22 mars, en månad utan dig.
Ja, en månad har redan passerat sen du kom och gick älskade lilla Nils. Livet känns på något vis som vanligt, men jag har fått förstå hur dåligt jag egentligen mått det senaste året nu när jag känner att livet är som vanligt trots att jag förlorat ännu ett barn.
Jag trodde väl att jag börjat må bättre efter förlusten av Ivar men snarare är det väl så att jag vant mig vid att må dåligt. Nu har det blivit vardag att ha en gnagande känsla i bröstet och en hemsk längtan efter något jag aldrig kommer få. Jag kommer aldrig få tillbaka mina barn och det är en tanke som jag lever med hela tiden. En tanke som jag lärt mig att leva med.
Jag vet att det inte är normalt att förlora sitt barn och det är inte normalt att tänka att det är så det är att vänta barn. Man är lycklig och förväntansfull, man målar upp en bild av resten av ens liv. Man glädjs åt att känna ett liv som växer inom en och man räknar veckor och dagar... sedan är allt borta på bara ett ögonblick. Hela ens framtid rycks undan och all längtan och glädje blir istället ett stort hål. Ett hål som inte går att fylla. Man lär sig leva med det och livet börjar kännas normalt. Men ärligt talat så minns jag inte hur det var att leva för ett år sedan, jag minns inte hur det känns att må bra. Det skrämmer mig.
I denna stund önskar jag att jag inte längtar efter barn, att jag vore en av dom som inte vill skaffa barn. För det jag fått uppleva får mig att önska att jag istället valt att resa jorden runt, satsat på en karriär eller haft något annat som känns viktigare än att skaffa familj. Men jag har alltid velat skaffa familj, jag har längtar efter att bli mamma så länge jag kan minnas. Jag har inte tänkt "när jag blir stor vill jag bli civilingenjör..." Eller "jag vill upptäcka hela världen..." Jag har tänkt "jag vill ha en stor familj, jag vill bli mamma..."
Äntligen kan jag skriva igen, jag har längtat efter att orden ska komma till mig. Även om det må vara lite svamliga denna lördagskväll efter att ha druckit vin för första gången sen i oktober, så det är nog lika bra att jag sätter punkt här för ikväll.
Det här sammanfattar rätt bra...
Två veckor.
Två veckor utan dina sparkar i magen. Två veckor utan glädje. Två veckor utan längtan efter framtiden.
Jag vill skriva men jag kan inte längre. Det verkar som att mina ord tagit slut. Men är det så konstigt? Der finns inget att säga. Det finns inga ord som kan ändra på mitt liv. Det finns inget någon kan säga eller göra för att jag ska få hålla mina barn i min famn.
Solen skiner idag men jag drar mig för att gå ut. Jag vet att det kommer vara fullt med barnvagnar och lyckliga föräldrar ute. Jag orkar inte le fånigt mot alla man möter som om allt vore toppen. Livet blir inte toppen bara för att solen skiner. Jag vill bara ha mina barn hos mig. Jag vill vara med dom, pussa på dom och hålla dom nära. Min finaste pojkar.
Besviken på min kropp.
Jag vet att det egentligen inte är mitt fel, jag ville ju absolut inte att det skulle hända. Men jag blir ändå besviken, arg och ledsen på mig själv. Det var på grund av mig som varken Ivar eller Nils fick en chans till livet. Dom var ju båda friska med små tickande hjärtan som slog fint fram tills min kropp stötte bort dom. Hade bara min kropp inte fått för sig att det var dags för förlossning så hade dom inte behövt somna in innan dom fick chansen att leva. Jag skulle göra vad som helst för att dom skulle få en chans. Det finns så mycket jag ville berätta för dom, så mycket jag ville uppleva med dom. Jag ville inget annat än att få se dom växa upp och älska dom i deras närvaro.
Jag undrar hur fort det gick för dom innan dom somnade in. Jag undrar om dom led. Jag vet att dom var så välutvecklade att dom både kunde reagera på smärta. Jag är så rädd att dom kunde känna min panik och rädsla. Att mina känslor kunde påverka hur dom mådde sista tiden i magen.
Jag känner mig totalt värdelös idag. Det finns väl en uppgift kvinnokroppen har, att bära och föda barn. Min kropp klarar inte det. Jag kan bli gravid men klarar inte att bära barnen så länge som krävs för att de ska få ett liv. Jag är så rädd att det kommer hända igen, att jag aldrig kommer få veta hur det är att vara mamma till ett levande barn.
Jag vet att vi inte kommer ge upp, så fort min kropp är redo kommer vi försöka skaffa syskon till våra änglar. Men det skrämmer mig på ett sätt som jag aldrig kände efter Ivar. Då fick vi ju bara höra att det var otur och att risken för att det skulle hända igen var så liten att vi knappt behövde oroa oss. Nu vet jag att jag har all rätt att vara orolig och om inte alla åtgärder som kan tas för att hjälpa min kropp att hålla kvar barnet i magen så är risken att förlora ännu ett barn stor.
Jag hoppas att sjukhuset tar mig på allvar nästa graviditet och min önskan är att få ta lutinus (tabletter jag tog hela graviditeten med Nils för att hålla livmodertappen stark), att dom
sätter ett cerclage i v12 (en operation där man sätter en snodd runt tappen för att den ska hålla sig stängd) samt att jag vill bli inlagd och tippad dom kritiska veckorna (typ v.18-30). Ska prata med läkaren om detta när vi ska på återkontroll om två veckor. Vill veta redan ni vad dom kan erbjuda mig. Jag tänker inte ta några risker nästa gång.
Frågor byts mot frågor.
Det känns som att jag tittar men inte ser. Som att jag hör men inte lyssnar. Jag ler ibland men jag känner inget. Jag känner mig bara tom. Jag gråter knappt.
Jag pratar om framtiden som om jag visste hur den skulle bli. Men jag vet att jag egentligen inte vet något om framtiden. Jag pratar om levande syskon till Ivar och Nils fast jag är livrädd att tänka att jag kanske inte kan klara det. Allt är så annorlunda nu. Nu vet vi att det inte bara var maximal otur. Det är min kropp det är fel på. Alla frågor vi hade efter Ivar är så gott som besvarade, men nu väcks nya frågor. Frågor som bara framtiden kan svara på. Frågor som kräver att jag kastar mig själv till ödet igen och står maktlös i att kunna påverka.
Jag vill få ur mig alla tankar jag har men jag kan inte bilda dom till ord. Frustrerande att inte få ordning på allt som snurrar i huvudet. Jag greppar efter en tanke men den hinner bytas ut innan jag kan formulera den.
Tänk om.
Jag tycker det är jobbigt när fakta kommer fram så långt efter att vi förlorat Ivar. Det gör inte att jag får mitt avslut, utan snarare blir det så att det rivs upp igen och jag börjar tänka "tänk om...".
Jag fick veta för en vecka sen något som jag lika gärna kunde fått veta direkt när han föddes eller till och med innan han föddes. Det jag fick veta var dessutom något som skulle kunna förhindrat att förlossningen satte igång så tidigt. Under hela graviditeten hade jag jätteont i ryggen och sökte för det in i det sista. Det enda jag fick till svar från alla olika läkare, barnmorskor och sjukgymnaster är: det är jättevanligt att ha ont i ländryggen, det finns inget man kan göra åt det.
Jag träffade en läkare förra veckan och sa till henne att jag inte haft ont i ryggen sen graviditeten och hon svarar då (som om att det var helt självklart) att min ryggsmärta berodde på att livmodertappen stramade och var för kort, vilket till slut ledde till att min kropp "tappade" graviditeten och förlossningen startade. Jag sa då att jag sökt för det men att ingen ens tagit upp att det kunde bero på tappen. Hon tittade i min journal och sa att hon kunde se att jag ju sökt fram till bara några dagar innan han föddes för "starka smärtor i ländrygg" och då blev jag rekommenderad att gå på vattenjumpa för gravida. Sagt och gjort - dagen efter åkte vi akut till förlossningen.
Tänk OM någon av dessa ca 6-7 personer som jag träffade under min graviditet hade föreslagit ett helt vanligt vaginalt ultraljud. Hade någon tänkt den tanken så är chansen stor att jag idag skulle sitta här med en 5 månaders bebis istället för att sitta här och vara förbannad över att ingen tänkte OM.
Flytt och annat som får tiden att gå.
Jag hade för mig att januari var den segaste månaden på året? Drygt halva januari har ju visst redan gått nu inser jag. Även om jag i princip inte jobbar något nu så flyger tiden förbi! Kanske mycket på grund av att vi flyttat och håller på att installera oss i vårt nya hem. Vi har köpt en lägenhet och det känns så roligt att få göra precis som man vill ha det hemma. I helgen ska vi beställa nytt kök så vi kommer väl hålla oss sysselsatta ett bra tag framöver.
Jag tycker inte bara att det är roligt utan också väldigt skönt att ha fullt upp med annat så jag inte riktigt "har tid" att tänka så mycket på Ivar. Jag menar såklart inte att jag vill förtränga honom men det är just när man inte har något att göra som alla dessa "tänk om" kommer upp och jag börjar älta vad man kunde gjort annorlunda för att möjligen kunnat få ha honom här. Nu fokus på att 2014 ska bli så bra det bara går!
Slutet på 2013
Nu är det bara några få dagar på det här året. Vi har överlevt julen och den var faktiskt inte så smärtsam som jag trodde den skulle bli. Självklart tänkte jag extra mycket på Ivar och ställde samma fråga för hundraelfte gången "varför fick han inte vara med oss". Men julen kom och gick även att livet ser ut som det gör nu.
Jag tycker det känns så skönt att lämna det här året bakom oss, jag hoppas att aldrig mer igen behöva gå igenom de känslor jag känt det här året. Jag hoppas att 2014 kommer med massa ljus och energi för det behöver jag mer än någonsin. Vi börjar med en riktigt nystart, ner med allt vi äger i kartonger och så börjar vi om på ett nytt ställe och lämnar allt tråkigt i vår gamla lägenhet.
Vår första jul utan dig.
Tiden fortsätter att gå och snart är det jul. Snart är det ett år sedan vi fick veta att vi väntade dig, världens bästa julklapp. I år skulle vi firat vår första jul tillsammans, det var en av mina första tankar när jag fick veta att jag bar på dig. Tänk vad mysigt att få fira jul med vår lilla bebis! Julen känns inte alls så lockande i år för den är inget som jag föreställt mig. Vi är fortfarande bara två här hemma och även om det alltid varit så så är det så oerhört tomt. Hur kunde du lämna ett tomrum när du egentligen aldrig varit hos oss? Jag kan inte ens föreställa mig hur det hade känts om du fått komma till oss och sedan ryckts ifrån oss.
Tyvärr och lyckligtvis har min erfarenhet fört mig samman med andra så kallade änglaföräldrar. Jag har fått ta del om så hemska historier att jag ibland (helt sjukt nog) tyckt att jag varit lyckligt lottad. För hur klarar man att leva vidare när man förlorat ett barn som man faktiskt fått träffa och mer eller mindre lärt känna? Det går inte att föreställa sig, precis som det för någon som aldrig förlorat ett barn oavsett om det är i magen eller senare inte kan föreställa sig vad jag har gått igenom dom senaste åtta månaderna. På så vis är jag oerhört tacksam över att det här hände mig i en tid då internet är en självklarhet och jag lätt har kunnat komma i kontakt med andra som varit i liknande situationer som mig, som förstår på riktigt hur det känns att förlora ett barn. Personer som jag aldrig träffat men som ändå vet mer om mina tankar och känslor än min närmsta familj. Det har fått mig att inte känna mig fullt så ensam och det är jag tacksam över.
Ta gärna en varm dusch
Här kommer nu, nästan 7 månader efter vi förlorat Ivar, ett inlägg som jag tänkt skriva sen dess men som jag inte haft styrkan att skriva förens nu.
Jag har ju från sjukhuset fått veta att Ivar var ett missfall. Något jag tycker är helt sjukt att man kan kalla det. Men okej, kallar dom det missfall på sjukhuset så gör dom, jag vet att det var ett barn. Något jag däremot inte kan acceptera är den information jag fick på en lapp med mig bara ett par timmar efter att jag fött Ivar. Vi hade träffat en överläkare som pratat med oss om vad som hänt osv. Jag hade fått så mycket lugnande och var allt annat än mottagbar för information i det läget. Jag vet att pappa frågade om vad som gäller nu när jag skulle åka hem. Rent kroppsligt så orkar man ju inte med vad som helst efter en förlossning. Överläkaren berättade då att vi skulle få med oss en lapp hem med information om vad jag fick och inte fick göra, vad jag skulle tänka på osv. Jag kommer nu att kopiera exakt vad som stod på pappret jag fick.
Till dig som fått ett missfall
Varför?
Ungefär en av sex gravida kvinnor får missfall. Oftast beror det på att naturen gjort fel när ägget och spermien smälte samman och då kan inte graviditeten växa på rätt sätt. Istället för sig kroppen av med det - man får missfall. Det finns inget man kan göra för att förhindra ett missfall.
Vad händer nu?
När du var hos läkaren fick du antingen veta att...
Du håller på att få missfall eller att du haft ett missfall och att det mesta kommit ut.
Om du håller på att få missfall kommer din kropp att sköta det hela på egen hand. Det som finns i livmodern stöts ut i form av en måttlig-kraftig blödning. I enstaka fall kan man behöva göra en s.k. skrapning av livmodern.
Om du har haft ett missfall har det mesta av graviditeten redan kommit ut. Blödningen brukar dock fortsätta i 1-2 veckor. Undvik bad, samlag och tamponger så länge du blöder.
Vad händer i kroppen?
Missfall börjar vanligtvis med en blödning och kramper över livmodern (menssmärtor). Blödningen är rikligare än vid en vanlig menstruation och kramperna kan bli kraftiga. Blödningen innehåller ibland stora mörkröda klumpar och du kan även se graviditetsrester som är rosa eller gråaktiga. När vävnaden kommit ut försvinner kramperna och du mår bättre. Det hela tar från några timmar upp till ett dygn. Därefter minskar blödningen, ungefär som till en vanlig menstruation och håller på i 1-2 veckor. Nästa mens kan vara lite sen.
Smärtorna
Att ta en varm dusch eller att klä sig varmt kan kännas bra. Vid behov kan du ta ipren/ibumetin eller alvedon/panodil.
Hur stor är risken för ett nytt missfall?
För det flesta kvinnor är risken för att få ett nytt missfall mycket liten.
För att sammanfatta så har jag alltså fått ett missfall. Ägget och spermien gjorde visst fel. Det kom måttligt med blod, jag ska inte ha sex så länge jag blöder, jag kommer må bättre när jag slutat blöda och det känns bättre om jag tar en varm dusch.
När jag läste lappen antog jag att jag fått fel lapp och kontaktade sjukhuset. Svaret jag fick var att det var rätt lapp, du har ju fått ett missfall och det här är den information vi delar ut till kvinnor som fått missfall. 1 av 6 gravida kvinnor får ju faktiskt missfall så det är väl inget jag ska hetsa upp mig över... Tycker att det är helt sjukt att det får gå till såhär. Som att det inte är jobbigt nog att gå igenom vad man går igenom. Man ska få information som är helt jävla oväsentlig. Det hade ju varit bättre om jag inte fått med mig något hem. Hur svårt kan det vara för sjukhuset att skriva en lapp om vad som faktiskt gäller om man får ett s.k. SENT missfall och tvingas föda fram ett barn? Det är ju inte direkt bara en måttlig blödning som kommer när man får ett s.k. missfall i v.22
Osynligt barn
Märkligt att man kan sakna någon så ofantligt mycket.
Någon som egentligen aldrig tidigare existerat.
En gång var det bara du och jag, samma som nu.
Men något hände däremellan, du blev far och jag blev mor.
Nu är det bara du och jag och ett osynligt barn.
Om någon ser oss komma gående, sida vid sida,
ser de inte det skrattande barnet vi håller i handen mellan oss.
Vi är föräldrar som bär vårt barn inom oss, osynligt för världen.
Born in silince
Ni kanske tycker att jag ältar, att jag borde lägga detta bakom mig. Att "det är sånt som händer". Men jag tror inte att ni helt förstår vad det här betyder för mig. Så länge som jag längtat efter att få bli mamma. Så många år som vi försökt bli gravida. Den överväldiga känslan när vi efter så lång tid äntligen fick ett plus på stickan. Hur överlycklig jag var över att det äntligen var vår tur. Att sedan gå mer än halva graviditeten, räkna ner hur lång tid det var kvar tills vi skulle få vårt barn. Att det sedan på bara en dag, på bara några minuter togs ifrån oss. Vi skulle inte få träffa det barn vi längtat så oerhört mycket efter. Vi var tillbaka på ruta ett.
Varje månad tänds ett nytt hopp om att nu, nu kanske det är vår tur igen. Än så länge så har det inte blivit vår tur igen. Det spelar ingen roll att tiden går, och att tiden ska läka alla sår. Såret rivs upp varje månad och saknaden och längtan efter ett barn blir inte mindre. Titta gärna på videon jag lagt upp så kanske ni kan förstå lite mer hur det faktiskt är. Jag tänker inte mindre på Ivar, jag sörjer inte honom mindre även fast jag inte gråter varje dag längre. Jag kan skratta och jag kan njuta av livet, men inte fullt ut. För inne i mig sitter ett hjärta som slår för min son och som hela tiden gnager och påminner mig om vad jag inte har.
Tiden står visst aldrig still.
Tänk att tiden bara går oavsett vad som händer i livet. Snart är det ett halvår sedan du kom och gick. Jag vet inte om tiden gått snabbt eller inte, men att den gått är ju tydligt. Ibland känns det som att jag levt med sorg och saknad efter dig hur länge som helst för jag minns inte hur det var att leva innan. Sedan i nästa stund förstår jag inte att det gått ett helt halvår, allt är så fastetsat i mitt huvud att det lika gärna kunde hänt igår.
Ja det här med tid är svårt för mig. Jag får inget grepp om tiden, den bara är. Tiden kanske läker alla sår men aldrig kommer jag glömma dig och vad som hänt. Jag vill inte glömma, hur smärtsamt det än är att minnas...
Höst.
Nu har då augusti passerat, datumet för beräknad födsel är bakom oss nu. Hösten har dragit in över Sverige med friska vindar och mörka kvällar. Solen värmer fortfarande skönt i ryggen och det är brukar vara en favorittid för mig. En tid när man kan börja andas igen efter sommarens varma dagar. Det brukar bli en nystart i livet på något sätt då man går tillbaka till vardagen, rutinen och lämnar sommaren som ett skönt minne.
I år är det lite samma fast ändå helt annorlunda. Jag tycker det är skönt att lämna den här sommaren bakom mig och försöka blicka framåt. Jag önskar att hösten kommer hjälpa mig att läka lite mer än sommaren. Trots allt som hänt så förväntas man vara lycklig på sommaren, speciellt en sommar som denna som bjudit på fantastiskt väder. Då är det inte helt tillåtet att krypa ner under täcket och skita i allt. På sommaren ska man passa på att göra så mycket och njuta av livet. Och om livet inte är njutbart så får man ändå låtsas att man tycker det. På så vis är hösten snällare mot själen. Det är okej att inte gå utanför dörren en dag, det är okej att ligga och kolla på film en hel eftermiddag. Det är okej att inte orka vara glad jämt.
Hitills kan jag konstetera att 2013 varit ett riktigt skitår. Jag hoppas det vänder nu i höst och att slutet på det här året kan få vara en lycklig tid, att det kan få ge hopp om framtiden igen.
Augusti
Åh, augusti, som jag längtat efter dig. I december kändes du så avlägsen. Jag visste att du var värd att vänta på för jag visste att du skulle komma med den största av alla gåvor. Du skulle komma med ett nytt liv. Ett liv som jag skapat. Jag visste att det skulle bli så. Fram till den där kvällen i april som förändrade hela min värld. Som raserade hela mitt liv.
Min älskade Ivar, jag borde inte sitta här och sörja dig. Jag borde längta efter dig och allt vi skulle få göra tillsammans. Tänk vad fel vi hade. Tänk att man tog det så för givet att du skulle komma till oss nu i augusti. Det fanns inte i min värld att det skulle kunna bli på något annat sätt. Inte trodde jag att du skulle födas till panikkänslor och ångest, till en så djup sorg att jag aldrig trodde att jag skulle klara att leva vidare med mina känslor.
Jag lever för dig nu och även om tiden rullar på så går det inte en dag utan att ditt minne gnager i mitt hjärta. Jag önskar så innerligt att detta bara vore en hemsk dröm men jag vet att jag lever min värsta mardröm. Jag kommer inte vakna ur den, jag kommer aldrig få ha dig hos mig.
Nu vill jag bara radera augusti.
Orättvisa.
Idag insåg jag att jag fortfarande inte kan styra över mina känslor, efter ett antal bra dagar så bröt jag ihop, offentligt. Jag är glad att det inte var på jobbet och jag är glad att O var med när det hände men fy fan vad jag hatar mina bakslag. Ibland när jag tror jag är stark och redo att möta gravida och nyfödda så är det som att någon sparkar undan benen på mig och jag faller handlöst. Idag var det dock lite annorlunda för jag mötte inte bara 'person med gravidmage' utan även 'person jag vet vem det är med gravidmage'.
När jag möter 'person med gravidmage' vet jag inget om vad den personen varit med om. Jag vet inte om hon varit med om samma sak som mig, om hon fått flera missfall eller om hon längtat och försökt bli gravid i flera år. Idag mötte jag 'person jag vet vem det är med gravidmage' en person som jag vet blev gravid oplanerat och som sagt att hon inte vill ha barn alls. Det är så orättvist att hon som 'råkade' bli gravid fast hon inte ville ska få barn i höst och jag som längtat efte ett barn står och tittar på. Jag vill inte möta personer som jag vet planerat skulle få barn efter oss gå runt med stora magar och veta att dom kommer få barn före mig, långt före mig och att dom får vara med om allt jag också skulle fått vara med om.
Vem är Ivar?
Jag har varit på utbildning idag. Utbildning på mitt nya jobb. På mitt nya jobb vet ingen vad som hänt. Ingen vet vem Ivar är. Idag har det pratats om att "ja, hon ska gå på mammaledighet snart..." och "den här tjejen är mammaledig så henne kommer du inte träffa nu i alla fall...". Jag kan inte låta bli att tänka att jag också skulle vara mammaledig nu. Jag säger självklart inte det. Det är ju inget man säger till sin nya chef. Men dom jag ska jobba med i butiken, dom kanske borde veta. Det kanske är bäst att dom får höra det från mig så dom slipper ställa "fel" frågor och säga "fel" saker till mig. Men hur säger man det då? "Jo föresten, om ni undrar så har jag en son som heter Ivar, men han är död..". Så kan man ju inte säga, men det är liksom svårt att komma på ett bra sätt att säga det på.
Jag ska börja sälja smycken. Varje dag har jag på mig mitt armband med Ivars namn på, det kommer någon säkert märka i den här branchen. Om jag inte säger något först så kanske jag behöver vara med om den här konversationen;
- Vem är Ivar?
- Det är min son.
- Jaha! (varför har hon inte nämnt att hon har en son?) Hur gammal är han?
- Han lever inte.
Obekväm stämning.
Ha inte på dig smycket kanske ni tänker då, men jag vill alltid ha honom med mig eller vad man ska säga. Jag vill inte behöva lämna det hemma för att jag ska till jobbet. Jobbet jag ska gå till varje dag. Just nu är det här lite av en ångest för mig. Alla jag behöver umgås med regelbundet vet ju vad som hänt. Jag har inte direkt knytit några nya kontakter sedan vi förlorade Ivar. Det är något jag inte tänkt på innan, speciellt inte när det är nya kollegor. Hade jag träffat någon ny människa privat så hade det varit lite annorlunda att berätta tror jag.
Nu vill jag att O ska komma hem.
Ensam hemma.
Jag ska för första gången sova utan O vid min sida sen vi förlorade Ivar. Inte bara en natt utan fram till fredag för han är i Västerås och jobbar. Även om jag känner mig rätt stark nu så är jag så rädd att det ska bli jobbigt när jag ska lägga mig själv i sängen, själv med mina tankar och utan att kunna krypa upp i hans famn och dela allt med honom.
Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom vid min sida. Han är min klippa i allt det här. Även om det lika mycket är hans sorg och hans förlust så är det han som fått plocka upp mig gång på gång och som alltid finns för mig dygnet runt. Han får lyssna på mitt ältande och ständiga frågor om varför, han får trösta mig när jag inte orkar och även om han ser det som en självklarhet så vet jag att alla inte skulle orka vara så fantastiska som han är mitt i all sorg.
Jag tror att ett förhållande förändras mycket efter en sån här händelse. Jag tror att i många fall så glider man ifrån varandra och bara koncentrerar sig på sin egen sorg och inte orkar vara stark och strösta varandra men jag vet också att det kan bli helt tvärt om och att man istället kommer varandra mycket närmare. Så har det blivit för oss. Relationen har på något vis blivit djupare för sorgen är vår gemensama och något som vi delar och den är lika djup för oss båda. Ingen annan är så nära sorgen som vi eftersom det ju är vi och bara vi som är föräldrar till Ivar. Den gemenskapen har fört oss ännu närmare varandra. Jag är så glad att vi efter omständigheterna faktiskt kommit varandra så nära och att vårt förhållande inte fått sig en törn på grund av det här. Istället känner jag mig mer säker än någonsin på att det är O jag vill leva mitt liv med, som jag vill ska vara pappa även till Ivars blivande syskon.
Jag älskar dig mer än livet ♥
Att möta någon som har förlorat sitt barn.
Att förlora sitt barn måste vara det värsta som kan hända. Alla reagerar olika i sorg. Vissa vill som jag; skriva och prata om det. Andra vill sörja tyst, med sin närmsta familj. Jag förstår att det är svårt för omgivningen att veta hur man ska möta någon i sorg. Därför kommer jag nu skriva lite om hur jag gärna blir bemött i min sorg.
Först och främst: Jag tänker på Ivar hela tiden. Första tanken på morgonen är att han fattas mig och det sista jag tänker på innan jag somnar är att jag förlorat min förstfödde son. Så om ni undrar om det är olägligt att ta upp ämnet så är svaret nej. Fråga gärna och prata gärna om honom och det som hänt. Det finns inget passande eller opassande läge för mig eftersom han som sagt finns i mina tankar hela tiden. Jag gör andra "vanliga" saker som gör att det inte syns att jag tänker på honom för jag bryter inte ihop så fort jag tänker på vad som hänt. OCH om ni tar upp ämnet och jag bryter ihop så är det för att jag behöver det. Jag tycker det är skönt när någon annan tar upp ämnet ibland istället för att inte låtsas om den där stora rosa elefanten som kommer in i rummet med mig. Det är skönt när det inte är jag som "förstör" stämningen med att börja prata om min sorg.
Lyssna. Jag håller inte allt för mig själv som ni märker här i bloggen. Tvärt om så känner jag behov av att få ur mig känslor och tankar och jag vill skapa en förståelse hos mina medmänniskor om hur det är att gå igenom det här. Så träffar du mig och inte vet vad du ska säga, lyssna istället. Jag går med mina tankar hela dagarna och ventilerar gärna. Ältar också för den delen. Men vill du visa att du bryr dig men som sagt inte vet vad du ska säga så hjälper det mycket att bara ha någon som lyssnar.
Det handlar inte om hur ung jag är. Jag vet att ni menar väl, alla ni som säger att det är tur att vi är unga. Sorgen över att ha förlorat mitt barn blir inte mindre för att jag kommer vara fertil i många år till. Jag har förlorat mitt barn och det är ingen tröst att jag kan "skaffa ett nytt". Så snälla, var hellre tyst än säg så.
Det var inget missfall för mig. Jag vet att jag själv sa att vi fått ett "sent missfall" när vi förlorade Ivar. Det gjorde jag för enligt sjukhuset räknas det som sent missfall (hade jag fött honom en dag senare hade det istället hetat att han var dödfödd) och därför uttryckte jag mig så. Idag anser jag att jag har förlorat min son. När man föder ut sitt barn så tycker jag inte det är ett missfall. Ett missfall har inte armar, ben, hår på huvudet eller tio fingrar och tio tår med små naglar. Så säg inte "22 veckor, då var du ju inte långt gången..." elller något i stil med det. För på dom 22 veckorna hann jag planera och fantisera om en helt ny framtid med vårt barn.
Det var väl vad jag kunde komma på nu. Kanske kommer uppdateringar i ämnet när jag stöter på nya situationer.
Den fjädre dödssynden.
Ibland är den så stark att det brinner i hela mig. Jag skäms att jag känner som jag gör. Den fjädre dödssynden; avund. Jag kan inte hjälpa att jag känner sådan fruktansvärd avund mot alla som får sina barn. Jag blir arg att folk tar det för givet (precis som jag gjorde innan han tog ifrån oss). Man tar för givet att när man blivit gravid så kommer man få ett barn. För mig har det alltid varit självklart att när jag väl blir gravid så kommer jag få ett barn. Ett levande barn. Jag är så avundsjuk på att det för de allra flesta är så och att det är så självklart.
Ibland undrar jag om folk som har barn förstår hur lyckligt lottade dom är. Jag tror inte det. Jag tror inte att föräldrar till barn som blev till helt oplanerat och som fick sina barn utan att behöva kämpa för det förstår att dom är så lyckligt lottade. Jag menar inte att dom inte skulle vara lyckliga och bra föräldrar som älskar sina barn, men om dom aldrig behövt kämpa för att få ett barn tror jag inte att man kan förstå hur lyckligt lottad man är att man fått den gåvan. Jag skulle nog inte förstå hur lyckligt lottad jag var om Ivar kommit till oss även om vi fick kämpa för att bli gravida. Att förlora ett barn sätter allt i perspektiv. Jag vet att den dagen jag kommer få upp ett levande barn på bröstet kommer jag vara den lyckligaste i hela världen. Om man aldrig åkt hem från förlossningen utan sitt barn så tror jag inte att man kan vara lika lycklig den dagen man får ta med sig sitt levande barn hem.
Idag är det exakt två månader sedan vi fick åka hem från sjukhuset utan Ivar. Idag är det två månader sedan jag födde vårt efterlängtade barn. Tanken hade aldrig slagit mig att jag skulle behöva åka hem från förlossningen utan mitt barn, att han skulle vara död när han kom ut och att jag aldrig skulle få ha honom hos mig. För man tar för givet att när man blir gravid så kommer man få ett levande barn.
Det går inte en timme utan att jag tänker på honom. Han finns med mig hela tiden. I mina drömmar och i mina tankar. Han har förändrat mig.
