Inlägget nedan är skrivet 26/4-13 en vecka efter vi förlorat Ivar. 

Allt känns så sjukt. Så verkligt och nära men ändå som om det här inte hänt mig. För sånt här händer inte en själv, sånt här läser man om och hör om. Man upplever inte något sånt här själv. Så tror man. Så trodde jag fram till för en vecka sen. För då fick jag uppleva något som jag önskar att ingen annan någonsin skulle behöva uppleva.

Torsdag kväll. Maten framdukad och hockeyfinal på tvn. En helt vanlig vardagskväll. Jag börjar känna att det gör ont i magen. Jag har hört om att barnet kan trycka på tarmarna så att det gör jätteont. Tänker att om det inte försvinner så ringer jag 1177 bara för att vara på den säkra sidan. Men det försvinner. Och kommer tillbaka och försvinner och kommer tillbaka. Värkar? Nej inte i vecka 22. Det är ju långt kvar tills vi ska få träffa vår lilla bebis. Lika bra att ringa 1177 i alla fall. In till förlossningen är svaret man får. Paniken ökar, det här får ju inte hända. Men ändå så tänker jag att det nog inte är någon fara. Jag pratar med barnet och säger att det är långt kvar tills vi ska ses och att ”den” måste lugna ner sig.

Inne på förlossningen görs ett ultraljud. Läkaren visar hur bebis hjärta slår. Jag blir lugn och ler av att se bebis i magen. Läkaren måste gå på ett akutärende och ska komma tillbaka för att göra en gyn undersökning. Jag går på toaletten. Blod. Sen blir allt svart en stund tills läkaren kommer igen. I gynstolen; ”det ser inte bra ut” och ”missfall” är allt jag hör innan det blir svart igen. Hon tar mig tillbaka till sängen och går därifrån.

Allt jag kan tänka är att jag inte kommer klara att föda ut mitt barn. Jag ber om kejsarsnitt men nekas. Jag vet ju att dom egentligen inte gör det men ändå kan jag inte med tanken att jag måste kämpa för att föda ut ett barn jag aldrig kommer få leva med. Att jag måste föda mitt barn som jag aldrig kommer få se växa upp.

Läkaren kommer tillbaka och frågar om jag vill kämpa för att behålla barnet. Självklart. Det enda jag kan göra för att eventuellt klara det här är att ligga i strikt sängläge med benen högt. Jag flyttas från förlossningen till gyn. Mamma och pappa är på väg. På gynavdelningen blir jag något lugnad när jag får höra att det ”bara” är ett hotande missfall. Så länge vattnet inte går så är det inte kört. Men går vattnet finns det inget man kan göra.  Jag vet att jag egentligen är maktlös men tänker ändå gör allt, allt, allt för att få behålla mitt barn.

Det har slutat göra ont och jag blöder inte så mycket. Mamma och pappa ger hoppfulla kommentarer och när dom ska åka hem säger pappa ”Det här Majsing klarar du, det kommer gå bra..!” sen ska vi försöka sova. Den längsta natten i mitt liv. Paniken över att inte kunna röra sig. Att ligga på rygg med benen högt och inte få röra på sig.

På morgonen har jag så ont i ryggen att sköterskan säger att jag kan lägga mig på sidan en stund. Äntligen kan jag somna. Efter att ha sovit djupt en timma vaknar jag och har inte ont någonstans. Mamma ringer och jag berättar för henne att jag mår bra och att bebis mår bra. För jag känner hur bebis sparkar i magen och det gör mig lugn.

När vi lagt på behöver jag kissa. Då sätter allt igång igen. Kramper som gör så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag kämpar emot min kropp och försöker allt jag kan för att förhindra det jag vet håller på att hända. Sköterskan, världens bästa sköterska, sitter bredvid mig och försöker få mig att andas. Hon säger att jag inte ska kämpa emot min kropp. Till sist tar kroppen över och jag känner att det är över. Jag vet att det är över nu att det inte finns någon återvändo. Jag säger till sköterskan att det är dags nu. Jag håller Olof hårt i handen och ber honom att inte titta. Sköterskan ringer på hjälp och frågar om jag vill hålla barnet, om vi vill veta kön.

Det som händer sen kan jag inte beskriva i ord även om jag tror att jag aldrig kommer glömma hur det kändes. Krysta hör jag sköterskan säga och sen blir allt svart igen. Jag vet att jag fött ut mitt barn. Att barnet jag varit så lycklig över, som jag längtat efter långt innan jag blev gravid har tagit ifrån mig och det finns inget någon kan göra.

Det var bara ungefär en halvtimme sedan jag pratade med mamma och nu fick Olof ringa och säga vad som hänt. Mamma och pappa är på väg till sjukhuset, min bror också och jag ringer Andréa. Andréa åker från Helsingborg.

Sen vet jag inte vad som hände. På något vis kom vi hem till lägenheten. På något vis hade vi båda överlevt det här. Men hur ska man kunna leva med det? Andréa stannar hela helgen och det var det bästa som kunde hända. Hon såg till att hunden kom ut, att vi gick och la oss, att vi åt, att vi orkade leva.

I tisdags var vi hos kuratorn. Vi skulle bestämt om vi ville se barnet och om vi ville veta kön. Varken jag eller Olof kände att vi skulle klara att se barnet men vi ville veta om det var en pojke eller flicka. Vi hade pratat namn och varit överens länge om pojknamn men inte kommit på några tjejnamn. I tisdags fick vi veta varför. Det var för att det var en pojke jag hade i magen. En liten Ivar som skulle komma till oss i augusti men som vi nu aldrig kommer att träffa.

Jag vet inte hur man kan fortsätta leva efter en sån här sak. Jag förstår inte att livet går vidare precis som vanligt när inget är som vanligt. Jag vet bara att idag är den en vecka sen vi var med om det här och att vi fortfarande lever. På något sätt kommer vi fortsätta göra det.

Vi har inte fått några svar på varför det hände än.