i alla fall en bokad tid hos barnmorskan vid 11 så vi får väl åka dit och se vad hon säger. Värkarna har avtagit efter promenaden så hon på förlossningen kanske hade rätt...? 

 

Vi packade ändå in bb-väskan i bilen när vi styrde mot barnmorskan. Väldigt sporadiska värkar i bilen, men bättre än inget tänkte jag. Barnmorskan skrattar åt mig och undrar när bebisen, som vi varit så oroliga över att den skulle komma tidigt, egentligen skulle komma. Hon undersöker mig. Du åker inte hem Maja, jag ringer förlossningen. Du är 6 cm öppen. 

 

Fullt på förlossningen, kan ni vänta? Inte vet jag! Men okej, hellre vänta i cafeterian än att behöva åka till Norrköping. Vid 12 hugget kom vi till sjukhuset och försökte ta en macka i kafeterian mellan värkarna som börjat komma tillbaka igen. Sen gick vi upp till förlossningen. Väldigt odramatiskt. Där inne står en kort, söt liten tjej som möter mig och säger - minns du mig? Jag bryter ihop direkt. Där står Madicken som förlöste Ivar. Madicken som var världens gulligaste mot oss i allt det hemska. Som höll min hand och sa att vi skulle ses igen och att allt skulle gå bra då. Och just då, den 18 februari, vid lunchtid hade hon sin praktik på förlossningen. Ödet? 

 

Hur som helst, när vi samlat oss fick vi komma in i en sal där dom kopplade upp ctg på mig och sen fick vi vänta. Madicken kom in och pratade med oss innan hon skulle gå hem. Värkarna ökade inte i styrka och jag tänkte stt det här nog kommer dra ut på tiden. Vi dansade, studsade på pilatesboll, vankade lite i korridoren och sen säger Olof något så jag skrattar till. Då går vattnet. Klockan är nu 14.30. Efter det börjar jag få ganska mycket kraftigare värkar och vi ringer in personal för att jag vill börja med lustgas. Barnmorskan undersöker mig och jag är 8 cm öppen. Hon visar lustgasen och säger att jag ska andas i den när nästa värk kommer. Mer tajmat än så kunde vi inte fått fram den, nästa värk var min första krystvärk. Då var klockan 15.50. Sen följde ca 45 minuter med krystvärkar innan jag äntligen fick upp Harry på bröstet 16.34. Olof klippte navelsträngen och konstaterade att vi fått en grabb.  

 

Nu är det över tänkte jag. Men min livmoder ville inte dra ihop sig och därmed förlorade jag mycket blod. Samtidigt som jag försökte fatta att jag hade ett levande barn hos mig så kom barnmorskan in var femtonde minut för att trycka på min mage för att se hur mycket jag blödde. Det gjorde fruktansvärt ont! Inget fick jag äta eller dricka heller ifall jag skulle behöva opereras. Vatten hade annars suttit fint efter en förlossning. Jag fick tabletter och dropp som skulle hjälpa livmodern att dra ihop sig men det hjälpte inte helt, men till sist gjorde dom bedömningen att jag inte behövde operation. Jag förlorade 1,5 liter blod. Först vid 21 tiden fick vi veta längd och vikt på den lille för det var många barn som ville ut just den här dagen och barnmorskorna hade fullt upp. 23.30 fick jag äntligen dricka igen och en torr ostmacka att tugga på. BB var överfullt, även spec-BB dit jag skulle var fullt, gyn var fullt så när jag och Harry blev upprullade till vår sal vi skulle dela med en främling fick Olof sätta sig i bilen och åka hem mitt i natten. Det var väldigt tråkigt, jag ville ha honom vid min sida. 

 

Morgonen efter kom Olof tillbaka. Harry fick göra en läkarundersökning och mig kollade dom hb- värdet på. Allt såg bra ut för Harry och mitt hb låg på 135, vilket är väldigt högt med tanke på hur mycket blod jag förlorade. Med de svaren fick vi klartecken på hemgång. Innan vi åkte kom både vår kurator, som följt oss sen samma dag Ivar föddes, och Madicken kom också upp för att hälsa på Harry. Sen helt plötsligt fick vi alltså ta det här lilla, lilla livet med oss hem och äntligen få uppleva hur det är att vara föräldrar ❤️