22 mars, en månad utan dig.
Ja, en månad har redan passerat sen du kom och gick älskade lilla Nils. Livet känns på något vis som vanligt, men jag har fått förstå hur dåligt jag egentligen mått det senaste året nu när jag känner att livet är som vanligt trots att jag förlorat ännu ett barn.
Jag trodde väl att jag börjat må bättre efter förlusten av Ivar men snarare är det väl så att jag vant mig vid att må dåligt. Nu har det blivit vardag att ha en gnagande känsla i bröstet och en hemsk längtan efter något jag aldrig kommer få. Jag kommer aldrig få tillbaka mina barn och det är en tanke som jag lever med hela tiden. En tanke som jag lärt mig att leva med.
Jag vet att det inte är normalt att förlora sitt barn och det är inte normalt att tänka att det är så det är att vänta barn. Man är lycklig och förväntansfull, man målar upp en bild av resten av ens liv. Man glädjs åt att känna ett liv som växer inom en och man räknar veckor och dagar... sedan är allt borta på bara ett ögonblick. Hela ens framtid rycks undan och all längtan och glädje blir istället ett stort hål. Ett hål som inte går att fylla. Man lär sig leva med det och livet börjar kännas normalt. Men ärligt talat så minns jag inte hur det var att leva för ett år sedan, jag minns inte hur det känns att må bra. Det skrämmer mig.
I denna stund önskar jag att jag inte längtar efter barn, att jag vore en av dom som inte vill skaffa barn. För det jag fått uppleva får mig att önska att jag istället valt att resa jorden runt, satsat på en karriär eller haft något annat som känns viktigare än att skaffa familj. Men jag har alltid velat skaffa familj, jag har längtar efter att bli mamma så länge jag kan minnas. Jag har inte tänkt "när jag blir stor vill jag bli civilingenjör..." Eller "jag vill upptäcka hela världen..." Jag har tänkt "jag vill ha en stor familj, jag vill bli mamma..."
Äntligen kan jag skriva igen, jag har längtat efter att orden ska komma till mig. Även om det må vara lite svamliga denna lördagskväll efter att ha druckit vin för första gången sen i oktober, så det är nog lika bra att jag sätter punkt här för ikväll.
Kommentarer
Sara
Önskar att man kunde skriva några tröstande ord, men det finns ju inga! så allt jag kan göra är att skicka styrka och kärlek♥♥♥♥
Trackback
