Idag har det gått exakt en månad sen vi förlorade Ivar. Ofta känns det som en bisarr dröm. Jag måste nästan titta på ultraljudsbilden eller något annat konkret för att inse att det inte bara är en sjuk dröm. Jag var faktiskt gravid på riktigt. Och vi förlorade faktiskt Ivar på riktigt.

Ibland är det istället så verkligt att jag vill spy. Alla känslor är så påträngande och obehagligt starka på ett sätt jag aldrig varit med om. Jag kan inte fokusera på något och jag kan inte få den skarpa, panikartade känslan av hur det kändes att föda honom att försvinna. Jag kan inte med tanken att jag egentligen borde vara gravid nu. Jag borde vara tjock och ha foglossning och klaga över allt som alla andra gravida gör. Jag borde inte räkna kalorier och få dåligt samvete över att inte ha varit ute och sprungit för jag vill gå ner graviditetskilon jag lagt på mig. Jag klarar inte av att inse att jag inte har en aning om när jag kommer få ett levande barn, om jag kommer få ett levande barn. För dom tankarna borde jag inte ha. Jag borde längta till augusti när vi egentligen skulle fått träffa Ivar. 

Jag trodde att jag aldrig skulle kunna funka som människa någonsin igen när han togs ifrån oss. Men jag funkar. Jag vaknar varje morgon, jag kliver upp ur sängen och gör vanliga saker. Jag lagar mat, jag städar, jag handlar, jag går med hunden, jag tvättar och jag till och med jobbar igen även om det bara är på halvtid. För en månad sen trodde jag att jag aldrig skulle ens orka kliva upp ur sängen igen.

Tiden läker alla sår har jag fått höra så många gånger sen vi förlorade Ivar. Jag vet inte om tiden kommer läka det här såret helt. De första dagarna så forsade det blod ur såret, så mycket att det inte hjälpte att sätta plåster på. Efter några dagar gick det att ha plåster på såret även om det blödde igenom hela tiden. Nu läker det sakta och blöder inte lika mycket. Det är infekterat och blöder lätt men inte hela tiden. Om ett tag kommer det vara en sårskorpa som blöder om man pillar på den och om några år kanske såret har läkt med ett stort tjockt vitt ärr som minne av vad som hänt. För aldrig kommer vi ju glömma vad som hänt. Ärret kommer alltid påminna oss om att Ivar inte finns med oss. Hur många barn vi än kommer få så kommer det alltid vara ett barn för lite.