Återigen något lugnad för stunden. Hjärtat slog fortfarande fint och det lilla livet växer som det ska. Hur lycklig jag än är så känner jag mig alltid nedstämd när vi varit på sjukhuset. Så var det med Nils också, man vågar nästan inte vara glad för man är så rädd. Nu vet vi ju ännu mer att det kan vända så otroligt fort, från goda nyheter till att allt går fel. Jag har inte varit på ett ultraljud utan att det trillat en tår längst kinden sen Ivar föddes. Jag vet inte om det kommer vara sista gången jag får se vårt barn och jag vill mer än något annat se mitt barn leva utanför magen. Hur häftigt det än är att se hur det sprattlar inne i magen så har jag varit med om två väldigt tysta och stilla förlossningar. Inga skrik och ingen sprattlande bebis på bröstet. 

 

Även om jag gått ut tidigt med att jag är gravid den här gången så blir jag ledsen och tycker livet är orättvist när andra skriker ut till hela världen att vi SKA få barn i februari tex. Så naiva, så glada och så orädda. Jag vill också få känna så. Jag vill precis som alla andra bara få njuta av att vara gravid, längta och planera framtiden. Jag vill ta för givet att allt kommer gå bra. Jag vill inte hela tiden tänka att OM det går bra så... Det känns verkligen som att jag blivit snuvad på att det är mysigt att vänta barn.