Nu börjar jag bli riktigt nervös. På tisdag ska jag opereras. Har ju vetat att den här operationen skulle ske om jag blev gravid igen efter Nils, men snart är det dags och jag är fruktansvärt rädd att vakna upp och få höra att bebisen inte klarat sig av någon anledning. Jag får gråten i halsen och känner mig nästan panikslagen varje gång jag tänker på det. Jag har aldrig blivit sövd planerat och nu har jag ju inte bara mig själv att oroa mig för. Det är en rutinoperation för läkarna, men för mig är det inte rutin att sövas ner med ett barn i magen. Och sen ska läkaren dessutom in och peta nära fosterhinnan. Tänk om han kommer åt den och den spricker? Fy, mår illa när jag tänker på det.
Chanserna är goda för att operationen ska gå bra och det ska vara en bra hjälp för att hålla tappen stängd... Men det finns ju aldrig garantier, så nu börjar nog den riktigt tuffa biten i graviditeten. Först ska operationen gå bra och sedan ska den också hjälpa om tappen börjar mogna för tidigt.
Imorgon ska vi in och träffa narkosläkaren, har fortfarande en del frågor jag vill få svar på, så jag hoppas att jag åker från sjukhuset något lugnad imorgon. Bland annat funderar jag mycket på hur narkosen påverkar barnet, allt som går in i min kropp går ju även in till bebisen. Kommer h*n också vara sövd? Vad kan det medföra för risker? Kan det ge konsekvenser i barnets utveckling? Tar det längre tid för narkosen att lämna barnets kropp än min? Jag ska nog skriva ner alla frågor på en lapp så jag inte glömmer att fråga något...