Ett sista farväl.
Jag har tänkt länge att jag vill skriva ett sista inlägg i bloggen. Jag vill få ett konkret avslut på ett otroligt tufft kapitel i mitt liv. Jag vill inte att skrivandet bara skulle rinna ut i sanden, men behovet av att ventilera min sorg i skrift har bytts ut. Jag har kommit på mig själv att jag istället bearbetar när jag springer. Varje löppass tänker jag, ältar, minns, saknar, älskar och sörjer jag mina pojkar. Tårarna blandas ofta med svetten och det är otroligt skönt.
Jag vill inte "gå vidare". Jag kommer aldrig glömma, jag kan inte, vill inte att dom ska hamna i glömska. Hur skulle det ens vara möjligt? Att jag väljer att sluta blogga betyder absolut inte att jag inte längre tänker på och sörjer mina söner.
Jag går ofta tillbaka och läser mina egna ord om och om igen. Jag har fortfarande svårt att greppa orden jag skrivit, att jag faktiskt gått igenom vad jag gjort. Men det är skönt att de finns, jag behöver forfarande bearbeta och försöka fatta att det är på riktigt. Jag är otroligt glad att jag skrivit ner mina tankar redan från början av resan. Främst för min egen skull, men också för er andra som läst. Jag har insett att det finns många fler som följt min resa än jag anat. Jag vill passa på att tacka för allt stöd jag faktiskt fått av er där ute under de här åren. Tårögd av fina ord från er har jag blivit så många gånger. Jag har om och om igen blivit förvånad och förundrade över från vilka håll orden och stödet kommit... Att jag berört andra med min historia känns fint i hjärtat på något vis. Att mina ord hjälpt någon annan i den djupaste sorgen betyder oerhört mycket för mig.
Det känns vemodigt, men helt rätt att sluta blogga. På ett vis så är jag ju faktiskt i mål nu. Jag tog mig över mållinjen när Harry föddes. Det känns som jag sprungit flera hundra kilometer med lera upp till knäna och till slut gått i mål. Men trots återhämtning så kommer jag alltid minnas hur jobbigt det varit och bli påmind om det resten av livet. Men det är en del av mig nu och jag kan inte föreställa mig vem jag varit om jag inte behövt gå igenom det här.
Okej... Då sätter jag punkt här. Med gråten i halsen bestämmer jag att det här blir den sista meningen i bloggen någonsin. ❤️
Still Born
Jag har sett en kortfilm som träffar rakt i hjärtat. Så mycket jag känner igen i det som uppspelas, samma tankar och känslor som jag själv tänker och tänkt sedan den 18 april 2013. Om man har 9 minuter över så tycker jag att man ska se den här filmen. Även om man inte förlorat ett barn så kanske det är lite lättare att förstå lite av vad man tvingas gå igenom.
LÄNK http://www.svtplay.se/video/2557318/still-born/article2557318.svt
LÄNK http://www.svtplay.se/video/2557318/still-born/article2557318.svt
Ett litet liv som vi aldrig fick se växa upp 💔
Att älska.
Det är svårt att styra över känslorna. Jag brukar försöka tänka att jag är värd att känna lycka över att Harry lever i min mage. För jag är lycklig över hoppet han ger mig och jag vet att det också hjälper mig mycket i sorgearbetet. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara om vi inte vågat försöka igen, om jag inte hade något att glädjas åt utan bara sorgen efter mina fina pojkar. Men så får jag dåligt samvete. Jag tänker att det är orättvist att Harry tar tankarna från Ivar och Nils. Att han kan ge mig glädjen som dom inte kan längre. Att när jag tänker på mina änglar så får jag en klump i bröstet, får tårar i ögonen och känner en stor tomhet medans när jag får en buff av han där inne i magen så fylls jag av värme och lycka i hela kroppen. Det känns orättvist att jag inte kan få koppla den känslan till mina andra barn. Jag älskar dom alla tre lika mycket, men jag kommer inte ha möjligheten att älska dom på samma sätt om Harry får stanna med oss. Jag kommer alltid få älska mina änglar i deras frånvaro och det får mig att känna att min kärlek är orättvis även om jag inte valt att det skulle vara så. Jag hoppas att dom på något vis ändå vet att dom betyder lika mycket för mig och att jag tänker lika mycket på dom och älskar dom oavsett att dom inte är här hos mig.
Halvvägs.
Idag har halva graviditeten passerat, 140 av 280 dagar. Önskar inget annat än att dom nästkommande 140 dagarna ska gå fort och utan några dramatiska händelser. Om min önskan slår in så sitter jag förhoppningsvis här med lillebror då. Jag tror nämligen inte han kommer stanna i 140 dagar till, men kanske i 100?
Det känns skönt att ha passerat dagen Nils föddes i, nu känns det mest som att jag laddar inför dagarna när vi fick åka in med Ivar. Om exakt en vecka är jag lika långt gången som jag var när han föddes. Nu gör jag om möjligt ännu mindre om dagarna och försöker vila mig förbi dom här dagarna för att inte utsätta tappen för onödigt tryck, segt som tusan, men det får det helt enkelt vara nu. Idag har Nils namnsdag så vi ska i alla fall ut en sväng och tända ljus i minneslunden.
Min lilla krabba ❤️
Rutinultraljud
Snart är det dags för rutinultraljudet, bara två dagar kvar faktiskt. Egentligen är jag inte så nervös för att det inte ska se bra ut. Det jag är mest rädd för är att jag varit på det här ultraljudet med två andra bebisar i magen då allt sett bra ut och ändå finns dom inte här hos mig.
Det känns som ett inre krig, samtidigt som jag längtar efter att få se bebis och förhoppningsvis få se vad det är för kön så kan jag inte släppa att när vi var inne med Nils så skrev läkaren UA (utan anmärkning) på alla punkter dom tittar på, bland annat rörelse, mängd fostervatten och att alla organ sitter där dom ska. Dom mätte tappen som inte heller visade på någon förändring. Vi åkte hem med en bubblande lycka i kroppen och jag skrev här i bloggen att "jag är jätteglad, det känns som att det är menat att jag ska få bli mamma till en levande pojke.." Dagen efter åkte vi in på förlossningen och även Nils föddes stilla.
Ni anar inte hur mycket jag önskade att jag bara kunde se fram emot det här och inte bli påmind om mina tidigare erfarenheter varje gång jag för någon sekund bara längtar efter att få se det lilla livet. Men klart jag är glad, som jag skrev för ett tag sen så känner jag tacksamhet för att allt är precis som det ska vara. För jag vet inte hur det kommer vara imorgon.
För avsluta lite mer lättsamt så tänkte jag fråga er vad ni tror det är för kön på bebis? Tror du det är en till pojke eller tror du att det är en lillasyster som sparkar där inne? Jag själv tror mig veta till 100% så det ska bli intressant att se om min magkänsla stämmer på tisdag ❤️
Delmål
Idag är en sån där dag då jag bara tycker att livet är så orättvist. Tusen tankar kring graviditeten, katastrof-tankar som snurrar och gör mig livrädd och illamående. Dessutom jag saknar mina pojkar så det knyter sig i bröstet, det känns som att det ännu inte sjunkit in helt att jag faktiskt aldrig kommer få träffa dom, hålla dom och se dom växa upp. Tänk om jag inte får behålla livet i magen heller. Tre graviditeter och inga levande barn. Det kanske är sista gången jag får bära på ett barn. Går det inte vägen nu så kommer vi nog inte försöka igen. Det finns liksom en gräns för hur mycket man klarar rent psykiskt.
Jag skulle vilja tänka att varje dag som går är en dag närmre ett levande barn, men än så länge är det så långt borta. Det är så långt kvar innan det här barnet skulle ha en chans att klara sig utanför magen. Än så länge tänker jag bara att det är en dag närmare dagen Nils föddes i, om/när jag kommer förbi den dagen blir nästa mål att komma förbi den dagen Ivar föddes i. Sen finns ett antal delmål kvar innan man förhoppningsvis är i mål. Några är redan avcheckade, men som sagt många kvar...
Avklarade delmål:
• se ett hjärta slå (risken för missfall minskar markant)
• gå förbi tolfte veckan (risken för missfall sjunker ytterligare)
• göra kub (för att se att fostret verkar friskt)
• sätta cerclaget (ska hjälpa tappen att hålla sig stängd)
Kommande delmål:
• rutinultraljud (man ser närmare på alla organ)
• gå förbi 19+1 (Nils födelsedag)
• gå förbi 20+6 (Ivars födelsedag)
• gå till v 25 (barnet lungor är så utvecklade att de kan andas luft)
• gå till v 28 (risken för skador sjunker drastiskt om förlossningen skulle starta)
• gå in i 2015 (är då i v 33 och riskerna för komplikationer sjunker självklart ju längre barnet får vara kvar i magen)
• gå till v 37 (då klipps cerclaget bort och barnet räknas inte längre som prematurt)
Sen får förlossningen sätta igång när den vill. Lång väg kvar, men jag kan inte göra annat än att ta en dag i taget.
En bra dag.
Bebismagen växer otroligt fort nu. Grabbarna såg visst till att det gick fort att få mage den här gången. Men jag tycker faktiskt det är mysigt. Mysigt är det också att jag börjat känna lite rörelse i magen ibland. ❤️ Idag har varit en bra dag, jag har till och med köpt lite kläder till bebis. Det gjorde jag varken med Ivar eller Nils så för mig är det en stor sak att ha tagit mod till mig och handlat för framtiden.
Knappt 4 veckor mellan bilderna. Tyckte det syntes tydligt på den första när jag knäppte den bilden, men jag tar nog tillbaka det nu.
Liv och död går hand i hand.
Idag var det beräknat att Nils skulle komma till världen. Men hans hjärta slutade slå för nästan fem månader sedan. Han är i himlen med sin bror nu. Vi har varit i minneslunden idag och bestämt för typ fyrahundrade gången att vi inte vill ha fler anledningar att åka dit, med andra ord: inga fler av våra barns aska ska behöva spridas där, så länge vi lever i alla fall.
Idag har vi också varit på sjukhuset. Inte på bb som vi trott tidigare i år, men ändå ett glädjande besök. Hade inte Nils hjärta slutat slå hade vi inte fått se ett nytt hjärta som börjat slå idag. Ett nytt liv, en ny resa som jag tänker dela med er. Liv och död går nämligen hand i hand.
Det har varit fruktansvärt oroliga veckor fram till idag, fram tills man kan se att ett hjärta börjat ticka. Varje toabesök, varje litet hugg i magen har fått paniken komma krypande och rädslan för ett missfall har kletat sig fast på mig. Inte hjälpte det att jag småblödde lite första veckan heller... Oron ger sig såklart inte för att vi sett ett flimrande hjärta på en ultraljudsmaskin, men den dämpas tillfälligt då vi fått veta att risken för ett såkallat vanligt, tidigt missfall minskar med närmare 90% om hjärtat väl börjat slå. Sedan kommer en mycket värre oro den här gången, en oro som gnager "nu eller aldrig". Men just idag tänker jag bara vara glad över att ett litet nytt hjärta börjat slå ❤️
Midsommar.
"I lövad skrinda så fylld utav skratt
små pojkar i sjömanskravatt
På mjuka små fötter runt midsommarstång
små rosa flickor med hatt och ballong
Och där mitt ibland oss i den ljuvaste tid
en tomhet, en saknad, en stilla frid
I lövad skrinda med bus och kiv
En tom liten plats. Där saknas ett liv.
Två ben som inte fick dansa en gång
En saknad groda kring midsommarstång
En blick som ingen fick möta idag
En änglavinge på lätta små slag
över blomsterfylld äng i ditt sommarland
men här på jorden, här fattas din hand
På sommarprydd grav i solens sken
en flyktig kyss på en skrovlig sten
En krans utan hjässa, en ros i en vas
Så väl dolda tårar i skuggiga glas
Och en röst som viskar i mitt hjärta idag
"Mamma förstå, att i dem finns jag
I barnens glittrande blick ser du mig
Jag finns här för alltid precis intill dig
I barnens klingande skratt där hörs jag
Däri vart hjärta, i vart andetag,
Älskade mor, där finns jag..."
Så saknad och så älskad.
Ett osynligt barn...
Min trasiga familj.
Idag har jag åkt lite i min egna bergochdalbana av känslor, en lång nedförsbacke hela dagen. Precis när vi träffade kuratorn efter Ivar föddes så sa hon att det kommer bli en känslomässig bergochdalbana att bearbeta sorgen. Det har hon verkligen haft rätt i. Jag har bra dagar, jag har dagar när det gnager i hjärtat, jag har dagar när jag gråter över minsta lilla, jag har dagar när jag bara är arg och jag har dagar när jag inte förstår hur jag ska orka ta ett andetag till. Idag är jag nere på botten och orkar inte med mina egna tankar. Önskar att jag kunde stänga av min hjärna och gå på autopilot dagar som dessa. Vill ha mina pojkar här mer än något annat.
22 mars, en månad utan dig.
Ja, en månad har redan passerat sen du kom och gick älskade lilla Nils. Livet känns på något vis som vanligt, men jag har fått förstå hur dåligt jag egentligen mått det senaste året nu när jag känner att livet är som vanligt trots att jag förlorat ännu ett barn.
Jag trodde väl att jag börjat må bättre efter förlusten av Ivar men snarare är det väl så att jag vant mig vid att må dåligt. Nu har det blivit vardag att ha en gnagande känsla i bröstet och en hemsk längtan efter något jag aldrig kommer få. Jag kommer aldrig få tillbaka mina barn och det är en tanke som jag lever med hela tiden. En tanke som jag lärt mig att leva med.
Jag vet att det inte är normalt att förlora sitt barn och det är inte normalt att tänka att det är så det är att vänta barn. Man är lycklig och förväntansfull, man målar upp en bild av resten av ens liv. Man glädjs åt att känna ett liv som växer inom en och man räknar veckor och dagar... sedan är allt borta på bara ett ögonblick. Hela ens framtid rycks undan och all längtan och glädje blir istället ett stort hål. Ett hål som inte går att fylla. Man lär sig leva med det och livet börjar kännas normalt. Men ärligt talat så minns jag inte hur det var att leva för ett år sedan, jag minns inte hur det känns att må bra. Det skrämmer mig.
I denna stund önskar jag att jag inte längtar efter barn, att jag vore en av dom som inte vill skaffa barn. För det jag fått uppleva får mig att önska att jag istället valt att resa jorden runt, satsat på en karriär eller haft något annat som känns viktigare än att skaffa familj. Men jag har alltid velat skaffa familj, jag har längtar efter att bli mamma så länge jag kan minnas. Jag har inte tänkt "när jag blir stor vill jag bli civilingenjör..." Eller "jag vill upptäcka hela världen..." Jag har tänkt "jag vill ha en stor familj, jag vill bli mamma..."
Äntligen kan jag skriva igen, jag har längtat efter att orden ska komma till mig. Även om det må vara lite svamliga denna lördagskväll efter att ha druckit vin för första gången sen i oktober, så det är nog lika bra att jag sätter punkt här för ikväll.
Två veckor.
Två veckor utan dina sparkar i magen. Två veckor utan glädje. Två veckor utan längtan efter framtiden.
Jag vill skriva men jag kan inte längre. Det verkar som att mina ord tagit slut. Men är det så konstigt? Der finns inget att säga. Det finns inga ord som kan ändra på mitt liv. Det finns inget någon kan säga eller göra för att jag ska få hålla mina barn i min famn.
Solen skiner idag men jag drar mig för att gå ut. Jag vet att det kommer vara fullt med barnvagnar och lyckliga föräldrar ute. Jag orkar inte le fånigt mot alla man möter som om allt vore toppen. Livet blir inte toppen bara för att solen skiner. Jag vill bara ha mina barn hos mig. Jag vill vara med dom, pussa på dom och hålla dom nära. Min finaste pojkar.
Besviken på min kropp.
Jag vet att det egentligen inte är mitt fel, jag ville ju absolut inte att det skulle hända. Men jag blir ändå besviken, arg och ledsen på mig själv. Det var på grund av mig som varken Ivar eller Nils fick en chans till livet. Dom var ju båda friska med små tickande hjärtan som slog fint fram tills min kropp stötte bort dom. Hade bara min kropp inte fått för sig att det var dags för förlossning så hade dom inte behövt somna in innan dom fick chansen att leva. Jag skulle göra vad som helst för att dom skulle få en chans. Det finns så mycket jag ville berätta för dom, så mycket jag ville uppleva med dom. Jag ville inget annat än att få se dom växa upp och älska dom i deras närvaro.
Jag undrar hur fort det gick för dom innan dom somnade in. Jag undrar om dom led. Jag vet att dom var så välutvecklade att dom både kunde reagera på smärta. Jag är så rädd att dom kunde känna min panik och rädsla. Att mina känslor kunde påverka hur dom mådde sista tiden i magen.
Jag känner mig totalt värdelös idag. Det finns väl en uppgift kvinnokroppen har, att bära och föda barn. Min kropp klarar inte det. Jag kan bli gravid men klarar inte att bära barnen så länge som krävs för att de ska få ett liv. Jag är så rädd att det kommer hända igen, att jag aldrig kommer få veta hur det är att vara mamma till ett levande barn.
Jag vet att vi inte kommer ge upp, så fort min kropp är redo kommer vi försöka skaffa syskon till våra änglar. Men det skrämmer mig på ett sätt som jag aldrig kände efter Ivar. Då fick vi ju bara höra att det var otur och att risken för att det skulle hända igen var så liten att vi knappt behövde oroa oss. Nu vet jag att jag har all rätt att vara orolig och om inte alla åtgärder som kan tas för att hjälpa min kropp att hålla kvar barnet i magen så är risken att förlora ännu ett barn stor.
Jag hoppas att sjukhuset tar mig på allvar nästa graviditet och min önskan är att få ta lutinus (tabletter jag tog hela graviditeten med Nils för att hålla livmodertappen stark), att dom
sätter ett cerclage i v12 (en operation där man sätter en snodd runt tappen för att den ska hålla sig stängd) samt att jag vill bli inlagd och tippad dom kritiska veckorna (typ v.18-30). Ska prata med läkaren om detta när vi ska på återkontroll om två veckor. Vill veta redan ni vad dom kan erbjuda mig. Jag tänker inte ta några risker nästa gång.
Så här ser en ängel ut.
Jag kan inte se att det finns något positivt med att återuppleva den här mardrömmen. Jag kan inte se att skulle finnas någon mening med det här. Men det finns vissa bitar som jag är glad att jag haft i tanken under den här graviditeten, nämligen vad vill jag göra annorlunda om det skulle hända igen. Jo jag vill se vårt barn, jag vill se vad vi skapat tillsammans. Med Ivar var jag i sån chock efter förlossningen att jag bara bad barnmorskan att ta ut honom så fort som möjligt. Jag ville inte se, jag ville inte röra. Jag förnekade att han kommit ut.
När vi kom in på sjukhuset med Nils och fick beskedet att det inte fanns något att göra så var jag mycket mer samlad. Direkt efter han kommit ut pratade vi med läkaren om hur vi ville göra. Jag visste att jag ville se honom, jag ville få alla minnen vi kunde få. Läkaren tog med honom ut ur salen, tvättade honom, tog hand- och fotavtryck och bäddade sedan ner honom i en liten låda. Efter det fick vi se honom, vilken fantastisk liten varelse vi skapat tillsammans. ❤️
Jag tänker nu dela bilden på hur vår minsta ängel såg ut. Som mamma vill jag visa upp mitt barn även om han är så liten. Så om du som läser inte vill se så behöver du inte scrolla ner mer än så här. För mig är han perfekt och den finaste av änglar. Jag kan bara tänka hur Ivar såg ut och idag ångrar jag att jag inte klarade att se honom, för det finns inget otäckt med en ängel. 👼💙
Frågor byts mot frågor.
Det känns som att jag tittar men inte ser. Som att jag hör men inte lyssnar. Jag ler ibland men jag känner inget. Jag känner mig bara tom. Jag gråter knappt.
Jag pratar om framtiden som om jag visste hur den skulle bli. Men jag vet att jag egentligen inte vet något om framtiden. Jag pratar om levande syskon till Ivar och Nils fast jag är livrädd att tänka att jag kanske inte kan klara det. Allt är så annorlunda nu. Nu vet vi att det inte bara var maximal otur. Det är min kropp det är fel på. Alla frågor vi hade efter Ivar är så gott som besvarade, men nu väcks nya frågor. Frågor som bara framtiden kan svara på. Frågor som kräver att jag kastar mig själv till ödet igen och står maktlös i att kunna påverka.
Jag vill få ur mig alla tankar jag har men jag kan inte bilda dom till ord. Frustrerande att inte få ordning på allt som snurrar i huvudet. Jag greppar efter en tanke men den hinner bytas ut innan jag kan formulera den.
Jag återupplever min värsta mardröm.
Jag visste att det fanns en risk. Jag intalade mig att det kunde hända igen. Jag försökta förstå det. Men jag trodde aldrig att det skulle hända. Jag trodde inte livet kunde vara så fruktansvärt orättvist att man skulle behöva gå igenom det här en gång till. Jag hade fel.
Ännu en gång har vi åkt akut till sjukhuset. Ännu en gång har vi fått samma besked. Ännu än gång har jag tvingats föda fram en fullt frisk pojke som var för liten för denna värld.
Den 22 februari 2014 klockan 00.45 föddes Nils och gör nu storebror sällskap i himlen. Mina vackra pojkar, varför klarar jag inte att bära er?!
Jag trodde inte jag skulle klara mig ur den helvetesavgrund jag kastades ner i när Ivar föddes. På något sätt orkade jag ta mig så pass långt upp att när jag fick veta att jag väntade Nils så hade jag styrka nog att tänka positivt och glädjas åt att ett nytt liv var på gång. Nils hjälpte mig otroligt mycket i mitt sorgearbete och så tas även han från mig. Jag kan verkligen inte se hur jag någonsin ska klara mig ur det här ännu en gång. Vad ska hjälpa mig ur all smärta jag känner? Det känns som att allt jag kämpar för tas ifrån mig.
Här är avtrycken från en ängel som nu tillsammans med sin bror får vaka över oss. ❤️
It's a...
...boy! Nu på morgonen har vi varit på ultraljud och tittat närmre på bebis. Jag har varit nervös och spänd i flera dagar så det var himla skönt att både få se och höra att allt såg jättebra ut. Det gick inte heller att missa att det var en lillebror där inne, inte särskilt blyg om man säger så 😊 känns skönt att veta kön så han kan få en identitet så tidigt som möjligt. Är fortfarande inställd på att det kan vara så att man inte får mer tid än den i magen tillsammans så därför ville vi veta kön och vi har också valt att kalla honom Nils. Ivar blev ju inte Ivar fören vi förlorat honom så det känns bra att ha en personligare relation än bara "den/bebis/barnet". Sen vet man ju aldrig om det är en Nils när han kommer ut, men nu heter han så! Jag är jätteglad, det känns som att det är menat att jag ska få bli mamma till en levande pojke ❤️ Oavsett kön så är det viktigaste att allt såg bra ut och att tappen idag var 32mm så vi hoppas att den vill hålla sig stark fram till sommaren!
Förkortad tapp.
Igår var jag inne på sjukhuset och mätte tappen. Kändes bra att jag litade på min magkänsla och sökte då det visade sig att tappen blivit 6mm kortare sedan förra mätningen för 10 dagar sedan. Ny mätning igen nästa torsdag i samband med rutinultraljud. Känner mig inte lugnare efter besöket, men tacksam att dom flesta läkare jag träffat på kvinnokliniken och kvinnohälsan har varit väldigt förstående och uppmuntrar mig att söka så ofta jag känner. För att citera läkaren jag träffade idag "vi ser hellre att du ringer tre gånger om dagen och att allt ser bra ut än att du avvaktar och att det sedan inte finns något att göra..."
Jag googlade (trots Google förbud från kuratorn) på livmodertappen och hittade en bra artikel som ni kan läsa om ni vill veta mer om vad det innebär med en förkortad tapp, det är bra även för er som inte varit i riskzon tidigare att be att få tappen mätt någon gång under graviditeten. Här kommer ett litet utdrag ur artikeln:
"Forskning har visat att cervix längd är en betydande prediktor för tidig födsel. Livmoderhalsen är den nedre, smala delen av livmodern där den förenar sig med slidan. Att ha en förkortad livmoderhals för tidigt återspeglar tidiga utplåning eller gallring, i livmoderhalsen, skapa risk för prematur födsel. Ju kortare livmoderhalsen är, desto större är risken för för tidig födsel.
Normal cervix längd mitten av graviditeten är 30 till 40 millimeter. Kvinnor med en cervix längd under 30 millimeter kan kräva närmare observation eller test på grund av deras risk för spontan tidig födsel, även om många kvinnor med en kort livmoderhals fortfarande leverera sikt. Din läkare kan identifiera en förkortad livmoderhals genom mätningar under andra och tredje trimestern av graviditeten.
Om din läkare anser att du har en förkortad livmoderhals, kommer du att observeras närmare under hela graviditeten, och det finns flera behandlingsalternativ som kan rekommenderas. Nyare forskning har visat en minskning av för tidig födsel med användning av progesteron terapi hos vissa kvinnor.
Cervikal cerclage är en annan behandling som har visat betydande minskningar av prematura födslar och spädbarnsdödlighet. Cerclage är ett kirurgiskt ingrepp som innebär att placera en söm genom livmoderhalsen, i huvudsak sy det stänger för att förhindra den från att öppnas för tidigt..."
Status för dagen är att min tapp är 30mm, den har legat på stadiga 36mm alla andra mätningar, men ännu är det ingen större fara. Sedan v.13 har jag tagit tillskott av progesteron för att hålla tappen lång och stark. Minskar tappen i längd yttetligare finns möjligheten att sätta ett cerclage (om det inte är för långt fram i graviditeten.) idag blev det mer ett fakta inlägg, men jag orkar inte formulera min oro just nu så nu vet ni kanske lite mer om tappen som är en viktig del i mitt liv just nu :)
Denna oro.
Jag är inne i en riktigt orolig period nu. Är så himla rädd att något ska hända. Nästan all vaken tid går åt till funderingar och oro och så blir jag slussad mellan kvinnohälsan/vårdcentralen/sjukhuset. Jag hör liksom inte riktigt hemma någonstans nu.
Den här veckan började med besök hos en riktigt otrevlig människa på vårdcentralen för att kolla upp en huvudvärk som varit nästintill outhärdlig. När huvudvärken väl började släppa börjar ryggen spöka. Jag har fått diriktiv av min läkare att söka så fort jag får ont eftersom det var det enda tecknet på att något var fel med Ivar.
Nu sitter jag och väntar på att sjukhuset ska ringa upp så jag får en tid för att komma in och mäta tappen. Känner mig som en jobbig jävel som det är fel på hela tiden, men är ändå glad att jag blir tagen på allvar och får komma in och kolla när jag är orolig. Skulle inte förlåta mig själv om jag struntade i att söka och att vi skulle förlora ännu ett barn.
En glädjande sak är i alla fall att jag känner hur det sparkar inne i magen med jämna mellanrum och igår kände jag till och med en spark utanpå magen. Kan inte minnas att jag kände så här tydliga sparkar av Ivar fören sista veckan han var i magen.
Bilder från nyårsafton, hade varit inne och tittat på bebis dagen innan. En sak som jag tycker är kul med att gå på alla dessa kontroller är ju att jag få titta till bebis ofta, har redan fått göra sju ultraljud och idag kanske det blir ett åttonde.
Skräckblandad förtjusning.
Idag tänker jag dela något med er som läser som gör mig både jäkligt rädd och samtidigt väldigt glad. Det är med skräckblandad förtjusning som jag vill berätta att Ivar ska bli storebror!
Från början var jag övertygad om att det var något jag inte vill gå ut med alls, men jag glädjs ju minst lika mycket över den här graviditeten som när jag väntade Ivar. Bloggen är ju trots allt en plats för mig att skriva av mig om tankar och känslor och jag känner att jag är i behov av att skriva om all glädje och rädsla lika mycket som behovet att skriva om min sorg och saknad till Ivar.
Idag går jag in i vecka 18 och det närmar sig mer och mer den veckan jag förlorade Ivar i, kanske därför jag också känner större behov av att skriva av mig då oron är svår att skaka av sig. Jag får ändå en bra hjälp av två duktiga läkare som håller bra koll på mig och bebis i magen så det lugnar något.
Ja det var det jag ville dela med er idag, jag har bara ett litet önskemål; för er som känner för att lämna en kommentar, gör gärna det här på bloggen och inte på facebook. Även om jag delar länken på fb så vill jag ännu inte gå ut på det viset för alla. Ni som faktiskt bryr er/ är så pass intresserade av vad jag har på hjärtat att ni klickar er in här får gärna dela det här med mig, men det behöver inte ligga i nyhetsflödet på fb nu.
Så här ser magen ut idag, det börjar bli svårt att dölja😊
