Två veckor.
Två veckor utan dina sparkar i magen. Två veckor utan glädje. Två veckor utan längtan efter framtiden.
Jag vill skriva men jag kan inte längre. Det verkar som att mina ord tagit slut. Men är det så konstigt? Der finns inget att säga. Det finns inga ord som kan ändra på mitt liv. Det finns inget någon kan säga eller göra för att jag ska få hålla mina barn i min famn.
Solen skiner idag men jag drar mig för att gå ut. Jag vet att det kommer vara fullt med barnvagnar och lyckliga föräldrar ute. Jag orkar inte le fånigt mot alla man möter som om allt vore toppen. Livet blir inte toppen bara för att solen skiner. Jag vill bara ha mina barn hos mig. Jag vill vara med dom, pussa på dom och hålla dom nära. Min finaste pojkar.
Kommentarer
Trackback
