Only know you've been high when you're feeling low.
Känslostormar har kantat den senaste veckan. Efter återbesöket på sjukhuset har inget varit sig likt. Läkaren vi träffade då sa nämligen att min mens skulle komma närmsta dagarna efter vad hon kunde se när hon undersökte mig. Hon la även till att det är möjligt att jag redan är gravid igen i ett så tidigt skede att man inte kan se något och att jag skulle göra ett test om mensen uteblev. Varje toalettbesök efter dom orden gjorde att hoppet om att vara gravid steg, en vecka utan mens... Tolv dagar. Då gjorde jag ett test. Testet visade ett svagt plus, jag vågade varken tro det ena eller det andra. Köpte ett nytt test, ett digitalt för att få svart på vitt. "Gravid" lyste det i displayen och känslorna rusade genom kroppen.
O och jag blev såklart jätteglada och oroliga och nervösa. Men mest glada. Kroppen är ju extra mottaglig för att bli gravid när man precis varit gravid. 7 veckor tog det från att vi förlorat Ivar till att vi fick veta att vi var gravida igen. Vi gick in i det här med gott mod för det finns inget som tyder på att det inte skulle gå bra den här gången. Vi skulle få bebis i februari istället för i augusti. Det var inte rätt, men det var det bästa som kunde hända under omständigheterna.
I onsdags började jag blöda. Jag ringde 1177, barnmorskan och gyn. Jag skulle inte vara orolig för det är vanligt att få lite mellanblödningar och det behöver inte betyda någonting. Jag tjatade i alla fall till mig en tid på sjukhuset och på eftermiddagen fick vi veta det vi hoppades få slippa höra. Det blir ingen bebis nu heller.
Jag vill hålla gott mod, men det är svårt. Det är svårt även om vi fått höra att det inte har några fysiska påverkningar för framtiden. Jag vill kunna säga att eftersom det var så kort tid och ett så tidigt missfall så är det inte så jobbigt. I jämförelse med att förlora Ivar så är det här ingenting, vi hade inte hunnit knyta an till den här graviditeten. Men det räckte med att veta. Att tro i en endaste vecka att vi väntade barn räckte för att det skulle bli en sorg. Som ytterligare ett spadtag ner i mitt svarta hål. Den platå jag trodde jag nått rasade och jag är tillbaka på botten.
Kommentarer
Hanna
jag älskar dig och saknar dig! finns här vännen <3
Terran
Tänker på er nästan jämt. Älskar er! <3
Trackback
