Just nu känner jag verkligen att jag behöver skriva. Jag har så många tankar som behöver bli till ord, som behöver formuleras och skrivas ner...

 

Ibland tänker jag att det nog var bäst så här. Att om Ivar ändå skulle tas ifrån oss så kanske det var bäst att det var nu och inte senare. Innan jag hann hålla honom i min famn, innan jag fick känna hans små händer gripa efter min hand, innan jag fick pussa honom på kinden, innan jag fick stryka honom över håret, innan jag fick känna hur det är att vara mamma på riktigt med ett levande barn. 

 

Men samtidigt så undrar jag ju självklart varför han skulle tas ifrån oss över huvud taget. Allt visade ju att han mådde bra. Han växte som han skulle, på ultraljudet såg allt bra ut, han rörde sig massor och sparkade nästan hela tiden. Det hade nog blivit en livlig liten kille om han fått komma till världen. 

 

Så varför är ju en återkommande fråga som vi ännu inte fått svar på. Varför blev det såhär? Ibland önskar jag att jag aldrig ens blivit gravid bara för att fått slippa gå från överväldigande lycka och längtan till att kastas ner i ett svart hål där allt känns meningslöst. Då hade det varit bättre om livet bara hade fortsatt. Men egentligen känner jag nog inte så. I alla fall inte hela tiden. Jag känner mig lyckligt lottad att fått möjligheten att bära ett barn, att få känna hur han växte i mig och den kärlek som man tydligen kan känna till någon man aldrig träffat. Den känslan förstod jag aldrig helt innan jag väntande Ivar. Den känslan hoppas jag få känna igen, att få älska fler barn, att Ivar ska få levande syskon som kommer växa upp och leva långt efter att jag och O försvunnit. Även om Ivar aldrig fick se dagens ljus så var han ändå mitt barn och jag kommer älska honom in i döden.