Just nu känns livet lite lättare. Den senaste veckan har jag klättrat ganska högt, men jag är hela tiden rädd att fall igen. Jag försöker njuta av att livet känns ljust för stunden. Det underbara sommarvädret vi fått i kombination av fantastiska vänner och familj gör att jag orkar hålla mig fast just nu. Jag önskar att jag inte behöver falla mer även om jag vet att jag kommer göra det. Kanske kommer jag inte falla hela vägen ner till botten igen? Sorgarbetet kanske har gått över till en mer stillsam känsla och kanske kan jag fortsätta glädjas av de små sakerna i livet som återkommit sista tiden. Till exempel har jag börjat rida lite igen. Igår var jag ute i skogen en timma och bara njöt av lugnet, den värmande solen i ryggen och att känna hästen under mig när hon bar mig fram genom den lummiga skogen. Terapi. Så vill jag kalla det när jag kan släppa allt annat och bara vara i stunden. 

 

Jag vill inte falla tillbaka till botten av mitt svarta hål, så snälla säg att jag tagit mig till en platå.