Idag har vi varit på det första rutinultraljudet och för första gången den här graviditeten har vi fått titta på det lilla livet på magen. Minns så väl wow känslan på första ul med Ivar. Händer det där inne i min mage?! Vi visste inte alls vad vi kunde förvänta oss att se, men direkt när kameran nuddade magen såg vid hur en liten varelse for runt i magen, han gjorde någon konstig rörelse där det såg ut dom att han spjärnade med hela kroppen och sedan hoppade till. Jag kände ingenting och så var det full cirkus i magen. Med Nils var det precis likadant, full fart, så det till och med var svårt att mäta honom för han inte ville vara still...

 

Idag när skärmen reagerade vid kamerans beröring var det helt stilla. Jag fick nästan panik innan jag fick se hjärtat som flimrade. Sovandes bebis som låg hopkurad på mage. Barnmorskan kunde mäta i lugn och ro. Jag ville ändå se att det faktiskt var så att det var stilla på grund av tupplur och inget annat, så vi väckte sjusovaren där inne. Jag dunsade upp och ner på britsen några gånger och sedan kollade vi igen; en nyvaken bebis vände sig på rygg och sträckte på sig. Då kom det lite tårar igen, både av glädje och av sorg. Jag vill så gärna få se en nyvaken bebis sträcka på sig utanför magen. Ledsen att jag inte fått uppleva det innan, men glad att du där inne i magen ger mig hoppet om att få se det om några månader. ❤️