Jag ska för första gången sova utan O vid min sida sen vi förlorade Ivar. Inte bara en natt utan fram till fredag för han är i Västerås och jobbar. Även om jag känner mig rätt stark nu så är jag så rädd att det ska bli jobbigt när jag ska lägga mig själv i sängen, själv med mina tankar och utan att kunna krypa upp i hans famn och dela allt med honom. 

 

Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom vid min sida. Han är min klippa i allt det här. Även om det lika mycket är hans sorg och hans förlust så är det han som fått plocka upp mig gång på gång och som alltid finns för mig dygnet runt. Han får lyssna på mitt ältande och ständiga frågor om varför, han får trösta mig när jag inte orkar och även om han ser det som en självklarhet så vet jag att alla inte skulle orka vara så fantastiska som han är mitt i all sorg. 

 

Jag tror att ett förhållande förändras mycket efter en sån här händelse. Jag tror att i många fall så glider man ifrån varandra och bara koncentrerar sig på sin egen sorg och inte orkar vara stark och strösta varandra men jag vet också att det kan bli helt tvärt om och att man istället kommer varandra mycket närmare. Så har det blivit för oss. Relationen har på något vis blivit djupare för sorgen är vår gemensama och något som vi delar och den är lika djup för oss båda. Ingen annan är så nära sorgen som vi eftersom det ju är vi och bara vi som är föräldrar till Ivar. Den gemenskapen har fört oss ännu närmare varandra. Jag är så glad att vi efter omständigheterna faktiskt kommit varandra så nära och att vårt förhållande inte fått sig en törn på grund av det här. Istället känner jag mig mer säker än någonsin på att det är O jag vill leva mitt liv med, som jag vill ska vara pappa även till Ivars blivande syskon.