Ibland är den så stark att det brinner i hela mig. Jag skäms att jag känner som jag gör. Den fjädre dödssynden; avund. Jag kan inte hjälpa att jag känner sådan fruktansvärd avund mot alla som får sina barn. Jag blir arg att folk tar det för givet (precis som jag gjorde innan han tog ifrån oss). Man tar för givet att när man blivit gravid så kommer man få ett barn. För mig har det alltid varit självklart att när jag väl blir gravid så kommer jag få ett barn. Ett levande barn. Jag är så avundsjuk på att det för de allra flesta är så och att det är så självklart.
Ibland undrar jag om folk som har barn förstår hur lyckligt lottade dom är. Jag tror inte det. Jag tror inte att föräldrar till barn som blev till helt oplanerat och som fick sina barn utan att behöva kämpa för det förstår att dom är så lyckligt lottade. Jag menar inte att dom inte skulle vara lyckliga och bra föräldrar som älskar sina barn, men om dom aldrig behövt kämpa för att få ett barn tror jag inte att man kan förstå hur lyckligt lottad man är att man fått den gåvan. Jag skulle nog inte förstå hur lyckligt lottad jag var om Ivar kommit till oss även om vi fick kämpa för att bli gravida. Att förlora ett barn sätter allt i perspektiv. Jag vet att den dagen jag kommer få upp ett levande barn på bröstet kommer jag vara den lyckligaste i hela världen. Om man aldrig åkt hem från förlossningen utan sitt barn så tror jag inte att man kan vara lika lycklig den dagen man får ta med sig sitt levande barn hem.
Idag är det exakt två månader sedan vi fick åka hem från sjukhuset utan Ivar. Idag är det två månader sedan jag födde vårt efterlängtade barn. Tanken hade aldrig slagit mig att jag skulle behöva åka hem från förlossningen utan mitt barn, att han skulle vara död när han kom ut och att jag aldrig skulle få ha honom hos mig. För man tar för givet att när man blir gravid så kommer man få ett levande barn.
Det går inte en timme utan att jag tänker på honom. Han finns med mig hela tiden. I mina drömmar och i mina tankar. Han har förändrat mig.
