Idag är jag arg på livet. Arg på att det är så fruktansvärt orättvist, inte bara mot mig. Idag går mina tankar extra mycket till min gudfar och hans familj som också går igenom en väldigt jobbig tid.  Det sägs att en olycka sällan kommer ensam, men det måste väl finnas någon måtta...?

 

Jag har också ont idag, fysiskt alltså. Ont i ryggen som foglossning, eller som mensvärk. Den smärtan upplevs för mig likadan, när jag hade foglossning beskrev jag den som "mensvärkssmärta". Jag antar att det är ytterligare påminnelse om att det vi hade inte längre finns. Att det är dags att återuppta den tråkiga traditionen av att blöda en gång i månaden. Förhoppningsvis blir det en kortlivad tradition som kan bytas mot glädje snart igen. Men det kan inte jag styra, ingen kan styra det. Frustrerande att tänka på att man är så maktlös i den här önskan. Det spelar ingen roll hur gärna vi vill bli föräldrar, vi är maktlösa.