Jag har fått höra att jag är stark. Att jag är stark som klarar det här. Jag förstår vad folk menar men samtidigt känner jag att jag inte har något att välja på. Jag har inget val, att vara stark är inte ett alternativ, det är något man blir när man måste. Hade jag fått välja hade jag inte behövt vara stark, jag hade inte behövt gå runt och känna att jag är ett tomt skal som bara måste orka det här. Hade jag fått välja hade jag haft en 8 måndaders liten Ivar som höll mig sysselsatt dygnet runt. Jag hade valt att vara en lycklig mamma med levande barn, alternativt gravid i sjunde månaden med en växande mage med en levande Nils som sparkade inuti. Jag hade inte valt att vara sjukskriven och sitta på golvet i sovrummet och skriva det här och sakna mina älskade barn så det gör ont i varenda liten del av kroppen. Jag önskar att jag inte behövde veta hur stark jag är. 

 

Du är modig. Det får jag också höra ibland. Det kan jag hålla med om samtidigt som jag inte heller ser det som ett val. Jag vill inget annat än att få åka hem från sjukhuset med ett levande barn. Då är det inget alternativ att sluta försöka bli gravid. Om vi ger upp så kommer jag aldrig få vara med om det. Att ge upp är inget alternativ. Jag tänker göra allt i min makt för att få uppleva hur det är att ha levande barn och känna att förlossningen är förknippad med lycka och att den resulterat i en ny familjemedlem som får följa med hem och som kommer skänka oss kärlek och lycka i resten av våra liv. Jag vill inte i resten av mitt liv bara ha erfarenheten att en förlossning medför en stor sorg och att livet vänder åt helt fel håll. Jag vill inte behöva fira årsdagar i minneslunden med gravljus, jag vill ha barnkalas hemma med tårta och balonger. Jag vill ha det dom flesta tar förgivet. 

 

Jag kommer aldrig ifrån att jag i resten av mitt liv kommer ha mina två pojkar i himlen. Men det räcker nu.... Nu har jag väl fått min beskärda del av olycka?