Jag vet att det egentligen inte är mitt fel, jag ville ju absolut inte att det skulle hända. Men jag blir ändå besviken, arg och ledsen på mig själv. Det var på grund av mig som varken Ivar eller Nils fick en chans till livet. Dom var ju båda friska med små tickande hjärtan som slog fint fram tills min kropp stötte bort dom. Hade bara min kropp inte fått för sig att det var dags för förlossning så hade dom inte behövt somna in innan dom fick chansen att leva. Jag skulle göra vad som helst för att dom skulle få en chans. Det finns så mycket jag ville berätta för dom, så mycket jag ville uppleva med dom. Jag ville inget annat än att få se dom växa upp och älska dom i deras närvaro. 

 

Jag undrar hur fort det gick för dom innan dom somnade in. Jag undrar om dom led. Jag vet att dom var så välutvecklade att dom både kunde reagera på smärta. Jag är så rädd att dom kunde känna min panik och rädsla. Att mina känslor kunde påverka hur dom mådde sista tiden i magen. 

 

Jag känner mig totalt värdelös idag. Det finns väl en uppgift kvinnokroppen har, att bära och föda barn. Min kropp klarar inte det. Jag kan bli gravid men klarar inte att bära barnen så länge som krävs för att de ska få ett liv. Jag är så rädd att det kommer hända igen, att jag aldrig kommer få veta hur det är att vara mamma till ett levande barn.

 

Jag vet att vi inte kommer ge upp, så fort min kropp är redo kommer vi försöka skaffa syskon till våra änglar. Men det skrämmer mig på ett sätt som jag aldrig kände efter Ivar. Då fick vi ju bara höra att det var otur och att risken för att det skulle hända igen var så liten att vi knappt behövde oroa oss. Nu vet jag att jag har all rätt att vara orolig och om inte alla åtgärder som kan tas för att hjälpa min kropp att hålla kvar barnet i magen så är risken att förlora ännu ett barn stor.

 

Jag hoppas att sjukhuset tar mig på allvar nästa graviditet och min önskan är att få ta lutinus (tabletter jag tog hela graviditeten med Nils för att hålla livmodertappen stark), att dom

sätter ett cerclage i v12 (en operation där man sätter en snodd runt tappen för att den ska hålla sig stängd) samt att jag vill bli inlagd och tippad dom kritiska veckorna (typ v.18-30). Ska prata med läkaren om detta när vi ska på återkontroll om två veckor. Vill veta redan ni vad dom kan erbjuda mig. Jag tänker inte ta några risker nästa gång.