Delmål
Idag är en sån där dag då jag bara tycker att livet är så orättvist. Tusen tankar kring graviditeten, katastrof-tankar som snurrar och gör mig livrädd och illamående. Dessutom jag saknar mina pojkar så det knyter sig i bröstet, det känns som att det ännu inte sjunkit in helt att jag faktiskt aldrig kommer få träffa dom, hålla dom och se dom växa upp. Tänk om jag inte får behålla livet i magen heller. Tre graviditeter och inga levande barn. Det kanske är sista gången jag får bära på ett barn. Går det inte vägen nu så kommer vi nog inte försöka igen. Det finns liksom en gräns för hur mycket man klarar rent psykiskt.
Jag skulle vilja tänka att varje dag som går är en dag närmre ett levande barn, men än så länge är det så långt borta. Det är så långt kvar innan det här barnet skulle ha en chans att klara sig utanför magen. Än så länge tänker jag bara att det är en dag närmare dagen Nils föddes i, om/när jag kommer förbi den dagen blir nästa mål att komma förbi den dagen Ivar föddes i. Sen finns ett antal delmål kvar innan man förhoppningsvis är i mål. Några är redan avcheckade, men som sagt många kvar...
Avklarade delmål:
• se ett hjärta slå (risken för missfall minskar markant)
• gå förbi tolfte veckan (risken för missfall sjunker ytterligare)
• göra kub (för att se att fostret verkar friskt)
• sätta cerclaget (ska hjälpa tappen att hålla sig stängd)
Kommande delmål:
• rutinultraljud (man ser närmare på alla organ)
• gå förbi 19+1 (Nils födelsedag)
• gå förbi 20+6 (Ivars födelsedag)
• gå till v 25 (barnet lungor är så utvecklade att de kan andas luft)
• gå till v 28 (risken för skador sjunker drastiskt om förlossningen skulle starta)
• gå in i 2015 (är då i v 33 och riskerna för komplikationer sjunker självklart ju längre barnet får vara kvar i magen)
• gå till v 37 (då klipps cerclaget bort och barnet räknas inte längre som prematurt)
Sen får förlossningen sätta igång när den vill. Lång väg kvar, men jag kan inte göra annat än att ta en dag i taget.
Kommentarer
Moncan
Har precis som du för en tid sedan förlorat ett barn.det är bland det värsta man kan vara med om.hittade din blogg för några veckor sedan,bara en kort tid efter att jag hade varit med om att förlora min son,och du ska veta att du gett mig styrka genom att bara få läsa din blogg,såg då att livet faktiskt fortsätter fast man har gått igenom det värsta en människa ska behöva göra.vill skicka dig en massa styrka och en kram
Malin
Hej, du känner inte mig men är Andreas kusin, såg att hon hade kommenterat en länk som förde mig hit. Jag ville bara säga stt jag verkligen hoppas och önskar att det går bra! Håller alla tummar och tår!
Trackback
