Ni kanske tycker att jag ältar, att jag borde lägga detta bakom mig. Att "det är sånt som händer". Men jag tror inte att ni helt förstår vad det här betyder för mig. Så länge som jag längtat efter att få bli mamma. Så många år som vi försökt bli gravida. Den överväldiga känslan när vi efter så lång tid äntligen fick ett plus på stickan. Hur överlycklig jag var över att det äntligen var vår tur. Att sedan gå mer än halva graviditeten, räkna ner hur lång tid det var kvar tills vi skulle få vårt barn. Att det sedan på bara en dag, på bara några minuter togs ifrån oss. Vi skulle inte få träffa det barn vi längtat så oerhört mycket efter. Vi var tillbaka på ruta ett. 

 

Varje månad tänds ett nytt hopp om att nu, nu kanske det är vår tur igen. Än så länge så har det inte blivit vår tur igen. Det spelar ingen roll att tiden går, och att tiden ska läka alla sår. Såret rivs upp varje månad och saknaden och längtan efter ett barn blir inte mindre. Titta gärna på videon jag lagt upp så kanske ni kan förstå lite mer hur det faktiskt är. Jag tänker inte mindre på Ivar, jag sörjer inte honom mindre även fast jag inte gråter varje dag längre. Jag kan skratta och jag kan njuta av livet, men inte fullt ut. För inne i mig sitter ett hjärta som slår för min son och som hela tiden gnager och påminner mig om vad jag inte har.