Ett sista farväl.
Jag har tänkt länge att jag vill skriva ett sista inlägg i bloggen. Jag vill få ett konkret avslut på ett otroligt tufft kapitel i mitt liv. Jag vill inte att skrivandet bara skulle rinna ut i sanden, men behovet av att ventilera min sorg i skrift har bytts ut. Jag har kommit på mig själv att jag istället bearbetar när jag springer. Varje löppass tänker jag, ältar, minns, saknar, älskar och sörjer jag mina pojkar. Tårarna blandas ofta med svetten och det är otroligt skönt.
Jag vill inte "gå vidare". Jag kommer aldrig glömma, jag kan inte, vill inte att dom ska hamna i glömska. Hur skulle det ens vara möjligt? Att jag väljer att sluta blogga betyder absolut inte att jag inte längre tänker på och sörjer mina söner.
Jag går ofta tillbaka och läser mina egna ord om och om igen. Jag har fortfarande svårt att greppa orden jag skrivit, att jag faktiskt gått igenom vad jag gjort. Men det är skönt att de finns, jag behöver forfarande bearbeta och försöka fatta att det är på riktigt. Jag är otroligt glad att jag skrivit ner mina tankar redan från början av resan. Främst för min egen skull, men också för er andra som läst. Jag har insett att det finns många fler som följt min resa än jag anat. Jag vill passa på att tacka för allt stöd jag faktiskt fått av er där ute under de här åren. Tårögd av fina ord från er har jag blivit så många gånger. Jag har om och om igen blivit förvånad och förundrade över från vilka håll orden och stödet kommit... Att jag berört andra med min historia känns fint i hjärtat på något vis. Att mina ord hjälpt någon annan i den djupaste sorgen betyder oerhört mycket för mig.
Det känns vemodigt, men helt rätt att sluta blogga. På ett vis så är jag ju faktiskt i mål nu. Jag tog mig över mållinjen när Harry föddes. Det känns som jag sprungit flera hundra kilometer med lera upp till knäna och till slut gått i mål. Men trots återhämtning så kommer jag alltid minnas hur jobbigt det varit och bli påmind om det resten av livet. Men det är en del av mig nu och jag kan inte föreställa mig vem jag varit om jag inte behövt gå igenom det här.
Okej... Då sätter jag punkt här. Med gråten i halsen bestämmer jag att det här blir den sista meningen i bloggen någonsin. ❤️
Att förlora precis allt.
Jag har förlorat två barn. Tvingats genomgå något fruktansvärt. En sorg och förtvivlan son sliter i mitt bröst dagligen. Jag har upplevt känslan av att hela livet rasat. Att jag förlorat allt. Men jag har inte förlorat allt. Jag har min familj. Jag har min sambo och Harry. Mina föräldrar, syskon, svärföräldrar, annan släkt och vänner runt mig. Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Jag har en trygg tillvaro och ett bra liv trots att jag förlorat två söner.
Smsa FLYKT till 72900 så bidrar även du med 100kr
Bilden på den treåriga Aylan som hittades uppspolad på en strand i Turkiet har etsats fast på min näthinna. Så fruktansvärt att det är svårt att förstå att det är verklighet för så många människor att på riktigt förlora allt. Att tvingas fly för sina liv, lämna sitt hem, sin familj och sina vänner. Att behöva sätta sitt barn i en båt och hoppas på att kunna få en bättre tillvaro om man lyckas ta sig levande i land. Att ute på Medelhavet förlora det lilla barn man satt i båten i hopp om att kunna ge honom ett bättre liv. Det går inte att fatta. Det går inte att ta in vad dessa personer tvingas genomlida. Det går inte att lämnas oberörd. Jag känner mig så lyckligt lottad i jämförelse med alla som är på flykt. Jag känner mig maktlös. Men helt maktlös är jag inte, för jag kan välja att bidra. En liten summa som förhoppningsvis kan göra stor skillnad för någon. Ett litet sms som är så enkelt att skicka iväg kan ge en person ett drägligare liv. Många bäckar små som man brukar säga. Du kan välja att se på eller bidra. För mig är det knappt ett val. För mig är det en självklarhet att ge vad man kan till någon som förlorat allt. Precis allt.
Smsa FLYKT till 72900 så bidrar även du med 100kr
Still Born
Jag har sett en kortfilm som träffar rakt i hjärtat. Så mycket jag känner igen i det som uppspelas, samma tankar och känslor som jag själv tänker och tänkt sedan den 18 april 2013. Om man har 9 minuter över så tycker jag att man ska se den här filmen. Även om man inte förlorat ett barn så kanske det är lite lättare att förstå lite av vad man tvingas gå igenom.
LÄNK http://www.svtplay.se/video/2557318/still-born/article2557318.svt
LÄNK http://www.svtplay.se/video/2557318/still-born/article2557318.svt
Ett litet liv som vi aldrig fick se växa upp 💔
Dop 150627
Igår var det fest för vår Harry! Dop stod på agendan och jag är så lycklig över vilken bra dag det blev och över vilka fina människor Harry har i sin omgivning och får växa upp med. En av dessa fina människor är Emelie som vi är så tacksama över att hon vill ta på sig rollen som gudmor till Harry.
Vi fick en fin dopgudtjänst i Ljung kyrka och efter det blev det trädgårdsfest med sol som strålade så härligt på oss hela eftermiddagen. Är så glad för alla som kom och firade att Harry fick sina namn. Är också glad över prästen som höll i gudstjänsten, han var verkligen toppen. Han pratade bland annat så fint om Ivar och Nils, om hur även dom alltid är en del av vår familj och att deras minne alltid ska leva vidare. Jag tror knappt ett öga var torrt i kyrkan då. Idag är vi lite extra trötta, men vad gör det med gårdagen i minnet ❤️
I Gudmors famn
Pappa kör en lejonkungen pose utanför kyrkan :)
När Harry kom till världen.
Tänkte att jag skulle skriva ner hur det gick till när Harry kom till världen innan jag själv hunnit glömma allt...
Onsdagen den 18 februari gick jag och la mig, hoppades att jag skulle få vakna av att värkarna startat eller att vattnet gått. Vaknade ungefär kvart över fem på morgonen, besviken över att natten gått utan att någon bebis bestämt sig för att komma ut. Men hade jag inte lite ont i ryggen? Jo, ont i ryggen har jag. Det måste ju vara bra eftersom det startat så med brorsorna. Dricker min sjuttioelfte kopp hallonbladste och studsar återigen på pilatesbollen. Lite sammandragningar har jag, eller värkar kanske. Inget som går att klocka för det är så oregelbundet. Känner mig ganska säker på att något ändå är på gång. Väcker Olof och säger att han kanske ska stanna hemma från jobbet för jag tror att det kanske kommer ett barn idag. Nu är klockan 7.
Försöker klocka värkarna, men dom är väldigt oregelbundna. Vi går morgonpromenad med hunden och hej å hå, nu drar värkarna igång med lite mer kraft. När vi kommer in ringer jag förlossningen - men, tänka sig att dom visste att det skulle dröja! Oj, nej men har inte vattnet ens gått? Det här kommer nog ta dagar lät det som fast att jag förklarade att det gått så snabbt tidigare. Har i alla fall en bokad tid hos barnmorskan vid 11 så vi får väl åka dit och se vad hon säger. Värkarna har avtagit efter promenaden så hon på förlossningen kanske hade rätt...?
Vi packade ändå in bb-väskan i bilen när vi styrde mot barnmorskan. Väldigt sporadiska värkar i bilen, men bättre än inget tänkte jag. Barnmorskan skrattar åt mig och undrar när bebisen, som vi varit så oroliga över att den skulle komma tidigt, egentligen skulle komma. Hon undersöker mig. Du åker inte hem Maja, jag ringer förlossningen. Du är 6 cm öppen.
Fullt på förlossningen, kan ni vänta? Inte vet jag! Men okej, hellre vänta i cafeterian än att behöva åka till Norrköping. Vid 12 hugget kom vi till sjukhuset och försökte ta en macka i kafeterian mellan värkarna som börjat komma tillbaka igen. Sen gick vi upp till förlossningen. Väldigt odramatiskt. Där inne står en kort, söt liten tjej som möter mig och säger - minns du mig? Jag bryter ihop direkt. Där står Madicken som förlöste Ivar. Madicken som var världens gulligaste mot oss i allt det hemska. Som höll min hand och sa att vi skulle ses igen och att allt skulle gå bra då. Och just då, den 18 februari, vid lunchtid hade hon sin praktik på förlossningen. Ödet?
Hur som helst, när vi samlat oss fick vi komma in i en sal där dom kopplade upp ctg på mig och sen fick vi vänta. Madicken kom in och pratade med oss innan hon skulle gå hem. Värkarna ökade inte i styrka och jag tänkte stt det här nog kommer dra ut på tiden. Vi dansade, studsade på pilatesboll, vankade lite i korridoren och sen säger Olof något så jag skrattar till. Då går vattnet. Klockan är nu 14.30. Efter det börjar jag få ganska mycket kraftigare värkar och vi ringer in personal för att jag vill börja med lustgas. Barnmorskan undersöker mig och jag är 8 cm öppen. Hon visar lustgasen och säger att jag ska andas i den när nästa värk kommer. Mer tajmat än så kunde vi inte fått fram den, nästa värk var min första krystvärk. Då var klockan 15.50. Sen följde ca 45 minuter med krystvärkar innan jag äntligen fick upp Harry på bröstet 16.34. Olof klippte navelsträngen och konstaterade att vi fått en grabb.
Nu är det över tänkte jag. Men min livmoder ville inte dra ihop sig och därmed förlorade jag mycket blod. Samtidigt som jag försökte fatta att jag hade ett levande barn hos mig så kom barnmorskan in var femtonde minut för att trycka på min mage för att se hur mycket jag blödde. Det gjorde fruktansvärt ont! Inget fick jag äta eller dricka heller ifall jag skulle behöva opereras. Vatten hade annars suttit fint efter en förlossning. Jag fick tabletter och dropp som skulle hjälpa livmodern att dra ihop sig men det hjälpte inte helt, men till sist gjorde dom bedömningen att jag inte behövde operation. Jag förlorade 1,5 liter blod. Först vid 21 tiden fick vi veta längd och vikt på den lille för det var många barn som ville ut just den här dagen och barnmorskorna hade fullt upp. 23.30 fick jag äntligen dricka igen och en torr ostmacka att tugga på. BB var överfullt, även spec-BB dit jag skulle var fullt, gyn var fullt så när jag och Harry blev upprullade till vår sal vi skulle dela med en främling fick Olof sätta sig i bilen och åka hem mitt i natten. Det var väldigt tråkigt, jag ville ha honom vid min sida.
Morgonen efter kom Olof tillbaka. Harry fick göra en läkarundersökning och mig kollade dom hb- värdet på. Allt såg bra ut för Harry och mitt hb låg på 135, vilket är väldigt högt med tanke på hur mycket blod jag förlorade. Med de svaren fick vi klartecken på hemgång. Innan vi åkte kom både vår kurator, som följt oss sen samma dag Ivar föddes, och Madicken kom också upp för att hälsa på Harry. Sen helt plötsligt fick vi alltså ta det här lilla, lilla livet med oss hem och äntligen få uppleva hur det är att vara föräldrar ❤️
Hjärtats allra käraste barn
Är det du, är det du, allra käraste barn
som har kommit till sist ändå.
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist
det vågar jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.
Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra ditt andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå.
När känslorna krockar.
Jag förstod att livet inte skulle bli rosenrött och att alla bekymmer i livet skulle försvinna bara för att vi fick behålla Harry. Jag har aldrig känt en sån enorm lycka som jag gör när jag ser på honom och förstår att han är här, han är min och han är här med mig. Men, och det här är ett stort men, jag hade inte räknat med att sorgen efter storebröderna skulle blomma upp och göra sig så smärtsamt påmind nu. Jag var inte förberedd på hur mycket jag skulle tänka på allt jag får med Harry som jag gått miste om med Ivar och Nils. Små och stora saker. Allt ifrån att dom aldrig fick räcka ut sina små tungor åt mig till att jag aldrig fick känna deras värme och hjärtslag. Flera gånger varje dag får jag pressa tillbaka tårarna och flera gånger låter jag dom komma. Jag hade inte gråtit på länge innan Harry föddes, sorgen hade liksom gått över i en annan fas, en mer stilla sorg. Nu känns sorgen som ett öppet sår igen, det blöder och blöder och jag kan inte göra annat än att acceptera att det är så nu. Känslorna krockar, den enorma glädje jag känner när Harry möter min blick och ger mig ett leende som får mitt hjärta att smälta möter samtidigt den plågsamma insikten att jag har två barn som jag aldrig fick uppleva detta med. Snacka om ytterligheter.
Min lilla groda ❤️
Med honom i min famn.
Jag har svårt att greppa att han är här nu, fast att jag är med honom i princip dygnet runt. Det vi kämpat för i flera år har vi nu i våra händer. När jag tittar på honom kan jag inte förstå att det är han som legat i min mage. Det känns konstigt att inte vara gravid längre. Magen är borta (eller åtminstone gravidkulan) och även om jag var så färdig med att vara gravid så saknar jag den ändå. Det känns på något konstigt vis som jag förlorat något igen trots att han är i min famn. Tror att jag förknippar det med en förlust, magen är borta, alltså måste jag ju förlorat något? Jag kan inte sätta fingret på det hela. Jag har aldrig känt mig så hel som jag gör nu när jag har Harry här och jag försöker få min hjärna att förstå att jag faktiskt inte har förlorat något utan faktiskt fått något. Hur som helst så är jag lycklig, trött, men väldigt lycklig, även om jag nog inte fattat det här än...
Första bilden på han som bott där inne ❤️
Idag, 19 dagar senare ❤️
Harry Oscar Alvar
Äntligen är han här, vår lilla Harry! Torsdagen den 19/2 klockan 16.34 fick jag upp en skrikande liten bebis på bröstet. 49 cm lång och 3020 gram tung kom han med så mycket kärlek att jag inte kan förklara med ord. ❤️❤️❤️
För ett år sedan kunde jag inte föreställa mig att jag idag skulle ligga här med en sovande liten knodd på bröstet. För ett år sedan fick vi för andra gången åka hem från förlossningen utan bebis. Ett helt år har gått sen Nils föddes och hela jag känner mig som en känslostorm idag. Så mycket tacksamhet och kärlek för att vi äntligen fått behålla en liten kille. Samtidigt så mycket sorg och förtvivlan som sliter i mig när jag förstår på riktigt vad jag gått miste om när jag mist mina första små.
Här kommer lite bilder på Harrys första dagar i livet;
Första natten när vi fått komma upp till BB
I pappas famn innan vi fick packa ihop och åka hem.
❤️
I minneslunden när vi tänt ljus för storebror.
I detta nu
Ingen bebis än...
Det känns nästan ironiskt att jag fortfarande går här med min mage. Så orolig jag varit i flera månader för att det skulle starta för tidigt och nu vill det inte sätta igång. Jag hade kanske inte räknat med att det skulle dra igång samma dag som cerclaget klipptes, men var ändå inställd på att det skulle starta ett par- tre dagar efter. Tänkte att bara jag börjar röra på mig nu så kommer det nog dra igång, men icke! Har gått långpromenader varje dag, provat flera olika huskurer som sägs ska hjälpa, jag har fått hinnsvepning två gånger hos barnmorskan, men det är en envis bebis där inne som inte verkar ha planer på att komma ut...
Är ändå glad att jag blivit lovad igångsättning på bf+1 om det inte satt igång innan dess. Har väldigt förstående läkare som sa att jag inte skulle behöva frustrationen att gå över tiden efter en så jobbig graviditet, så jag har ändå ett slutdatum. Kommer inte bebis innan så blir vet jag att vi kommer ligga på förlossningen om 11 dagar. Men 11 dagar känns väldans långt idag så jag håller tummarna för att det blir tidigare!
Fritt fram!
Nu är äntligen cerclaget borta. Det gick så smidigt igår, tog bara ett par minuter att få bort det när jag var bedövad. Är glad att jag fick ryggbedövning och slapp bli sövd med tanke på att jag spydde i typ 14 timmar efter narkosen när cerclaget sattes in. Känner redan nu att jag kommer be om ryggbedövning i framtiden om det skulle kunna vara alternativ till att bli sövd... Tänker alltså redan på syskon och en framtida graviditet med cerclage innan ens den här bumlingen kommit ut, man är väl inte helt frisk kanske 😁
Men för nu så är jag mer än färdig med att vara gravid och längtar efter att få tillbaka min kropp och slippa oroa mig för att det jag gör ska påverka det lilla livet i magen. Så nu hoppas jag att vi inte behöver vänta länge på att det drar igång!
Nothing worth having comes easy...
Det är väl klart att saker och ting inte bara går enligt planen när det gäller mig...
Läkaren hade räknat med att det skulle ta ungefär tio minuter att plocka bort cerclaget idag, men riktigt så blev det inte. Efter tre timmar (!) i gynstolen fick han och hans inkallade kollega ge upp och inse att dom inte klarar att få bort det. Jag tycker själv att jag var tapper och försökte slappna av och underlätta för dom i arbetet, men när vi fick åka hem med cerclaget kvar efter så lång tid, så många försök och med hur mycket olika instrument och metoder som helst så var jag på bristningsgränsen. Nu ska jag istället in på tisdag och operera bort det. Hoppas verkligen att dom får bort det då och att förlossningen sätter igång utan massa komplikationer och krångel sen så jag äntligen får mitt barn i famnen.
Hejdå cerclaget!
Imorgon är det dags för snipp-klipp och jag kan bocka av mitt sista delmål! Der ska bli spännande att se hur fort det sätter igång sen, tänk, jag kanske blir trebarnsmamma innan veckan är slut. Men jag försöker ställa in mig på att det kan ta tid. Hur färdig jag än är med att vara gravid så kan jag ju inte bestämma själv när det är dags, så det är väl bara att gilla läget och ta en dag i taget.
En tjockismage som snart kan vara ett minne blott!
Tick tack...
Fortsätter att räkna ner dagarna och har fortfarande lika svårt att förstå vad vi står inför. Som vi längtat och kämpat för det här och snart har vi vårt mirakel i våra armar. Jag bara upprepar för mig själv att inget får hända nu, allt måste gå bra nu, det måste vara värt det. 40 dagar kvar till beräknad födsel och 14 dagar kvar till cerclaget klipps bort. Det är så kort tid i förhållande till hur länge vi väntat, men tiden vill verkligen inte skynda nu märker jag...
Mage på jäsning...
Det har hänt lite under dom här månaderna 😊 Undra hur mycket större jag hinner bli innan han eller hon bestämmer sig för att komma ut? Känner mig inte så otymplig än, mest bara att det känns att det börjar bli trångt där inne! På måndag får jag veta tid för klipp av cerclaget, det närmar sig med stormsteg nu! ❤️
