Jag undrar hur många jag mött som varit med som samma, eller liknande, sak som jag. Jag har sökt så mycket på allt möjligt, plötslig spädbarnsdöd, änglamammor, sent missfall, dödfött barn och allt som kan relateras till det här för att jag vill läsa mer om det, om andras historier, om orsaker osv. Man kan ju lätt konstatera att vi inte är ensamma om att ha varit med om något så här hemskt. Så då undrar jag hur många människor jag mött som förlorat sitt barn. Det syns inte utanpå. Jag har träffat så många som inte har en aning om att jag skulle bli mamma i augusti. Speciellt på jobbet är det många som frågar om jag fått nytt jobb än (mitt jobb läggs ner första juni till råga på allt). Jag tänker ju bara "nej det har jag inte för jag skulle gå på mammaledighet nu så jag har ju inte ens haft en tanke på att söka nytt..." men det säger man ju inte. "jag söker för fullt, men det finns ju inte så mycket jobb nu tyvärr..." får jag säga istället fast att jag egentligen knappt orkat söka några jobb. Men dom kan ju inte veta. Dom kan inte veta att det gör ont i mig bara dom ställer en sån "vanlig" fråga.  Jag undrar om jag frågat någon något som gjort att dom känt samma sak som jag för att dom också förlorat sitt barn. Det kommer jag ju aldrig veta, man kan ju aldrig veta för det syns inte utanpå.

 

 

Det syns inte om man inte tittar riktigt noga. Nej antagligen syns det inte ens då. Kanske kan man se det på ögonen. Ibland när jag ser mig själv i spegeln så ser jag det inte själv, men ofta kan jag se att min blick inte är lika vaken, inte lika pigg, lite död. Precis som jag känner, jag känner att en liten bit av mig dog tillsammans med Ivar.