Tiden fortsätter att gå och snart är det jul. Snart är det ett år sedan vi fick veta att vi väntade dig, världens bästa julklapp. I år skulle vi firat vår första jul tillsammans, det var en av mina första tankar när jag fick veta att jag bar på dig. Tänk vad mysigt att få fira jul med vår lilla bebis! Julen känns inte alls så lockande i år för den är inget som jag föreställt mig. Vi är fortfarande bara två här hemma och även om det alltid varit så så är det så oerhört tomt. Hur kunde du lämna ett tomrum när du egentligen aldrig varit hos oss? Jag kan inte ens föreställa mig hur det hade känts om du fått komma till oss och sedan ryckts ifrån oss.

 

Tyvärr och lyckligtvis har min erfarenhet fört mig samman med andra så kallade änglaföräldrar. Jag har fått ta del om så hemska historier att jag ibland (helt sjukt nog) tyckt att jag varit lyckligt lottad. För hur klarar man att leva vidare när man förlorat ett barn som man faktiskt fått träffa och mer eller mindre lärt känna? Det går inte att föreställa sig, precis som det för någon som aldrig förlorat ett barn oavsett om det är i magen eller senare inte kan föreställa sig vad jag har gått igenom dom senaste åtta månaderna. På så vis är jag oerhört tacksam över att det här hände mig i en tid då internet är en självklarhet och jag lätt har kunnat komma i kontakt med andra som varit i liknande situationer som mig, som förstår på riktigt hur det känns att förlora ett barn. Personer som jag aldrig träffat men som ändå vet mer om mina tankar och känslor än min närmsta familj. Det har fått mig att inte känna mig fullt så ensam och det är jag tacksam över.