Idag är en sån dag när jag går med gråten i halsen. Jag försöker skjuta mina känskor åt sidan för att kunna koncentrera mig, men det går inte. Så fort jag blinkar ser jag honom framför mig. Jag ser precis vad jag såg när vi var på det andra ultaljudet. En livlig kille som vägrade ligga still. Vi såg hans ansikte så tydligt och det är det som sitter på näthinnan idag. Hur han böjde upp huvudet så vi tydligt kunde se honom, om och om igen. Vi skrattade åt att det såg så dråpligt ut och aldrig kunde jag tro att jag aldrig mer skulle få se honom. Jag ville inget annat än att han skulle få komma till oss. 

 

När vi var på sjukhuset på återkontroll gjorde dom ett ultaljud och både jag och O kom på oss själva med att titta för att se om vi kunde se honom där inne, fast vi visste att han inte finns kvar. Sist vi var på ett ultaljud så var vi dom lyckligaste i världen och nu var allt borta. Det vi längtat efter, det som skulle vara den lyckligaste tiden i livet vände och blev en mardröm.