Vissa dagar, som igår, känns livet ändå okej, till och med bra ibland. Men det är som att verkligheten kommer ifatt mig. Som att jag bara förträngt sanningen för en stund och jag kastas tillbaka i mitt svarta hål. Tillbaka på botten. Jag kan klättra, vissa dagar ganska högt, vissa dagar bara en liten bit innan det gör för ont att hålla sig kvar. Sen faller jag igen. Tillbaka till botten och till verkligheten. Det är inte konstigt, första gången vi träffade kuratorn så sa hon att det kommer vara så. Som en bergochdalbana som hela tiden går upp och ner. Men ändå fattar jag inte när jag är på botten av mitt svarta hål att jag, för bara kanske en timme sen, hade klättrat ganska högt, att jag höll mig stadigt fast och hade bra fäste. Jag borde veta att det är för brant för att hålla sig fast. Att jag inte kommer orka klättra. Att jag kommer tappa fästet och trilla tillbaka till botten.

 

Det är en försvarsmekanism som gör att jag ibland kan klättra har jag fått veta. Kroppen orkar inte vara på botten hela tiden. Även om jag har långt kvar upp ur mitt svarta hål som måste jag fortsätta klättra, om och om igen. En dag kommer jag nå en platå så jag inte fallar hela vägen till botten nästa gång. Sen får jag klättra därifrån. Jag kommer falla många gånger men jag har bestämt mig för, och jag vet, att jag en dag kommer komma upp ur mitt svarta hål. 

 

Idag är jag på botten. Just nu är jag på botten, det behöver inte betyda att jag är på botten ikväll.