Att förlora sitt barn måste vara det värsta som kan hända. Alla reagerar olika i sorg. Vissa vill som jag; skriva och prata om det. Andra vill sörja tyst, med sin närmsta familj. Jag förstår att det är svårt för omgivningen att veta hur man ska möta någon i sorg. Därför kommer jag nu skriva lite om hur jag gärna blir bemött i min sorg.
Först och främst: Jag tänker på Ivar hela tiden. Första tanken på morgonen är att han fattas mig och det sista jag tänker på innan jag somnar är att jag förlorat min förstfödde son. Så om ni undrar om det är olägligt att ta upp ämnet så är svaret nej. Fråga gärna och prata gärna om honom och det som hänt. Det finns inget passande eller opassande läge för mig eftersom han som sagt finns i mina tankar hela tiden. Jag gör andra "vanliga" saker som gör att det inte syns att jag tänker på honom för jag bryter inte ihop så fort jag tänker på vad som hänt. OCH om ni tar upp ämnet och jag bryter ihop så är det för att jag behöver det. Jag tycker det är skönt när någon annan tar upp ämnet ibland istället för att inte låtsas om den där stora rosa elefanten som kommer in i rummet med mig. Det är skönt när det inte är jag som "förstör" stämningen med att börja prata om min sorg.
Lyssna. Jag håller inte allt för mig själv som ni märker här i bloggen. Tvärt om så känner jag behov av att få ur mig känslor och tankar och jag vill skapa en förståelse hos mina medmänniskor om hur det är att gå igenom det här. Så träffar du mig och inte vet vad du ska säga, lyssna istället. Jag går med mina tankar hela dagarna och ventilerar gärna. Ältar också för den delen. Men vill du visa att du bryr dig men som sagt inte vet vad du ska säga så hjälper det mycket att bara ha någon som lyssnar.
Det handlar inte om hur ung jag är. Jag vet att ni menar väl, alla ni som säger att det är tur att vi är unga. Sorgen över att ha förlorat mitt barn blir inte mindre för att jag kommer vara fertil i många år till. Jag har förlorat mitt barn och det är ingen tröst att jag kan "skaffa ett nytt". Så snälla, var hellre tyst än säg så.
Det var inget missfall för mig. Jag vet att jag själv sa att vi fått ett "sent missfall" när vi förlorade Ivar. Det gjorde jag för enligt sjukhuset räknas det som sent missfall (hade jag fött honom en dag senare hade det istället hetat att han var dödfödd) och därför uttryckte jag mig så. Idag anser jag att jag har förlorat min son. När man föder ut sitt barn så tycker jag inte det är ett missfall. Ett missfall har inte armar, ben, hår på huvudet eller tio fingrar och tio tår med små naglar. Så säg inte "22 veckor, då var du ju inte långt gången..." elller något i stil med det. För på dom 22 veckorna hann jag planera och fantisera om en helt ny framtid med vårt barn.
Det var väl vad jag kunde komma på nu. Kanske kommer uppdateringar i ämnet när jag stöter på nya situationer.
