Jag har varit på utbildning idag. Utbildning på mitt nya jobb. På mitt nya jobb vet ingen vad som hänt. Ingen vet vem Ivar är. Idag har det pratats om att "ja, hon ska gå på mammaledighet snart..." och "den här tjejen är mammaledig så henne kommer du inte träffa nu i alla fall...". Jag kan inte låta bli att tänka att jag också skulle vara mammaledig nu. Jag säger självklart inte det. Det är ju inget man säger till sin nya chef. Men dom jag ska jobba med i butiken, dom kanske borde veta. Det kanske är bäst att dom får höra det från mig så dom slipper ställa "fel" frågor och säga "fel" saker till mig. Men hur säger man det då? "Jo föresten, om ni undrar så har jag en son som heter Ivar, men han är död..". Så kan man ju inte säga, men det är liksom svårt att komma på ett bra sätt att säga det på. 

 

Jag ska börja sälja smycken. Varje dag har jag på mig mitt armband med Ivars namn på, det kommer någon säkert märka i den här branchen. Om jag inte säger något först så kanske jag behöver vara med om den här konversationen;

- Vem är Ivar?

- Det är min son.

- Jaha! (varför har hon inte nämnt att hon har en son?) Hur gammal är han?

- Han lever inte.

Obekväm stämning.

 

 

Ha inte på dig smycket kanske ni tänker då, men jag vill alltid ha honom med mig eller vad man ska säga. Jag vill inte behöva lämna det hemma för att jag ska till jobbet. Jobbet jag ska gå till varje dag. Just nu är det här lite av en ångest för mig. Alla jag behöver umgås med regelbundet vet ju vad som hänt. Jag har inte direkt knytit några nya kontakter sedan vi förlorade Ivar. Det är något jag inte tänkt på innan, speciellt inte när det är nya kollegor. Hade jag träffat någon ny människa privat så hade det varit lite annorlunda att berätta tror jag.