Jag tycker det är jobbigt när fakta kommer fram så långt efter att vi förlorat Ivar. Det gör inte att jag får mitt avslut, utan snarare blir det så att det rivs upp igen och jag börjar tänka "tänk om...". 

 

Jag fick veta för en vecka sen något som jag lika gärna kunde fått veta direkt när han föddes eller till och med innan han föddes. Det jag fick veta var dessutom något som skulle kunna förhindrat att förlossningen satte igång så tidigt. Under hela graviditeten hade jag jätteont i ryggen och sökte för det in i det sista. Det enda jag fick till svar från alla olika läkare, barnmorskor och sjukgymnaster är: det är jättevanligt att ha ont i ländryggen, det finns inget man kan göra åt det. 

 

Jag träffade en läkare förra veckan och sa till henne att jag inte haft ont i ryggen sen graviditeten och hon svarar då (som om att det var helt självklart) att min ryggsmärta berodde på att livmodertappen stramade och var för kort, vilket till slut ledde till att min kropp "tappade" graviditeten och förlossningen startade. Jag sa då att jag sökt för det men att ingen ens tagit upp att det kunde bero på tappen. Hon tittade i min journal och sa att hon kunde se att jag ju sökt fram till bara några dagar innan han föddes för "starka smärtor i ländrygg" och då blev jag rekommenderad att gå på vattenjumpa för gravida. Sagt och gjort - dagen efter åkte vi akut till förlossningen. 

 

Tänk OM någon av dessa ca 6-7 personer som jag träffade under min graviditet hade föreslagit ett helt vanligt vaginalt ultraljud. Hade någon tänkt den tanken så är chansen stor att jag idag skulle sitta här med en 5 månaders bebis istället för att sitta här och vara förbannad över att ingen tänkte OM.