I flera år har jag längtat efter ett barn. Jag har känt mig redo att bli mamma länge. "Du behöver inte ha så bråttom, du är fortfarande ung..." Det vet jag väl att jag är, men jag har varit redo länge. I flera år har hoppats på att jag ska vara gravid, i flera år har jag blivit besviken, en gång varje månad har jag blivit besviken i flera år.I julas fick vi den bästa av alla julklappar, vi fick ett plus på stickan. Efter flera år så visade det äntligen ett plus. Jag var så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Så chokad att jag inte kunde ta in att det var sant. Vi skulle bli föräldrar.

 

 

Det var först när alla tecken började komma som jag sakta men säkert började ta in att det var sant. Att spy varje dag i 16 veckor var ett tecken på att jag skulle bli mamma. Jag mådde så dåligt, men jag visste att det var värt det för jag skulle bli mamma. När jag kom hem från jobbet orkade jag knapp hålla mig vaken när jag åt för jag var så trött, jag sov typ 15 timmar varje natt och kämpade för att orka åka till jobbet. Men det var det värt, för jag skulle bli mamma. Redan tidigt i graviditeten fick jag foglossning och kunde inte jobba ordentligt, men det var värt att ha så ont i ryggen för jag skulle bli mamma. Jag kunde inte ens ge hunden mat för jag var så känslig mot lukter, jag mådde illa av allt möjligt. Men allt det var värt det för jag skulle bli mamma. När jag fick se honom på ultraljudet visste jag att det var sant, jag skulle bli mamma. 

 

På nyårsafton när vi skålade in det nya året visste jag att det skulle bli det bästa året i mitt liv, det året när jag skulle bli mamma. Det enda jag kan tänka nu är att det här är det värsta året i hela mitt liv. Jag har mått så dåligt hela det här året för att jag skulle bli mamma, jag tyckte att det var värt att må så dåligt för jag visste ju att vi äntligen skulle få vårt barn. När jag fick veta att jag inte längre skulle ha ett jobb att gå till från och med juni så kändes det jobbigt. Men egentligen gjorde det ingenting för jag skulle bli mamma. Då skulle jag gå på mammaledighet och vara hemma med mitt barn så det gjorde ingenting. Tydligen så räckte inte det, utan mitt barn togs ifrån mig också. Imorgon är sista dagen på min anställning. Jag gick från att ha allt jag önskat till att stå utan något, utan jobb och utan barn. 

 

Samtidigt som vi går igenom det här så föds det barn hela tiden. Barn som inte är efterlängtade, barn till föräldrar som inte vill ha barn. Av olika anledningar föds det barn på vår jord som inte är önskade. I länder där föräldrar inte har sjukvård till att skydda sig från att bli gravida föds det oönskade barn. I länder där religioner säger att man inte får göra abort föds barn som inte är önskade. Barn som blivit till under en våldtäkt föds oönskade. Jag vet personer som fått oönskade barn av olika anledningar. Jag vet personer som ska få barn fast som säger att dom inte önskar barn. Varför föds alla dessa barn som inte önskas när vi inte gjorde något annat en att önska ett barn. Varför fick inte Ivar komma till oss, dit han var efterlängtad och skulle blivit älskad in i döden?